Är poliser immuna mot åtal?

Jag har i tidigare artiklar skrivit om Riksenheten för polismål som är den avdelning inom polisen som granskar polisers påstådda brott, oavsett om de skett i tjänsten eller privat. I dessa artiklar har jag beskrivit hur oerhört svårt det är att få rätt mot polisen och jag har berättat om hur liten andel av de anmälningar som inkommer som faktiskt leder till att någon polis åtalas.

För ett par veckor sedan skrev jag en artikel om sex chefer på Säpo som blivit misstänkta för brott mot registerlagen. I korthet handlade det om att en inspektion gjord hos Säpo och vid denna hade det framkommit att man i minst fem år underlåtit att förstöra registeruppgifter som lagrats om misstänkta och deras närstående och som skulle ha förstörts i samband med att olika förundersökningar avslutades.

Jag tog upp det fallet som exempel eftersom jag var säker på att värre än så här kan det inte bli. Som vi snart ska se så kunde det bli det. Säpo-berättelsen slutar med att en åklagare granskar ärendet och fastslår att det inte råder någon som helst tvekan om att Säpo och de sex nämnda cheferna gjort sig skyldiga till brott. Här fattar sedan åklagaren ett unikt beslut. Han lägger ner förundersökningen med hänvisning till att de sex cheferna varit så dåligt utbildade och så inkompetenta att de inte kan anses vara ansvariga. Jag trodde att detta var exempellöst men som vi ska se finns det fler på enheten för polismål som är, ska vi kalla det kreativa, i sin yrkesutövning då det gäller att hitta orsaker till varför misstänkta poliser inte kan anses skyldiga.

Vad som nu följer är väldigt mycket värre. Nu handlar det om att svensk polis dödar människor utan att det ens utreds på ett ordentligt sätt. Börja med att lyssna på den här intervjun.

Det handlar alltså om Johan Liljeqvist som dog för två år sedan i samband med ett polisingripande. Som vanligt då polisen utreder polisen under ledning av åklagare vid riksenheten för polismål så blir det rent ut sagt skit av alltihop. Där sitter nämligen några av landets skickligaste åklagare och jag är inte ironisk. De är oerhört skickliga på att sy ihop utredningar som stämmer med de misstänkta polisernas uppgifter och som därför leder till åtal endast undantagsvis.

I det här målet är det överåklagare Björn Ericsson som svarat för några piruetter för att få till en story som friar de misstänkta poliserna. Det är särskilt en av dessa piruetter som imponerar och som skulle ha gjort Nurejev grön av avund. Så här gick den till:

Läkarna på Östra sjukhuset som vårdade Johan Liljeqvist efter händelsen delar inte åklagarens analys av dödsorsaken. Överåklagare Björn Ericson har på egen hand kommit fram till att Johan Liljeqvist dog för att han drog ner kräkningar i luftvägarna på sjukhuset. "Jag var alltså inget åsynavittne på akutintaget, men i den dokumentation som finns, finns ingenting som tyder på att det skulle ha varit ett mekaniskt stopp för andningen på akutintaget", säger Svante Arvidsson, som är överläkare på intensiven.

Enligt rättsläkaren har dödsfallet samband med polisingripandet. Åklagaren har dock lagt ner utredningen mot de inblandade poliserna, sedan han på egen hand kommit fram till att Johan Liljeqvist dog för att han drog ner kräkningar i luftvägarna. Åklagaren, som inte är medicinskt utbildad, gör alltså en helt annan bedömning än rättsläkaren som obducerat Johan Liljeqvist.

Per Mårin var chef på akuten. Han säger att Johan Liljeqvist aspirerade, det vill säga drog ner maginnehåll i luftvägarna, men att det inte kan förklara dödsfallet. "Det måste vara oerhört svårt att dra den slutsatsen med hänsyn till att vi vet att den lilla aspirationen som Johan hade var i anslutning till återupplivningen" säger han. "Vi vet ju också att efter återupplivningen hur lätt det var att ventilera och syresätta, det tyder ju inte på någon stor aspiration och framförallt inte på någon dödlig aspiration", säger Per Mårin.

Här har vi en rättsläkare, en överläkare på intensiven och den som var chef på akuten den aktuella kvällen, med andra ord tre högt kvalificerade läkare och specialister som är ense om att Johan inte dog på det sätt och av den anledning som den medicinskt outbildade åklagaren har kommit fram till och angett som dödsorsak.

Här kan man som lekman tycka att det är väl bara att hoppa över åklagarens tramsiga försök att spela doktor och att istället gå på vad de tre kvalificerade läkarna anser? Men så enkelt är det inte, för i Sverige har en åklagare mycket större makt än vad många anar och förstår, även om det till viss del också börjat framgå av Tomas Quick-målet att somliga åklagare tar sig rätten att fixa till saker och ting på ett för dem själva positivt sätt.

Så får vi heller inte glömma att överåklagaren har stödbevisning för sin teori vilket framgår av följande samtal mellan åklagaren och en journalist hos SR:

"Andnings- och cirkulationsstoppet ledde till syreskadorna, det inträffade på sjukhuset som en följd av att han kräktes och fick ner det i lungorna", säger överåklagare Björn Ericson.
"Han fick andnings- och hjärtstillestånd för att han kräktes?"
"Jag är inte medicinare men så har det beskrivits av poliserna."

