Hur oligarkerna blåser massorna - Del 7

Professor Quigley avslöjade i boken ”Tragedy & Hope” att Rhodes hemliga sällskap och dess amerikanska gren utövade mycket av sin makt genom fem amerikanska nyhetstidningar; New York Times, New York Herald Tribune, Christian Science Monitor, The Boston Evening och Washington Post samt att redaktören för Christian Science Monitor var huvudkorrespondent för Round Table. Det sistnämnda syftar på Rhodes Runda Bords-grupper, det vill säga de yttre organisationer som arbetade för att den inre cirkelns planer skulle verkställas. Vidare skrev professor Quigley:

"Det växte under 1900-talet upp en maktstruktur mellan London och New York som penetrerade djupt in i universiteten, pressen och utrikespolitiken. I England var Round Table Group dess centrum medan det i USA var J.P. Morgan & Company".

I boken ”The Anglo-American Establishment” avslöjade Quigley att Milnergruppen, d.v.s Rhodes hemliga sällskap, alltid haft mycket nära relationer med Morgan och Carnegie. Morgan, Rockefeller och Carnegie dominerade finans, stål och olja och Morgans teknik var att köpa upp andras företag eftersom han avskydde konkurrens. 1901 bildade han U.S. Steel, ett bolag i miljardklass och John D Rockefeller, med sitt Standard Oil, var en mäktig allierad.

Historikern professor Murray N. Rothbard skrev i artikeln ”Origins of Federal Reserve” om hur affärsverksamheten för höjdare som Morgan blev allt mer konkurrensutsatt i slutet av 1800-talet och att Morgan desperat försökt etablera karteller. De kollapsade dock snabbt på grund av inre och yttre konkurrens:

"Det blev då tydligt för dessa storföretag att det enda sättet att upprätta en kartellekonomi som skulle säkerställa deras fortsatta ekonomiska dominans och höga vinster skulle vara att använda befogenheter från regeringen att skapa och upprätthålla karteller genom tvång".

I oktober 1907 utbröt en stor finanskris. Många hus som hade raserats under jordbävningen i San Francisco 1906 var försäkrade av bolag i London och utbetalningarna dränerade kapital från Storbritannien. Det ledde till att räntan steg i både England och USA och än mer då många lånat för spekulation. Höga räntor och fastighetspriser bromsade sen upp investeringar i kapitalvaror.

Problemen förvärrades när en grupp investerare sen försökte ta kontroll över storbolaget United Copper Company. Jättesummor hade lånats för affären men snart visade det sig att någonting
var galet, aktien sjönk som en sten. Massor av banker hade aktier i företaget som säkerhet för sina lån och många blev nu ovilliga att låna ut pengar även till andra banker.

Bristande likviditet, bland annat på grund av tillbakadragande av pengar från bankirerna gjorde sedan att krisen kulminerade. Flera hävdade att Morgan, ansedd som Rotschildagent och Chase som företrädde Rockefeller, gjort en kupp mot investeringsföretaget Knickerbocker Trust och sålt av tillgångar i bolaget samtidigt som de hade läckt historier om dåliga lån till pressen varpå panik uppstått och folk börjat storma bankerna.

Aktierna rasade med 50 procent och ekonomin närmade sig en kollaps. I desperation kallade regeringen då på Morgan, som tillsammans med Rotschild, Rockefeller, Stillman & Cortelyou gjorde flera investeringar varpå situationen stabiliserades. Morgan ansågs rikast i USA, ändå visade det sig vid hans död att han i själva verket "bara" ägde några miljoner och inte alls var så rik att han borde kunnat agera som han gjorde vilket alltså talar för att han verkligen agerat å Rotschilds vägnar.

Efter krisen 1907 tillsatte Arsène Pujo, styrelseledamot i House Committee on Banking & Currency, en utredning för att undersöka de stora kapitalägarna. Utredningen visade att representanter för J.P. Morgan satt i styrelsen för 112 bolag med marknadsandelar som utgjorde 22 miljarder! Det totala värdet på New Yorkbörsen uppskattades då till 26 miljarder. Slutrapporten slog fast:

"Kommittén är tillfreds med de bevis som tillhandahållits, även fast data från bankerna saknas, att det existerar en väldefinierad identitet av gemensamma intressen mellan några få ledare inom finansvärlden, vilket resulterat i en stor och växande koncentration av kontrollen över pengar och krediter i händerna på dessa få män."

Senator Robert La Follette, numera ansedd som en av de främsta politikernas i Amerikas historia, gick ut offentligt och sa att en pengatrust på femtio män kontrollerade USA och senare vittnade Robert Owens, medförfattare till ”Federal Reserve”, inför kongressen, att bankindustrin konspirerat för att skapa panik i syfte att få folk att kräva reformer som tjänade finansiärernas intressen.

Professor Rothbard skrev att "mycket snabbt efter paniken så förenades bankirerna och företagarna och argumenterade för en centralbank. Uppgiften underlättades av den växande alliansen och symbiosen mellan akademiker och makteliten."

