Vi som visste allt – om 68-rörelsen del 2

Läs också Vi som visste allt – om 68-rörelsen del 1


Den svenska FNL-rörelsen stödde FNL i Sydvietnam som var en paraplyorganisation för ett enat och självständigt land. FNL-gruppernas ledning, i vilken jag då ingick, utsattes för grova påtryckningar av Nordvietnams ambassadör i Moskva, för att sluta kritisera Sovjetunionens utrikespolitik. Detta undanhöll vi offentligheten, då vi trodde att det skulle försvaga vietnamesernas kamp. Jag tror att det var ett misstag, särskilt som Nordvietnams Moskvatrogna kommunistparti tog makten i hela Vietnam efter befrielsen 1975 och kort därefter inledde ett angreppskrig mot det Kinatrogna Kambodja 1977. Vår tystnad kom nog mer att gynna detta angrepp än Vietnams befrielse.

När sedan även Röda khmerernas politik kom att påminna om Stalins illdåd mot den egna befolkningen och den kinesiska kulturrevolutionen urartade, stod 68-rörelsen handfallen i brist på en egen självständig svensk politik. Det finns ett nära samband mellan 68-rörelsens och den kinesiska revolutionens fall. Verkligheten avslöjade obönhörligt kartans ofullkomligheter.

Inte heller tycker jag att Arvidsson lyckats fånga den oerhörda kraft och omfattning som den så kallade "vänstervågen" utgjorde inom fackföreningsrörelsen. Helt försummar han kopplingen mellan 68-rörelsen och den stora gruvstrejken i malmfälten 1969-70. Det var ett stort uppsving i det fackliga arbetet överlag. Båda var ju barn av samma tid. Och många av oss gjorde betydande insatser inom fackföreningsrörelsen och i kraft av detta hade vi också ledande positioner i synnerhet på de nivåer där medlemmarna själva utsåg sina ledare i direkta val.

Av sin egen berättelse att döma verkar Arvidsson aldrig riktigt ha varit djupare indragen i det praktiska arbetet inom Vietnam- och fackföreningsrörelsen, vilket kanske förklarar hans begränsade behandling av dessa för 68-rörelsen så centrala områden.

Arvidsson lyckas dock mycket väl fånga den intellektuella kultur som till slut kom att dominera 68-rörelsen och gjorde att den tog död på sig själv, nämligen att "vi visste allt" och att svaret på alla viktiga spörsmål alltid fanns att uttyda i skrifter framför allt av Marx, Lenin, Mao Tse Tung och i nödfall Stalin. Detta ledde snart till att de som var mest pålästa, inte de som var mest framgångsrika i praktisk politik, kom att dominera ledningen av rörelsen och därpå påföljde inre splittringar och till slut, upplösningen.

Oförmågan att uppfatta ideologier som, enligt Marx, falska medvetanden och att dessa liksom religioner har både ljusa och mörka sidor, gällde bara allt annat än den egna ideologin. Därav uteblev sanningssökande och ideologisk/politisk utveckling.

Arvidsson undersöker inte varför vi inom 68-vänstern aldrig på allvar diskuterade ryska revolutionen och de två världskrigen. Vi visste ju att det är segrarna som skriver historien utifrån sina politiska och ideologiska intressen. Jag vågar påstå att 68-vänstern visste mer om de politiska striderna och olika gruppers intressen i Vietnam och om bondebefolkningens villkor i Kina, än i det Europa som gått igenom två världskrig och varit den förhistoria ur vilken vår egen rörelse föddes.

I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev, om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.

Vi ifrågasatte aldrig i grunden segrarnas historieskrivning, utan var historielösa. Vad jag minns diskuterade vi aldrig de allierades terrorbombningar av civilbefolkningen i Tysklands storstäder, eller den sovjetiska arméns systematiska våldtäkter på miljontals tyska kvinnor, när de kom som "befriare". Eller det faktum att Sovjetunionen var drivande i upptagandet av den judiska staten Israel i FN 1948, trots att detta ju var en övertydlig motsägelse för en antikolonial och antiimperialistisk ståndpunkt.

Varför diskuterade vi aldrig hur det kunde komma sig att Israel var ett utopiskt socialistiskt projekt enligt sionisterna själva och att det var de judiska marxisterna från Östeuropa som gick i spetsen för koloniseringen och den etniska rensningen av palestinierna? Eller att kibbutzerna var socialistiska experimentsamhällen, enbart för judar och således rasistiska? Inte någonstans i sin bok behandlar Arvidsson vänsterns förhållande till Palestinafrågan eller sionismen.