Jamen, självklart! Så dumt av oss andra att lyssna på de tre tidigare nämnda läkarna när det finns uppgifter från de misstänkta poliserna att ta till sig och tro på istället. Precis som i Osmo Vallo-fallet.

Vet ni, jag pallar knappt att fortsätta den här beskrivningen av en, enligt min uppfattning, total idiot till åklagare och av några riktigt små skitfega piketpoliser som efter att ha byggt upp sina kroppar med hjälp av olika dopingpreparat blivit så otroligt modiga att de tillsammans vågar agera på ett så macho och tufft sätt att de, enligt vittnen som sett poliserna, tryckt ner Johan så hårt att det dödat honom.

Vittnesberättelserna om trycket på Johan Liljeqvist rygg stöds av obduktionsfynd. Förutom skador på överkroppen hade Johan Liljeqvist även så kallade punktformade blödningar i ögonen och ansiktet. Enligt rättsläkaren har blödningarna uppstått när bröstkorgen trycktes ihop så hårt att blodet som pumpades upp i huvudet inte kunde rinna tillbaka till kroppen.

Åklagaren har dock en annan uppfattning i det att han menar att de inblandade poliserna inte har gjort något som ens påminner om ett brott. På direkt fråga säger han: "Det menar jag, det finns inget som påminner om ett brott."

Väljer man att inte lyssna och att inte vilja förstå så gör man naturligtvis inte det. Se bara hans resonemang kring de punktformiga blödningarna i ögon och ansikte som Johan hade. Så här lyder åklagarens förklaring:

"Sedan är det naturligtvis så att de inträffade skadorna genom hjärtstilleståndet på sjukhuset förklarar också de här punktformade blödningarna", säger Björn Ericson.
"Gör de det?"
"Det borde de göra om i fall man inte andas, för det är väl samma sak."
"Får man punktformade blödningar då?"
"Om man inte andas, så har jag uppfattat vad rättsläkaren skrev."
"Då har du nog missförstått?"
"Ja, det är nog möjligt."

Det finns mer att läsa och höra hos SR som gjort en grundlig granskning.

Jag har läst om detta tidigare. Jag har även läst om andra fall där poliser friats på de mest underliga grunder. Man sköt vid ett tillfälle en tjuv i ryggen på betryggande avstånd vilket på något sätt rubricerades som självförsvar. I ett fall sköt man med den i krig förbjudna hålspetsammunition som är polisens standardammunition en psykiskt förvirrad ung man som på verandan till sina föräldrars hus skrek och viftade med kniv mot de poliser som samlats. Mellan poliserna och den unge mannen fanns en stängd grind. Den förvirrade grabben ansågs ändå utgöra ett så omedelbart hot mot poliserna att det förklarades vara försvarbart att skjuta ihjäl honom.

Det finns fler händelser som liknar fallet med Johan Liljeqvist. Det gör att jag anser att det går runt ett antal människor i polisuniform som är mördare eller åtminstone dräpare, skyldiga till andra människors död.

Medskyldiga till dessa brottslingar är de åklagare som agerat på ett sådant sätt att de effektivt förstört alla möjligheter även för någon annan åklagare med rättspatos och integritet att komma in och rätta till de fel och oegentligheter som förevarit.

Nu undrar jag en sak. Var är Beatrice och Johan? Ask och Pehrson alltså. Var är deras vanliga rop på hårdare tag och strängare straff? Var är deras engagemang för brottsoffer när det är polisen som är förövare? Inte ens så mycket som ett sketet lila kuvert drabbar dessa synnerligen fega skitar till poliser som inte ens gemensamt vågar berätta hur det verkligen gått till.

Från höga vederbörande som måste känna till detta och andra fall lika bra som jag och då även har full koll på de löjligt låga siffror som riksenheten för polismål presterar, är det för ovanlighetens skull knäpp tyst. Det kanske är just de här poliserna som dyker upp någon gång då du behöver hjälp men själv så skulle jag känna mig allt annat än trygg i deras sällskap.

Jag skrev tidigare om doping och jag ska klargöra att jag inte vet hur det ligger till med den saken just i de här polisernas fall. Däremot så vet jag att poliser regelmässigt använder sig av olika preparat för att bygga muskler och det sker alldeles särskilt bland piketpoliser och hos poliser i den nationella insatsstyrkan. Jag vet det på mina egna grunder och den som inte tror mig ber jag helt enkelt söka foton på hur en del av dessa poliser ser ut. De företer vartenda tecken i boken på att använda sig av doping. Titta på käkpartier, titta på nackar och halsmuskler. Hittar ni inga foton på poliser så googla på "Belgian Blue". Det finns en likhet.

Som de flesta vet så påverkar doping impulskontroll och aggressivitet också. Väg in även dessa faktorer i det beteende som upprepade gånger uppvisas av en del poliser och indiciekedjan stärks. Den är faktiskt så stark att den överallt annars skulle ha lett till att dopingprover togs men det lär väl inte ske förrän helvetet fryser till is då det handlar om poliser.

Detta var ett stycke svensk verklighet idag, år 2010. Själv mår jag just nu inget vidare.

Av Michael Gajditza 30 jun 2010 09:12