Skrämmande och rörande cancer

Författare: Per Johansson
Titel: Cancersurfare
Förlag: Norstedts
Utgivning: 2010


Först tänker jag på Magnus Florin med sina avsnoppade meningar och extrema minimalism. Ungefär så börjar Per Johanssons andra roman "Cancersurfare". Lika kallt och försiktigt, men ändå bestämt. Styckena är inte mer än ett par rader korta. Allt är väldigt rakt och realistiskt och koncist och liksom fattigt.

Men sedan blir Johannson lite mer pratglad. Det står klart att han inte är någon Florin-wannabe. Istället gör han stor sak av att skriva som en trettonåring, men med den vuxne svenskens neurotiska, hypokondriska "lugn". Det är ganska charmigt, stundtals innovativt och lättläst, men långtråkigt. Berättelsen vill inte gripa tag.

Den skulle kunna vara riktigt bra, för den handlar om en man som rest sig från en personlig krasch och nu jobbar inom hemtjänsten där han bland annat vårdar två gamla nazister. Dessutom blir huvudpersonen, till förvillning lik författaren själv, tafatt förälskad i en av arbetskollegorna. Men just för att Johansson valt att berätta sin historia som en högstadieuppsats svalnar intresset för karaktärerna och historien efter hand. Det går inte att hålla liv i stilen över 200 sidor.

Eftersom huvudpersonen knaprar psykpiller vet man inte säkert om allt han upplever är verkligt eller bara kemiska fantasier och mardrömmar. Och här skapas en välbehövlig friktion i texten. Här lyckas Johansson få fram de nyanser och stickspår som romanen behöver för att ändå överleva. Extra krydda blir huvudpersonens besatthet av cancer och cancerbehandlingar och hans knappologiska vurm för nazismen och Herman Göring.

Bilden av en man som successivt, bit för bit, bryts ner av den kultur han lever i växer fram. Som journal över ett cancersjukt samhälle, med sin fientlighet gentemot andra och sin brist på närhet och naturlighet och totala avsaknad av mod och glädje, är "Cancersurfare", trots en fallerande stilart, skrämmande och rörande.

Av Stefan Whilde 10 sep 2010 15:09