Konsten att gå vidare

Att gå in i en sjukdom, chock eller trauma är svårt. Det finns inte så mycket förståelse för det från omgivningen. Vägen igenom någonting sådant är lång, svår, ensam och man går på okänd mark. Där finns inget stöd, ingen som kan hålla en i handen, ingen kunskap, det finns ingenting. Jag förstår de som har självmordstankar eller kanske till och med genomför dem.

En del trevliga människor ger en rådet att "glömma och gå vidare". Glömma och gå vidare! Så dumt! Då tar man ju aldrig itu med sina problem.

En del säger att psykisk sjukdom är som att bryta ett ben. Ett ben som aldrig blir gipsad i så fall, för det finns ingen som vet hur man gör. Och de som har brutit benen i själen förväntas klara av allt som alla friska människor klarar! Detta är folk med akademisk bakgrund som själva inte har omvandlat sin teori till en praktik med verklighetsförankring. De är som fackterms-pappegojor som härmar varje stor filosof: "Bla, bla, bla, bla..." men när de möter verkligheten då brakar dessa akademiker ihop och flyr. Sedan kallas jag för "sjuk" och "idiot"!

Men det finns några få bra, faktiskt helt underbara, som är där för en och har som mål att göra en frisk. Då siktar man på det målet själv också, trots att resten av världen skriker att man är dum i huvudet som inte fattar att det är omöjligt att bli frisk! Hur vet jag det när jag aldrig får försöka!?

Där går man i sin Snövits svarta skog och det undermedvetna drar och sliter i en medan folk går runt omkring en och glatt trallar vidare i sina liv. Så kommer man till slutet. Det är liksom ingen idé längre att vara kvar där i sin sjukdomsbild. Då kommer ett nytt dilemma – nu tror folk att det bara är att rycka på axlarna och gå vidare. Men jag måste finna en ny identitet som frisk! Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv?

Av Perla L 16 jul 2010 10:43