Först på gamla dagar har jag själv grävt fram den historia som visar att Moses Hess var både sionismens och socialismens "grundare" och dessutom mentor till Karl Marx. Bara för några år sedan blev jag själv varse existensen av The transfer Agreement och omständigheterna till dess tillkomst under Andra världskriget, något som jag som ung judisk marxist borde ha haft ingående kännedom om sedan 50 år tillbaka. Aldrig ställde vi oss frågan, eller undersökte vilka intressen och vilka företag/banker/personer det var som finansierade ryska revolutionen och de båda världskrigen – ofta bägge sidorna. Historikern Antony Suttons böcker från och med 1973 kom kanske för sent.

Borde inte dessa händelser intressera en historiker som tagit avstånd från marxismen? Arvidsson har härvidlag kastat in handsken och ger upp historikerns adelsmärke, att aldrig sluta ompröva den. Men när det gäller att förtiga dessa frågor är han i gott sällskap, både av sina gamla vänner i 68-rörelsen och sina nya inom kultureliten, där för övrigt många har återförenats.

Alla är de överens om att sionismen är en ickefråga, trots att, eller kanske snarare på grund av att den i dag är den viktigaste uttrycksformen för den Anglo-amerikanska imperialismen. Historikern Arvidsson oroar sig i stället för att "historielösheten" i form av "minnesförlust" brett ut sig – det minne som segrarna har nedtecknat, inte det som de "glömt".

Mitt starkaste intryck när jag läser denna välskrivna, läsvärda och bitvis mycket informativa bok om 68-rörelsen och inte minst de avslutande många gånger intressanta reflektionerna, är att Arvidsson sitter kvar i höger/vänster-paradigmet, trots att stora delar av 68-rörelsen försökte bryta upp detta – något som han för övrigt inte alls diskuterar. Han reducerar frågan om vilka intressen det är som idag dominerar i världspolitiken och vilka som är dagens makthavare till en fråga om vådan av så kallade "konspirationer". Och då avser han inte de konspirationer som "makthavare" alltid ägnat sig åt, utan de "maktlösas" försök att genomlysa dessa.

Till slut hamnar han i ett cyniskt resonemang om att en global Levithansocialism, som har omisskänneliga drag gemensamt med den nya världsordning som dagens maktelit strävar mot, nog blir nödvändig, även om han själv ogillar det. Hans åsikt att den äldsta konflikten i mänsklighetens historia, den mellan staten och det civila samhället, är överordnad den mellan arbete och kapital, är därför väl värd att diskutera. Även mot bakgrund av den nuvarande utvecklingen mot avnationaliserade Storebrorssamhällen.

Arvidsson har förflyttat sig från "vänster" till "höger" inom ett och samma politiskt/ideologiska paradigm och har i likhet med den nuvarande vänstern och hans tidigare kompisar inom 68-rörelsen aldrig diskuterat eller än mindre ifrågasatt den historiska kopplingen mellan sionismen och socialismen, eller mellan sionismen och nationalsocialismen läs mer: Vad är sionismen?, lassewilhelmsson.wordpress.com.

Arvidsson blir på så sätt ganska typisk för dem som anser det nödvändigt för sin ställning i den nuvarande akademiska och kulturella eliten att så där lite lagom rätta in sig i det led där sionistiska riktkarlar regelmässigt utser oliktänkande till "antisemiter", "förintelseförnekare" och "konspirationsteoretiker".

Den elit som noga måste läsa de stora drakarnas kultursidor för att veta hur den skall formulera de problem om vilka man skriver och forskar för sin försörjning i den intellektuella ankdam som verkar vara lika specifikt svensk som Saltsjöbadsandan.

Internationellt har vi en helt annan bild. Där kritiserar till exempel de båda tungviktarna Paul Craig Roberts traditionellt högern och James Petras traditionellt vänstern "golbalisterna" – den nya makteliten – på tvärs mot mainstream-media.

Trots att det var Mao Tse Tung som myntade uttrycket "Det är rätt att göra uppror", så går det an att idag fråga sig vad detta skulle innebära – även för en före detta marxist-leninist.

Jag vet, för jag har själv gjort det.


Recensioner:

• Christer Enader i Tidningen kulturen har rubriken "Ett smått schizofrent intryck"
• Jesper Högström i Expressen ser boken mest som en "pappersmassa" mellan författarens barndom och den äldsta dotterns födsel 1970: Håkan Arvidsson / Vi som visste allt
• Lars Linder i Sydsvenskan ger en nyanserad och ganska rättvisande bild både av boken och 68-rörelsen: Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse
• Nils Erik Forsgård i SvD rubricerar sin recension "Högst läsvärt bortom teorierna" och liknar 68-rörelsen vid en grekisk tragedi som var messiansk och pseudoreligiös.
• Nina Björk i DN ser boken som en "sorgeskrift över en revolutionär mardröm"med splittring oförmåga att skapa enhet kring förändringar som så många ser som nödvändiga: Håkan Arvidsson: "Vi som visste allt"

Av Lasse Wilhelmson 23 aug 2010 10:39