Barnen som ingen vill ha

Med sina nio kilo är han lätt. Den som kanske satt sig tyngs i mitt hjärta av alla de små. Super Chai, tre och ett halvt år, med ögon som är ledsna, kloka, glada, med leendet så stort av glädje när han såg mig komma och skrek "mä, mä" och sedan bara klamrade sig fast vid mig med samma ord. "Mä, mä". Inte förrän långt senare gick det upp för mig att det var "mamma" han kallade mig, inte "katt" som jag trodde. Jag trodde han ville se en katt och vi letade tills vi såg en katt.

"Super Chai" betyder "superkillen", han fick det smeknamnet för att han var så stark och levde mycket längre än någon skulle kunnat tro var möjligt.

Super Chai, tre och ett halvt år

Första impulsen när jag kommer till barnhemmet är alltid att gå dit jag hör att jag är behövd, till de som gråter. Men egentligen är det mycket värre med de som har slutat gråta, de små liven som bara ligger i sina sängar med uppgiven blick. Svikna, uppgivna, små underbara barn.

Jag har var dag skrivit ur mig smärtan, det har varit mitt enda sätt att orka. Bara skrivit som en fors, min laptop och mina många block har fått bli mina monologmottagare och smärtbärare. Jag har delat och samlat kraft via resedagboken, mail och senare även en grupp på fejan. Jag har lärt mig att skriva lite bättre och kortare på Sourze, less is more... Tack för hjälpen som jag fått här och alla fina kommentarer som fått mig att tro på att jag kan och ska. Nu är jag tillbaka i Thailand och det är detta jag ska göra, nu är det dags.

Jag placerar lilla Bambilie att gunga i en enkel babystol på golvet, medan jag håller en annan som gråter, ensam och uttråkad. En till, en till och en babystol till, jag kan hålla två, tre kan sitta på golvet nära mig och jag kan gunga stolarna med fötterna. Jag sjunger för dem, de ler men den som blev placerad i stolen tittar tårögd och darrar på läppen, ledsen för att jag släppte taget. Åh de vill så gärna ha närhet!

En liten mager flicka kommer in, ställer sig vid väggen en bit bort. Hon kanske är tre år drygt, lite blyg, stora ögon, ledsen blick. Hon kommer direkt när jag sträcker fram armarna och hon kryper så nära mig som hon bara kan. När jag får ett knä ledigt, när den andra lilla bebisen ska ha mat, kryper hon upp ännu lite närmare och kramar mig hårt. Jag stryker henne över ryggen igen och igen och känner alla hennes små revben. Vi sitter så på det hårda golvet länge.

Varje gång jag gått dit, varje dag, har det varit med tunga steg. Jag har varit livrädd och uppgiven och mer och mer nedslagen över att inte få lov att hjälpa med det jag vet att jag skulle klara av. Men jag har alltid för barnen varit glad att jag gått dit och nästan heller aldrig kunnat ta mig därifrån. Alltid en till att trösta, en till att krama om, en till, bara en till. Mä, määä gå inte. Ta mig med. De har vädjat på alla sätt dessa små.

Jag vaknar, tänker på ungarna kan inte hålla tillbaka tårarna. De har bränt ett tag under ögonlocken, det är svårt, det bara rinner. Dagarna går i ett och flyter i varandra, allt rör sig runt barnen, jag jobbar all ledig tid med albumprojektet, jag sätter in klistermärken, bilder och kul pynt i 40 små album. Ett album med en massa bilder till varje barn som ingen tagit hand om för att barnen inte tycks vara värda ens det lilla. Genom en bok med text och bilder skulle för alltid något finnas kvar. Det vill jag så gärna att de ska få ha.

Jag går en tur ut, det har kommit en ny liten flicka med smala långa ben, stora ögon och skräckslagen blick. Det tar ett ögonblicks avvägning men jag får hennes förtroende, hon kommer till mig och släpper inte sitt grepp. Vi gungar lite, men bara att byta ställning gör ont, det finns inget underhudsfett på hennes lilla kropp. Vi provar försiktigt om hon kan gå lite om jag håller henne runt midjan, men det går inte. Vi gör flera försök, både inne och ute men hon kan inte stödja på sina magra ben. Hon bara gråter då, hon förstår nog hur fel det är. Hon är liten, ensam och så rädd stackaren. Det är vitt av svamp i hela hennes mun. Det luktar inte alls bra och jag undrar om de har tandborstar till barnen, det har jag aldrig sett användas. När jag frågar kommer det fram en, ny och oanvänd. Hon gråter när jag försöker borsta, det verkar smärtsamt och det är inte lätt att koma åt. Det är något nytt för henne, hon är inte alls van. Svampen måste nog medicineras bort. Hon är nöjd med den lilla aktiviteten och somnar i sin säng.

Jag har tänkt så länge att jag ska bearbeta mina texter som bara forsat ut och illustrera med många fina bilder på mina vackra ungar. Många, alltför många, är döda men flera finns kvar och blir det en bok kan de få ett minne av sin barndom, ett minne av att någon var där och brydde sig när de gjorde det barn brukar göra – som att ta sina första steg, sparka en boll jättelångt eller bara mysa nära en låtsasmamma.

Och så Super Chai, han har inte fått komma upp ur sin säng idag. En liten stund måste han få… "Mä" ropar han, ler stort och sträcker sina armar mot mig. Oj vad han är vacker och kan stråla denna lilla pojke! Innan han får komma upp ska vi smörja benen och hela kroppen, skinnet är så torrt, så torrt. Han får sitta och så ligga på skötbordet. Jag ska få en chock, en bild som för evigt ska finnas på min näthinna.

Jag har hört av en tjej att han har en påse på magen. Det kändes som en lättnad att han hade blöja, för då har de väl fixat det så att det är normalt igen, tänkte jag. Nu såg jag hur han bajsade, han vred sig i smärtor och skrek. Det trängde upp tunn diarré på hans mage, ut ur blöjan. "Stackare, det måste vara stora mängder när det kommer ut på magen" tänkte jag och jag började ta av blöjan. Synen som mötte mig fick mitt hjärta att nästan gå sönder. Jag klarade inte av att fortsätta själv, jag var tvungen att ropa på någon som kunde komma och hjälpa mig. Det var ett hål i hans mage, stort och rött, som en stor böld som svällde ut. Det såg riktigt otäckt ut.Han är alltså stomiopererad, men har ingen påse, det går rätt ut. Jag har aldrig sett något liknande och kunde nästan inte titta. En frågade om det var lukten, men de förstod att det inte var det.

Det har varit smärtsamt länge, för jobbigt att gå tillbaka men nu har jag läst det jag har skrivit och varit där igen. Och så många har frågat, peppat och jag har hittat kärlek och folk som tror på det jag gör och backar upp mig. Så jag har bestämt mig för att boken ska ges ut till bokmässan i Göteborg nästa år. Jag vet inte hur lätt det är att komma in under ett förlags vingar i dagens läge, men om jag inte gör det så ska det helt säkert gå ändå.

Det finns otaliga fina ungar som jag bär med mig i mitt hjärta så mycket jag bara har kunnat och fått. De blev övergivna för att de föddes i fel världsdel med ett litet virus som i vår del av världen går att behandla ganska effektivt. Det jag önskar för dem mest av allt är så klart kärleksfulla hem och någon som bryr sig och glädjes över att de finns till. Anledningen till att jag inte får erbjuda någon av dem just detta, är att jag fått avslag på adoptionsansökan eftersom jag passerat 40.

Av Bente Wikman 14 sep 2010 09:22