I krigets spår DEL 3

I krigets spår DEL 3

"Jobbet som fotograf innebar att militären ofta släppte igenom honom utan att söka igenom bilen. Den något sjabbigt klädde mannen i stort skägg var duktig på thailändska och dessutom rolig."

Signe stod med händerna hårt knutna och såg på sin pappa. "Svarar hon?" Kalle skakade på huvudet och tittade med sorgsen min på Ingbritt. "Vad gör vi nu? Hur skall vi…?" Plötsligt hördes en låg röst i luren. "Zirita." Han greppade den med båda händerna och viskade till de andra. "Hon svarade. Jag skall försöka få henne att förstå vad som är på gång. Jean-Luc har lovat att hämta Zirita om det inte blir alltför farligt." "Lilla du, hur är det med dig? Det är Kalle."

På knagglig thailändska förhörde han flickan som just då satt i ett övergivet hus mitt i Bangkok. Militären svepte med jämna mellanrum förbi i sina gröna stora helikoptrar och emellanåt sköt de med sina k-pistar när de tyckte sig se någon. "Jag är rädd! De tog min moster till en bil och åkte iväg med henne. Jag saknar mamma och pappa…" Höga snyftningar tog över och Kalle hörde paniken i hennes röst. "Lugn gumman, vi skall försöka hjälpa dig. Exakt var befinner du dig nu?" Zirita grät lågt och snörvlade då och då till. "Jag är på en gata som heter Bangla Road 45, men det är läskigt här så jag funderar på att gå till nästa hus."

Kalle satte sig ned och skrev upp allt Zirita berättat. "Det är jätteviktigt att du INTE går någonstans. En fransos vid namn Jean-Luc kommer till dig. Han kan thailändska och hjälper dig ut från landet. Lova mig att stanna?" Det var tyst en lång stund i luren och det knastrade och hördes thailändska mansröster. "Zirita?" Snyftande nickade hon på huvudet och såg i ögonvrån de grå pälsklädda djuren som skrämde henne nästan mer än militären. "Jag lovar." Kontakten bröts och Kalle satt med en helt tyst telefon i handen.

"Nu är det bråttom. Jag ringer till Jean-Luc och ger besked. Han var i Bangkok nu för att fotografera militärens härjningar." Kalle slog ett långt nummer och satt länge och väntade innan han kopplades fram. "Hej! Kalle Berger här. Flickan finns i nuläget på Bangla Road 45, men verkar skräckslagen. Jag frågade inte om hon var skadad så jag har ingen aning om hur det är med den saken." Han lyssnade intensivt några minuter och gav ett lättat leende till Ingbritt. "Du åker nu? Vad glad jag blir. Hon betyder så mycket för vår dotter, och oss naturligtvis. Hör av dig när ni träffas och lycka till."

Zirita satt länge med luren i sin hand och tårarna blötte ned den rosa displayen. Farbror Kalle var en av pappas vänner och hon litade på honom. Hon var törstig och den lilla magen kurrade intensivt.
Det var mycket länge sedan hon ätit. Mostern hade delat med sig av det lilla hon hade hemma men Zirita fick bara med sig några frukter när militären stormade in. Mosterns skrik ekade fortfarande i flickans huvud, och skottet som skjutits efter Zirita hade nuddat vid hennes öra. De bara fötterna var blodiga av glasskärvor som legat på gatan hon sprungit på, och hennes vackra gula klänning var söndersliten. Smala bruna axlar tittade fram mellan banden som blivit smutsiga av nedfallande bruk. Håret som mostern konstfärdigt flätat på morgonen var lika perfekt nu som då. Det drog och slet i hårbotten, en svidande känsla som gjorde att hon masserade huvudet med jämna mellanrum för att minska smärtan.

Precis när Zirita gett upp hoppet om att bli räddad och packade ihop sina saker för att fly ifrån de stora råttorna som kommit tätt inpå platsen hörde hon en mansröst ropa hennes namn med en konstig brytning. "Zirita! Hallå! Det är jag, Jean-Luc." Hon hörde honom ta sig genom rum för rum och reste sig upp lagom tills han tittade in där hon var. "Hej! Vad glad jag blir att se dig. Det är väl du som är Zirita? Är ni fler här eller är du ensam?" På klingade thailändska talade han om vem han var och bad henne att lägga sjalen över sitt ansikte. "Det dammar jättemycket därute, och vi måste försöka ta dig snabbt till flygplatsen." Under tiden som Jean-Luc talade lyfte han flickan och bar ut henne till en grön jeep utanför. "En vän till mig har fixat pass till dig, och i Stockholm väntar dina vänner. Håll tummarna att militären inte fattar misstankar." Jean-Luc lade Zirita i baksätet och täckte över henne med en sjabbig mörk filt. "Förlåt gumman, men det är för vår säkerhet. Ingen får ens se en glimt av dig. Då åker vi dit båda två." Han hoppade in och startade bilen.

Efter några minuter tittade han på hastighetsmätaren och tryckte på bromsen för att inte se stressad ut. Å andra sidan körde alla som galningar i Thailand och olyckor var vanliga, men då var det oftast motorcyklar och tuc-tucs inblandade. Den stora silvergrå skriften på bilen lyste i det gassande solskenet. Jobbet som fotograf innebar att militären ofta släppte igenom honom utan att söka igenom bilen. Den något sjabbigt klädde mannen i stort skägg var duktig på thailändska och dessutom rolig. Då och då stack han till de unga männen ett cigarrettpaket eller något annat. Han gjorde reportage över hela landet och frun var dotter till en av landets högre tjänstemän.
Helikoptrar svepte över bilen då och då, men lugnades av Jean-Lucs vinkande och fortsatte sitt sökande. Vägspärrarna hade åkts igenom utan problem, och de hade till och med fått i sig lite mat från ett litet kök efter vägen. Zirita hade sovit gott hela resan och musiken fyllde jeepen och omgivningen.

Hemma i Sverige studsade Signe mellan golv och tak av ivrig förväntan. Naglarna blev skarpkantade av det idoga tuggandet och Ingbritt sade inget eftersom hon förstod flickans nervositet. Kalle fick med jämna mellanrum telefonsamtal som vittnade om att resan gick bra. "De närmar sig flygplatsen." Han lyssnade på mannen i luren. "Zirita mår bra och hälsar." Kalle gick ut på verandan och fortsatte samtalet.

När han återvände till köket var han vit i ansiktet. "Något hände… Jean-Luc ropade att militären vinkade in honom till sidan och att han måste stanna, sedan hörde jag skottlossning. När jag ringde upp honom sade de att abonnenten inte går att nå." Signe sprang fram till sin pappa och slog armarna runt honom. "Pappa, du måste ringa igen."

Av Anitha Östlund Meijer 28 maj 2010 12:15