The American – Clooney spelar seg hjälte på västernvis

Betyg: G
Titel: "The American"
Genre: Thriller
Regi: Anton Corbijn
Manus: Rowan Joffe bygger på Martin Booths roman "A Very Private Gentleman"
Musik: Herbert Grönemeyer
Medverkande: George Clooney, Violante Placido, Thekla Reuten, Bruce Altman, Paolo Bonacelli, Björn Granath, Lars Hjelm m.fl.
Speltid: ca 105 min

Premiär: 10 september


George Clooney spelar amerikanen Jack, en luttrad lönnmördare. Han är i Dalarna verklighetens Östersund för att tillbringa en skön helg med långa vinterpromenader och mys med flickvännen framför brasan. Men mitt i den svenska ödemarken kommer någon honom på spåren och han tvingas fly hals över huvud. Han tar till sin tillflykt till en liten oansenlig stad på den italienska landsbygden. Där försöker han smälta in bland lokalbefolkningen och ta dagen som det kommer. Det är ingen dum idé tills den dag då en belgisk kvinna vid namn Mathilde Thekla Reuten dyker med en beställning – han ska tillverka ett mästerligt vapen. Han springer på en präst, Fader Benedetto Paolo Bonacelli, som han något ovilligt anförtror sig till och faller för den italienska skönheten Clara Violante Placido. Fast med garden nere och på väg att avsluta sitt allra sista jobb utmanar Jack ödet.

Regissören Anton Corbijn berättar att han inspirerades av västernfilmer à la Clint Eastwood och i en scen är det till och med en italiensk västernfilm som surrar i bakgrunden på en öde bar. Det är sparsmakat, färgerna är dova, likt urvattnade akvareller och det karga landskapet fångas på ett sätt som påminner om Robert Rossellins porträtt av vulkanön Stromboli i just "Stromboli" med Ingrid Bergman i huvudrollen. Filmen spelades in i Abruzzi, en bergig region som sträcker sig från Apenninerna mot Adriatiska havet, öster om Rom.

"The American" har alla ingredienser som behövs för en fullträff: cool, grånad hjälte/outsider tick, ypplig italienska som visserligen tillbringar mer tid med att visa sina behag än med kläderna på tick, en underskön italiensk by tick, en vacker belgisk agent tick, amerikanska och svenska skurkar tick, biljakt tick samt katt-och-råtta lek tick.

Logiskt sett är detta en film som borde kännas in i hjärtegropen, vår antihjälte beslutar sig för att till sist välja den goda sidan, flyr till någonstans mitt i ingenstans där han för första gången känner sig hemma, blir förälskad i stans gatuflicka och söker bot. Men istället för att dras med i detta svartvita drama, kretsar tankarna kring annat.

Till exempel inledningen i de svenska urskogarna är så pass generell att det nästan kunnat utspela sig varhelst det finns snö, skog och sten. Denna tendens att inte yppa för mycket, att inte ödsla med detaljerna illustrerar just problemet med filmen. Det är sparsmakat i överkant, till den grad att både känslor och glöd suddats ut.

Jag har inget emot att se filmer där man förstår plus minus noll och tillbringar de åtföljande dagarna med att gnugga geniknölarna, vad hände egentligen? Tyvärr är filmens information så knapphändig att strukturen krackelerar. Det är långdraget och när det väl närmar sig slutet, ska plötsligt allting ske på en gång och resultatet blir överarbetat.

Det ska ärligen erkännas att jag gärna sätter mig i en biostol för att se en film med eller av George Clooney, här behövs ingen som helst övertalning. Jag kan räkna gångerna på en hand som Clooney avfyrar sitt välkända leende. Men vet ni, inte ens det är tillräckligt för att lyfta filmen i en millisekund.

Det är otaliga scener av Clooney som rengör vapen, dricker espresso, tillverkar kulor, dricker espresso, testar skjutvapen, dricker espresso och avfyrar vapen. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att filmen var sponsrad av Nespresso. Det funkar galant. Jag kläckte inte en tår under filmen, däremot var jag tvungen att direkt efter filmens slut gå och köpa en espresso.

Av Malin Dunfors 10 sep 2010 08:23