Minoriteter i Bangladesh tvingas konvertera till islam

Söndagen den 30 maj hölls en konferens om mänskliga rättigheter för minoriteter i Bangladesh på Stockholms universitet. Jag har en väninna sen många år från Bangladesh och även en god vän från Indien sen 90-talet. De är båda hinduer. Hinduismen och buddismen är de två religioner som jag kommit mest i kontakt med i mitt liv. Jag ser till exempel de buddistiska munkarna som mycket vänliga och broderlika människor mot vem det vara månde, oberoende av religion eller land.

Den här kongressen handlade om att de hinduer, kristna och buddister som fortfarande finns kvar i Bangladesh är minoriteter och att de får utstå mycket lidande under det muslimska styret i landet. 1972 kom ett lagförslag, som var byggt på sekularisering och samarbete för Bangladeshs invånare, men det lagförslaget har inte följts. Senast i fredags dödades 100 personer och 200 skadades i en sammandrabbning mellan regering och civila.

På den här konferensen om mänskliga rättigheter var många betydande personer inbjudna, Bangladeshs ambassadör i Stockholm och många andra välutbildade människor från hela världen var där för att fortsätta kampen mot terror och förföljelse i hemlandet. Bilder visades på nedbrända byar, våldtäktsoffer och lemlästade människor – både barn och vuxna – och utklipp från tidningar som handlade om ämnet. Där fanns en munk i sina orange kläder som frambar sina vittnesmål med hemska bilder av mördade människor och unga hinduer som bildat föreningar i Sverige för att få behålla sin etnicitet och religion. Alla medverkande fick en röd ros.

Tidningsurklippen vittnade om hur människor våldtogs och kidnappades för att tvingas konvertera till islam. "Hindu girl brutally raped by six men". De skriver om brända kor och tempelbränningar med mera. "Large scale massacres" som pågått sedan 70-talet räknas upp, med namn på byar och platser och antalet offer. Det rör sig om 100-tals åt gången. "Vi tror på peace, equal rights – inte på tvång att konvertera", säger en talande. "Rättvisa skipas inte för våldtäkter eller andra brott". En tyst minut utlyses för alla döda som fått offra sina liv i kampen för rättvisa i hemlandet. "This is our very dear land" säger en talare. Målet för regeringen är att införa sharialagar med hjälp av militär.

Motståndarna kämpar för att avmilitärisera landet och föra förövarna till domstol. Man väntar sig att ambassadören ska ha förståelse för situationen och man väntar sig att få tillbaka den konstitution som lovade sekularisering och samarbete i Bangladesh från år 1972. Man talar om Pakistans inflytande på landet, eftersom landet förut lydde under Pakistan. Frånsett den islamistiska regeringen, så har landet en stark militär struktur som även kontrollerar media. Indien har inte hjälpt Bangladesh, utan "remained silent" säger en talare. "Demokrati är omöjlig i en fundamentalistisk stat", menar man vidare. "Vi vill inte tvätta vår smutsiga byk i andra land" säger en äldre man, "om vi inte är tvungna, herr ambassadör!" "Vi har stöd i Bryssel" fortsätter han.

Många talare står på listan och de är eniga om att något behöver göras. Jag undrar varför det här landets problem inte uppmärksammats mer i media. Det är ju ändå en betydande samling människor, som år efter år fortsätter att kämpa för mänskliga rättigheter i Bangladesh och i många andra land. Modiga män och kvinnor som lägger ner hela sin själ i kampen, en kamp de tror på och som de vet är sann. De kommer från många olika land världen över, de har lyckats fly undan skräcken i hemlandet, förföljelsen och laglösheten. De talar tycks det för döva öron i en värld berusad av makt.

Här hemma i vårt trygga land smyckar man parker med underbara penséer inför prinsessbröllopet. På löpsedlarnas svarta rubriker flyr våra kungligheter till andra land för att glömma sina kärleksbekymmer.

Det är en värld vitt skild från verkligheten, där den lilla människan bränns, våldtas, tystas och glöms bort.

Av Pia Isaksson 02 jun 2010 09:54