Vem bryr sig om de ensamstående i valet?

Det ska köpas fotbollsskor till båda barnen, den store behöver en cykel så han slipper gå de två kilometerna till bussen ännu ett år, klippning inför skolstart, det är körkotslämp osv. Det finns inte en chans i världen att jag kan ordna det på min lön. Det är pengar som måste ut för att barnen ska kunna utöva sina aktiviteter och få kvalitet i livet, men som ensam inkomsttagare är det en ekvation som inte går ihop.

Vi går i valtider och även om nästan 50 av landets befolkning lever i ensamhushåll så visar det sig inte mycket i kampanjerna, utan det är i vanlig ordning samma teman som tas upp. Sjukvården ska bli så mycket bättre, men jag har inte märkt någon större skillnad mer än att Malmö och Lunds sjukhus har slagits ihop. Detta är inte till stor gagn för patienterna som får en längre transportsträcka till sina återbesök. Inte heller personalen på sjukhusen verkar tycka det är någon större hit.

Skolan är på tapeten som vanligt och diskussionen handlar om huruvida man ska börja med betyg i den ena eller andra klassen. Lärarna har blivit förre men annars är det samma material som går igen och ingen större förändring på kursplanen.

Om de rödgröna vinner kan vi vänta oss högre bensinkostnader och vad ska jag med det till som redan sitter i en ansträngd ekonomi?

Nej, det är det samma saker det pratas om och gemene man sitter i samma situation, sedan kvittar det om den ena eller andra falanger vinner. Däremot så är det ingen som pratar om hur man ska kunna förbättra de ensamståendes situation. Vi som är skilda med barn och som säkerligen står för en stor del av befolkningen. Samhället är fortfarande uppbyggt på att man ska vara två inkomsttagare i en familj. Eller så får man gå på bidrag av olika slag, så som till exempel bostadsbidrag. Vad ska jag med det till när det som händer är att jag blir återbetalningsskyldig om jag skulle ta något extra pass på jobbet?

Mina barn vill självklart också åka på semester och gå på aktiviteter som alla andra men det finns inte de möjligheter när man som jag är offentliganställd och väljer mina barn framför ett liv i stress. Med det menar jag att jag valt att inte arbeta heltid för att slippa vara den sista som alltid hämtar på fritids, och jag har valt det så jag slipper vara en dålig mamma som alltid är trött. Tyvärr är det inget som fungerar sedan kvittar det vilka som sitter vid makten, jag sitter ändå med dålig ekonomi.

Som tur är för mina barn så har jag valt ett arbete som jag kan utöva i ett annat land, vilket i förlängningen betyder att jag numera kan erbjuda mina barn en semester då och då, och jag behöver inte be dem vänta med fotbollsskorna tills barnbidraget kommer. Men är det klokt att det ska behöva vara på det viset? Ska jag behöva fly landet för att få kunna erbjuda mina barn ett drägligt liv som ensamstående?

Jag tänker inte bli soffliggare till valet, men egentligen har det ingen betydelse vad jag röstar på för jag är inte pensionär och inte heller höginkomsttagare vilket betyder att politikerna inte är så intresserade av vad jag tycker. Min lön blev ett hån vid förra årets strejk och jag blir skrämd när jag hör politiker säga att pensionärernas skattesänkning är sjuksköterskans löneökning på 400kr/månad. Varför behöver man spela ut grupper mot varandra?

Nåja, "whatever" som barnen säger och jag gör en axelryckning i resignation.

Av Birgitta Stiefler 21 aug 2010 14:51