Mary Gauthier gav vanvården ett ansikte

I går onsdag kväll, upplevde jag en av de starkaste konserterna någonsin, Visserligen har jag lyssnat på Mary Gauthiers skivor, hennes texter, läst hennes historia men konserten på Scala blev magisk. Ricard Lindgren singonsongwriter med traditionen hos Bob Dylan var en värdig support liksom Anna Stadling som för länge sedan borde ha varit ett av våra största namn vad gäller röst och scenmagik. Tack till er. Men Mary blev ikonen ansiktet inte bara för de miljoner adoptivbarn som finns i USA utan rötter och hemvist utan också för oss i Sverige som arbetar upp upprättelsen av vanvårdade. Vår historia är inte vacker, men vi vet vilka vi är och var vi bott och fötts. Mary har ingen gata som hon minns, inget hus att blicka tillbaks till inte ens rätten till sitt ursprungliga födelsebevis. Hennes ålder och födelseår är fejkade vilket hon delar med barn i USA undantag sex delstater.

Mary är en otrolig scenartist, jag har sällan skådat en så inlevelsefull gitarrist som njuter av sitt spelade in i själen och delar den med sin publik. Hennes leende när också sjunger om sorgen efter mamman som vägrade prata med henne när hon 35 år gammal vill ringa och fråga bara "varför". Biopublik kan gråta av ett engagemang i en film, teater men här rann tårarna på konsertpubliken som inte kunde värja sig mot det budskap om Mary Gauthiers musik handlar om "stulen och förlorad barndom utan rätt till sina rötter".

Inramningen i konserten var Tanja Elisabeth en skicklig violinist som stärkte både det ödesmättade och glada i de tunga texterna. Det fanns ett otroligt samspel mellan Mary och Tanja men deras samhörighet sträckte sig långt ut i publikens hjärta. Vi var alla delaktiga.

Som ordförande i Samhällets Styvbarn kändes det magiskt att få stå på scenen och introducera henne, att göra henne till medlem i Samhällets Styvbarn, att hon är vårt ansikte den som i vilket fall musikaliskt kommit närmast det som vanvården innerst handlar om - bristen på respekt för människor, bristen för respekt för barnen, bristen på respekt för det mest grundläggande allas rätt till ett förflutet och kunskap om sin historia.

Göran Johansson från Vanvårdsutredningen imponerade på Mary dels att han berättade om utredningen, men också att han som representant och tjänsteman inom regeringen fanns på plats. Det skulle aldrig hända i USA, säger Mary.

Marys album The Foundling, är slutet av hennes långa låtskrivande om sitt liv. The Foundling rekonstruerar år av sorg och smärta, men inte uppgivenhet eller ens bitterhet. Med några tusen dollar, en privatdetektiv och ytterligare år hittade hon sin mamma. Jag har inte gett upp om att få veta vem som är min far, sa Mary inför 350 människor på Scala. De flesta ganska vanliga människor utan den sociala historien, några av oss med likartade bakgrund och ytterligare kanske några som inte vet om de är adopterade eller ej. Det var ingen självklarhet ens för svenska barn för några år sedan att få tillgång till sina dokument och sin historia.

Vi kunde fyllt salongen med vanvårdade, jag hade önskat att fler var där. Att ni fått dela de timmar vi upplevde. Jag drömmer om att göra en konsert i Sverige med Mary Gauthier och Tanja givetvis, bara för människor ur vanvårdsgruppen, en sponsrad konsert så att ni alla kan delta. Jag vet att Mary skulle gilla det, att hon skulle ställa upp inte gratis - det är inte gratis att resa från USA till Sverige men väl en konsert som visade både hjärta och själ, kärlek, förlåtelse och försoning. För mig är Mary Gauthier en av de stora, Bob Dylan hyllar henne liksom en rad andra i staterna. Hon har sin svenska publik. Hon vinner ny publik.

MEN Kulturnyheterna på SVT tyckte inte att man hade tid med Mary och det hon står för, Aftonbladets kulturchefer tyckte att Mary är för smal musikaliskt, Expressen använde samma uttryck Mary Gauthier vem är det... Inga TV kanaler vare sig publika eller komersiella tycker att en artist som anses ha gjort årets CD med The Foundling, som anses vara en av de största inom singsongjangern i USA, som gör sin konsert i Stockholm som en öppen hyllning till de människor som drabbats av landets svarta historia - vanvård i den sociala barnavården - var värd ett inslag. Nej i Sverige är vanvård gråtande vuxna utanför barhem, korta minuter av feta rubriker när tragiska människoöden läggs ut. Men också den moderna vanvården inom social barn och ungdomsvård läggs i nederkant i svenska medier. Dagens journalister och tidningschefer förmår inte att följa spår se samband eller skapa sociala reportage. Det är bara att beklaga. Slutligen tycker jag väl att en och annan politiker kunde ha dristat sig komma till Scala, hade ni inte råd att betala hade vi kunna bjuda på biljetten.

Av Anne Skåner 04 jun 2010 00:57