Glasseri

Med andan i halsen störtar jag mot affären och blir stoppad i dörren med ett vänligt. "Vi har tyvärr stängt för dagen." Jag lägger samman händerna och lutar lite på huvudet med en bevekande min "Snälla, snälla jag skall bara köpa några paket glass. Barnen har kalas och vi har alldeles missat efterrätten." Jag försöker visionera framför mig hur han öppnar gallret som dragits ned under tiden jag pratat. "Nej tyvärr, det är stängt. Kassorna räknas just nu. Jag kan inget göra." När han säger det sista ordet låser han ihop hänglåset som håller gallret nere.

Med en djup suck går jag tillbaka till bilen som är kokhet av solens gassande. I huvudet springer tankarna omkring och jag pratar för mig själv. "Var i helskotta hittar jag glass här ute i obygden en söndagseftermiddag? Det är en total omöjlighet att köra 1,5 mil för att köpa glass. Åh vad less jag blir!" Mobilen ringer plötsligt och min son är i andra änden. "Kommer du någon gång mamma? Barnen har ätit upp maten, och väntar på efterrätten du lovade. Var är du förresten?" Med skuldmedveten min ljuger jag för sonen. "Den är på väg hjärtat, den är på väg. Lek lite med barnen under tiden som ni väntar."

Ilsket slänger jag igen dörren med en smäll och sätter på fläkten som smattrar. "Nä nu? Vad är det för fel nu då?" Jag minns att Patrik pratade om löv i fläkten för någon dag sedan, och stänger av den.

Med en rivstart kör jag ut från parkeringen medan svetten rinner både på rygg och under armar. "Glass, vem har glass?" En snabb blick på bilklockan visar att en timme redan gått, och resan hem på några kilometer skulle göra att klockan skulle bli ännu mer.

Jag såg framför mig ilskan som mitt besked skulle ge, och fasade för orden min älskade son skulle leverera. Allt han lärde sig i skolan var inte bra, och de andra barnen kunde så mycket mer dumheter än honom vilket han villigt tog till sig och sade hemma. Ord som var lätta att säga, men smärtade en stackars sliten mamma som ensam stod för ansvaret av två ungar.

Plötsligt mötte jag en blå stor bil som jag så väl kände igen. "Hemglass! Yes!" En snabb u-sväng gjorde att jag kunde förfölja den stora väggående frysboxen som var fylld av läckerheter. Visst skulle det svida i kassan, men allt var bättre än Andreas besvikelse över brist på glass.

Jag följde bilen några kvarter innan den svängde in i ett villaområde med det välbekanta ljudet plingande i hornet på taket. Ett stort leende prydde mitt ansikte när jag steg ur bilen och skyndade mig fram.

"Hej! Jag behöver massor av glass!" Den unga killen som knappt var körkortsbehörig vände ansiktet mot mig och log. "Ja då har du kommit helt rätt. Vad vill du ha?" När jag pekade på kartan och hur många såg jag hur han räknade all avans i huvudet. "Du kan få en fryssäck om du vill? Det ingår." Killen tittade på paketen som låg i meterhöga staplar utanför lastbilen. "Ja tack, det är några kilometer hem. Ha en bra dag!"

En liten stund senare for jag högt sjungande hem till barnen som suktande tittade på när jag lastade ur min lilla bil, och en kvart senare satt trettiofem barn tvärtysta med munnen full av glass och jordgubbar.

Av Anitha Östlund Meijer 02 aug 2010 10:33