1908 godkändes Aldrichakten som etablerade National Monetary Commission, en studiegrupp över penningsystemet. Hjärnan bakom den var republikanen Nelson Aldrich som sedan gjorde en 2-årig turné i Europa med några bankirer men inte lämnade någon rapport till regeringen när de kom hem. Inte heller erbjöds någon plan för bankreform. Istället samlade han ihop gräddan av bankeliten för ett hemligt möte på Jekyll Island i New York för att dra upp planerna på en centralbank i USA.

Låt oss titta närmare på vilka de där männen var: Förutom Aldrich, som var svärfar till John D Rockefeller, var det A. Piat Andrew, assisterande finansminister, Charles D. Norton chef för 1:st National Bank i New York, Henry P. Davison från J.P. Morgan Co, Benjamin Strong, chef för J.P. Morgan Bankers Trust, Frank A. Vanderlip, National City Bank of New York & representertant för Rockefeller samt Paul Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschilds och Warburgs i Europa.

Rockefeller hade tidigare köpt Chase bank efter finansiell hjälp från Rotschild. Chefen för Kuhn, Loeb & Company, Jakob Schiff, var född i Frankfurt och uppväxt i samma hus som Rotschild då det ägts av fadern och Rotschild Sr. Schiff var ingift i familjen Loeb liksom Paul Warburg som tillsammans med brodern Felix invandrat till USA. Kvar i Tyskland var brodern Max, bankir och chef för tyska underättelsetjänsten.

Det första förslaget från Aldrich & co. förkastades direkt när det lades fram men den 22 december 1913 när de flesta senatorer åkt hem för jullov la man fram ett "nytt" som var kryptiskt skrivet och blev antaget. Akten innebar att 12 regionala fedbanker skulle skötas av en styrelse med byråkrater från Washington. Frank Vanderlip medgav senare:

"Även om Aldrichs Federal Reserve Plan besegrades när den bar namnet Aldrich, var alla dess väsentliga punkter med i den plan som slutligen antogs".

Ellen Brown skrev i sin briljanta bok ”Bankerna och skuldnätet” att Federal Reserve Act var en betydelsefull kupp för de internationella bankirerna:

"Federal Reserve gav fullmakt åt en privat centralbank att skapa pengar ur tomma intet, låna ut dem till staten mot ränta samt kontrollera statens penningmängd och expandera eller minska den efter behag"

Länk: webofdebt.com

Det verkliga syftet med Federal Reserve var att stoppa den växande konkurrensen från andra banker, skapa pengar ur ingenting, ta kontroll över reserverna i alla banker och få skattebetalarna att stå för kartellens förluster samt att sponsra och slå mynt av kommande krig. Kongressman Louis T. Mcfadden sa klarsynt:

"När Federal Reserve gick igenom insåg inte folk att ett världsomfattande banksystem sattes upp. En superstat kontrollerad av internationella bankirer och affärsmän som samarbetar för att förslava världen."

OBS! Texten fortsätter under klippet ⇒



I samma veva åkte Lenin runt i Europa för att dra in pengar till revolutionen. 1914 flyttade han till Bern och slog sig sen ner i Zurich. Professor Antony Sutton visade i boken ”Wall Street & the Bolshevik Revolution” att bankirer från England, Sverige, USA och Tyskland sponsrade Lenin furstligt. William Boyce Thompson, direktör för Chase Manhattan Bank bidrog med 1 miljon dollar och Shiff ska ha bidragit med hela 20 miljoner.

Länk: reformed-theology.org

Under tiden befann sig Trotsky i en lyxig våning i New York med egen limousin & chaufför som ibland sågs släppa av honom hos Schiff. I mars 1917, med 10 000 i guld på fickan lämnade Trotsky och 300 revolutionärer USA med båt sedan presidenten ordnat pass till honom. Han arresterades i Nova Scotia men efter order från England släpptes han och for vidare till Lenin i Schweiz och därefter till Tyskland från vilket de med hjälp av Paul Warburgs broder Max reste med tåg till Ryssland.

OBS! Texten fortsätter under klippet ⇒



Britterna hade knäckt tyskarnas koder redan i december 1914 så de hade bra koll på fiendens ubåtsverksamhet. President Wilsons närmaste man överste Edward Mandell House medlem av USAs gren av Rhodes Round Table och Storbritanniens utrikesminister Lord Grey medlem i Rhodes inre cirkel möttes 1915 och Grey frågade vad USA skulle göra om tyskarna sänkte ett amerikanskt passagerarfartyg varpå House sa att det skulle skapa ilska nog att ta USA in i kriget.

Tyskarna visste att USA planerade smuggla vapen till England via passagerarfartyg och kunde använda en attack som förevändning att gå i krig och försökte via dagstidningar varna folk att åka med Lusitania. I maj 1915 dog 1200 personer sen Churchill gett order att fartyget skulle sakta in varpå det avsiktligt dirigerades in längs farvatten där britterna visste att tyska ubåtar vistades och båten träffades av en torped och sänktes.

Sutton avslöjade i ”Americas Secret Establishment” att Alfred Gwynne Vanderbilt, medlem i hemliga The Order, fick ett telegram samma morgon Lusitania åkte som löd:"Lusitania är dödsdömt, res inte med den!" Han hann dock inte motta det och dog under attacken.

Första världskriget och kommunisterna skulle döda miljoner, men oligarkerna hade fler planer på gång.

Av Michael Delavante 05 okt 2010 21:50