Mitt liv som flaska

Jag är ett lik. Ett tomt, genomskinligt lik.

Inte ett vanligt lik, en döing alltså, utan en tomflaska. En som för 24 timmar sedan var full av förhoppning och drömmar om förändring. Med ett innehåll som blivit bränt, smaksatt och slutligen renad. Jag är döpt, försedd med fin och konstnärlig etikett, och slutligen fraktad över haven. I min egen dröm om framtiden fanns bilden av ett vackert barskåp, omgiven av mina dryckesbröder och ännu "finare" drycker. Eller varför inte stående i en glashylla på något luxuöst hotells skybar, där jag kunde glänsa i en nykomponerad innedrink – eller varför inte helt ren tillsammans med isbitar i ett cocktailglas som sedan förs mot ett par blodröda heta läppar och vidare ned i en kvinnokropp, för att värma upp själen och ge kvällen en förhoppning.

Det var min dröm.

Men istället hamnade jag först i ett skruttigt fraktplan som skumpade över ett litet hav, sen en skakig lastbilsfärd för att slutligen köras med truck in i ett kallt lager. Mina vänner i kartongen började liksom jag att tappa hoppet om goda, glada och glassiga dagar. Efter några veckor kom det tillslut någon som stånkande bar iväg med oss och sedan öppnade upp kartongen.

Neeeeeeej!

Mardrömmen var ett faktum. Vi hade hamnat i Sverige och fastnat i Systembolagets klor. Jag stod plötsligt i en tråkig hylla omgiven av alla möjliga konstiga, billiga och illasmakande drycker som någon statligt anställd inköpare bestämt skulle vara utsökt. Bah!

Och så för cirka 24 timmar sedan blev jag köpt. Av en svettluktande arbetare i snickarbyxor, som lastade in mig i en Volvo tillsammans med tio stycken 7,2:or, en flaska Jäger, en Bag-in-box vitt vin och en Explorer. En Explorer!? En flaska "vind i seglet", "lägenhetsbråk", etcetera.

Min dröm om fint umgänge kraschade lika fort som den första 7,2:an blev urdrucken i garaget hos min icke utvalda ägare. Köparen möttes strax i hallen av sin ömma sambo som slet åt sig plastpåsarna, blängde på honom och letade febrilt i de andra kassarna från Ica.
– Mina bindor? Du glömde mina bindor... fan dig. Allt du bryr dig om är dina djävla öl.
– Oj. Skit också. Men jag köpte ju vin också. Till dig älskling.
Han försökte tämja det ilskna fruntimret genom att ge henne vinkartongen, vilket resulterade i ett fnys och ett ryck när hon slet bilnycklarna från nyckelhållaren.
– Försök att inte hälla i dig alla öl innan jag är tillbaks. Våra kära grannar kanske också vill smaka en av dem. Dörren slängdes igen och bilen for iväg med tjutande däck.

Min ägare muttrade något om "mina djävla öl", "djävla pms-kossa" och "granndjävlar" innan han öppnade sin andra öl och hällde upp en stadig grogg. Halva glaset Explorer och den andra halvan med apelsinjuice. Och med ett belåtet leende och en djup suck satte han sig i sin favoritfåtölj och kollade på reprisen av den tecknade serien Simpsons på tv6.

So far so good, tänkte jag där jag stod uppställd bland matkassar i köket.

Nån timme senare så stod det sex tomma ölburkar på bordet framför mannen. Grannarna hade kommit men det var bara den manliga av dem som satt tillsammans med honom framför tv:n.
– Fan vad gött att det är fredag, sade grannen.
– Mm. Så djävla skönt, sade min ägare, påtagligt sluddrigare.
– Vill du ha en grogg? Jag har Explorer och juice. Eller varför inte en fin whisky? Det var jag det.
– Nä jag ska nog ta det lugnt med spriten. Tar gärna en öl till om du har?
– Jepp. Tror jag har nån kvar i kylen. Bara att gå och hämta.
Grannen smet ut i köket och började att samtala med kvinnorna där ute; istället för att titta på tv med en inåtvänd, muttrande och mer och mer full finne.
– Skitgranne. Jag skiter i dom. Jag klarar mig själv. Behöver ingen annan. Perkele, mumlade han sluddrigt för sig själv.
Man hörde hur de andra samtalade, skrattade och hade det trevligt.

Och jag stod på vardagsrumsbordet, oöppnad och irriterad. Hoppades att han inte skulle klara av att öppna mig. Han skulle ju inte känna min fantastiska smak.
Men icke. Hans stora näve öppnades och greppade mig. Med ett enkelt plopp öppnade han min kork och hällde belåtet upp innehållet i ett billigt dricksglas. Ett DRICKSGLAS! Maltwhisky i ett drickglas. Bonddjävel, tänkte jag bittert.
– Kan du inte ta det lite lugnt? undrade hans sambo utifrån köket.
– Men helvete. Jag tar det lugnt. Ska en man inte kunna ta sig ett par järn efter en hård arbetsvecka nu heller? Utan att nån djävel tjatar?
– Ja men du vet ju hur du blir. Fan, du somnar innan klockan är tio och ligger sedan hela helgen och beklagar dig.
– Jag kommer inte att somna. Jag är inte full. Tar bara en whisky till, sade han och fyllde på drickglaset som exploderade av min fina bouquet.

Så nu står jag här på köksbänken. Tom. Ett lik. Skändad. Uthälld i slasken. Halva innehållet, rätt ner i avloppet.

Mannen somnade med ett brak över rumsbordet. Glassplitter yrde, vätskor yrde, svordomar yrde och jag föll i golvet. Han hade faktiskt lyckats få på korken så jag slapp fläcka ner mattan, men fan vet om slasken var så mycket bättre.

Grannarna och sambon försökte lyfta upp mannen vilket resulterade att även blod yrde, när han måttade ett slag och råkade träffa grannens näsa. De släppte honom där han var, gick över till grannarnas hus och innan dörren smälldes igen hördes sambon skrika att hon skulle flytta. Vad jag vet så ligger han kvar på golvet, vid liv. Snarkningarna hörs i alla fall.

Så nästa steg för mig är väl glasåtervinningen. Bättre tur med nästa vätska. Skål.

Av Jan-erick Hursti 02 sep 2010 12:48