Inte en dag som andra

Emma sträckte på sig som en katt, och kvävde en lång gäspning med den guldringsförsedda handen. De blåa ögonen hade en rundel av svart utsmetad mascara runtom, och när hon långsamt reste sig för att inte väcka Andreas såg Emma att örngottet var fläckat av smink. Tänk idag är jag fru Svensson. Leende smekte Emma sin man över kinden och kände något varmt i maggropen. Att kärlek kunde vara så enkel. Andreas gäspade och kisade mot henne. "God morgon fru Svensson, hur mår ni idag?" Han tog tag i hennes handled och drog ned henne i sängen. "Har jag talat om att jag älskar dig? Att du är min bästa vän och kärlek? Har jag det?" Andreas tittade in i Emmas blå med sina grönmelerade ögon och drog ihop sin mun till en puss. "Jag tror inte det. Och om det är så vill jag gärna ha en repris." Hon kröp ihop i hans famn efter att hon gett honom en snabb puss. "Får man vara så här lycklig?" Andreas flätade ihop sin hand med hennes och viskade något i Emmas öra. Hon spratt upp ur hans famn med ett fnittrande och höll om de blossande kinderna. "Nu?" Andreas fångade in Emma igen och lade sig över henne. "Mm, nu" sade han och drog av sig kalsongerna som putade betänkligt.

Med vana händer letade han upp Emmas känsligaste punkter och snart låg hon flämtande av lust och kved att han skulle göra något åt det. "Ge mig hela dig. Retas inte mer nu. Älskling, snälla?" Skrattande gjorde Andreas som hon sade och lät tungan leta sig in i hennes mun.

Några timmar senare knackade det hårt på ytterdörren. "Emma, Andreas, dags att stiga upp. Frukosten är serverad sedan länge, och gästerna väntar på att få träffa er." Emma steg upp och efter en dusch och några snabba drag med borsten i det långa mörka håret klädde hon på sig och gick ned. Andreas kom bara en liten stund efteråt.

Emmas mamma mötte dem vid trappan och drog henne åt sidan. "Lilla gumman, något förskräckligt har hänt." Hon snyftade till och torkade näsan. "Farmor har precis åkt in akut till sjukhuset. Festligheterna igår var tydligen för mycket för henne. Jag väntar på att de skall ringa och ge besked. Det var visst hjärtat." Emma mindes att hon tyckt farmodern sett lite blek ut dagen före och bannade sig själv för att hon inte följt sin intuition och kollat lite noggrannare. "Är farfar med henne?" Hon lät blicken svepa över släktingar och vänner som enligt traditionen stannat kvar för att bjudas på brunch. Mamman snöt sig ljudligt och tog dotterns hand. "Ja, farfar följde med i ambulansen. Du vet att det kan gå på tok va? Farmor är skör, inte alls lika stark som förr, men jag hoppas och tror att anfallet ger med sig."

Emma ropade till sig Andreas och berättade lite snabbt vad som skett. Han kramade om henne och gav den bleka kinden en smekning. "Vill du åka dit?" Han rättade till ärmarna på den vita skjortan. "Jag kan sköta det här. Trots allt så är hon ju din farmor." Emmas ögon svämmade över av tårar och hon nickade ivrigt. "Om, om… det är okej? Jag menar… vi har ju precis gift oss, och…" Andreas hämtade bilnyckel och tryckte ned den i Emmas hand. "Ta med dig din mamma och åk dit, annars kommer du att ångra dig hela ditt liv. Vi kan fira imorgon eller övermorgon. Nu Emma Svensson åker du iväg."

De lämnade Andreas och for iväg till sjukhuset där stämningen var tung. Komplikationer hade tillstött och farmodern var bara en blek skugga av sitt forna jag. "Lilla barn, lilla älskade barn. Förlåt." Hon flämtade fram orden med blanka rödögda ögon och försökte lyfta handen som darrade. "Förlåt." Med ett djupt andetag tog farmodern farväl av jordelivet och lät själen släppas fri. Emma och mamman kramade om varandra och farfadern som blek satt vid sin hustrus sida med sin hand i hennes. "Farväl älskade, farväl. Vi ses snart igen" viskade han och slöt sin hustrus stirrande ögon.

Av Anitha Östlund Meijer 22 jun 2010 12:07