Frånkopplad

Med tveksamma steg avlägsnade jag mig från min herre. Rädd att som vanligt bli tillbakaryckt av kättingen som suttit runt min hals sedan jag kom dit. Mannen vacklade och svängde fram och tillbaka innan han slutligen rasade ihop i en hög av människospillror. Odören från kroppen var vidrig och folk som såg vad som hänt skyggade av avsmak. Jag skällde på dem och visade mina tänder som min älskade mor visat mig när jag var liten.

För bara några minuter sedan hade min herre för första gången i mitt liv klappat mig. Den stora darrande handen knäppte upp haken som var länken mellan kopplad och fri, sedan klatschade han till mig på baken och sade åt mig att springa iväg. Kuvad som jag var hukade jag under slaget jag var helt övertygad skulle komma, men fick till min förvåning en smekning över huvudet. Jag kände en doft av sjukdom strömma från mannen med den rödsvartrutiga skjortan framför mig och tittade för första gången i mitt liv in i hans ögon som var hårt hopknipna av smärta. "Spring!" Talet var lite sluddrigt och avsaknaden av tänder gjorde att han läspade. "Spring Hero!"

En polis kom fram till oss och försökte fånga in mig med sin håv, men jag cirklade runt som en boxare i en ring och undvek honom precis. Till slut slog han håven i backen och ropade till människorna som samlats att de skulle skingras. Det hade kommit andra poliser som lyfte på mannen som låg på backen. De kollade pulsen och skakade på huvudet. "Han är stendöd! Det är bara att ringa en ambulans. Vi måste fånga in jycken." Polismannen reste sig halvtomhalvt för att kolla hur det gått för kollegan. "Klarar du av det? Eller skall jag kalla på förstärkning?"

Plötsligt såg jag att en öppning skapats i den omgivande folksamlingen och funderade inte många sekunder innan jag tog ett jätteskutt över mannen med håven och dök in bland folket som skrikande skingrade sig. I vild galopp skyndade jag mig därifrån medan skriken ljöd i mina öron. Jag var äntligen fri!

Av Anitha Östlund Meijer 04 maj 2010 13:23