Svensk rättspolitik cynisk och inhuman

Jag har envist hävdat att allt tal om att brottsligheten ökat så mycket som man ibland kan få intryck av, är felaktigt och att det inte stöds av varken statistik eller av verklighet. För något år sedan, då debatten fortfarande inte var så het som nu, minns jag att jag i en artikel visade att ökningen i antal anmälda brott varit betydligt högre före 1990 än efter. Jag vill minnas att ökningen för åren 1990-2007 var cirka 6 .

Då kanske någon säger att det ändå är en ökning. Visst är det så men kom då också ihåg att med den lagstiftningsiver som råder i landet så har du idag väsentligen fler lagar att bryta mot än vad som fanns för 20 år sedan. IT-brott existerade knappt för inte så länge sedan.

Anmälningsbenägenheten är också avsevärt högre idag än för 30-40 år sedan. Det kan exemplifieras med de sexbrott som begåtts inom den katolska kyrkan. Idag vågar många träda fram på ett annat sätt än på 1960-1970-talen. Detsamma gäller misshandelsfall både i hemmet och på allmän plats.

Våldsbrottsligheten då? Den har ju skenat iväg och blivit allt värre, det "vet ju alla".

När riksåklagaren Anders Perklev lade fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han;

1 att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
2 att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
3 att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige och
4 att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kom inte argumenten från någon mysfarbror till kriminolog utan direkt från landets främste brottsbekämpare vid sidan av justitieministern och riksåklagaren och det är svårt att se de dolda motiv som i någon sorts konspirationsteori skulle kunna bortförklara de fakta som redovisas. Dessutom så fullgör han ändå regeringens uppdrag och föreslår straffskärpningar till en kostnad av knappt en miljard per år.

Läs de fyra punkterna igen. Vi har alltså inte haft någon våldsam ökning av våldsbrotten. Det har inte blivit grövre brott, längre straff ger inte lägre brottslighet och det daltas lika mycket med brottslingar i andra länder.

Då måste man ställa sig några frågor. Den första frågan är varför man då ändå föreslår skärpningar och svaret på det är att man vill skicka en signal om hur staten ser på den här typen av brott. Det uttrycks så här i utredningen:

"Det finns, enligt den straffrättsliga doktrinen, ingenting som visar att högre straff skulle leda till påtagligt minskad brottslighet. Straffnivån bör i stället ses som ett mått på hur förkastlig den kriminaliserade gärningen är."
SOU 2008:85, s. 243

Samhället vill alltså till en kostnad av knappt en miljard berätta att "vi tycker inte om värdetransportrån" till exempel. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att detta har samhället berättat upprepade gånger under de senaste 35-40 åren. Statistik från SCB visar entydigt att antalet utdömda fängelseår för våldsbrott har ökat dramatiskt – från cirka 1 000 i början av 70-talet till drygt 3 000 år 1990 och till nästan 6 000 i dag. Straffen har alltså sexdubblats och till det ska också läggas att den faktiska verkställighetstiden av varje straff sedan 1999 har ökat från tidigare halvtidsfrigivning till dagens två tredjedelar.

Min uppfattning är att med detta så har man i rimlighetens namn skickat så många tydliga signaler att det borde vara nog och den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera har redan åstadkommits i praktiken.

Att spendera många hundra miljoner kronor på en ytterligare förlängning av fängelsestraffen för våldsbrott är därför varken befogat eller kostnadseffektivt. De pengarna skulle bättre kunna användas till brottsofferjourer, målsägandebiträden, psykiatrisk vård och brottsskadeersättning.

Har ni tänkt på att straffskärpningar faktiskt är det enda man åstadkommit trots allt tal om att brottsoffret måste stärkas? Tycker man att det är viktigare att NN sitter ett år till på kåken än att skapa ett mänskligt system för brottsoffrens rätt till brottsskadeersättning, så har man naturligtvis valt rätt väg men själv är jag av helt motsatt uppfattning.

Den andra frågan är frågan om hur det då kommer sig att så många tycks ha en uppfattning som baseras på annat än fakta. Det är en fråga med flera olika svar eftersom olika intressen har olika motiv.

Politiker har alltid – särskilt då det stundar val – haft en förmåga att använda dessa frågor som ett sätt att göra sig kända och visa sig besitta handlingskraft. Folkpartiets Johan "Batongen" Pehrson leder just nu den ligan tämligen överlägset och säga vad man vill om Johan, konsekvent i sin galenskap är han absolut.

När han tydligen började få slut på förslag på hur vuxna ska tämjas så tvekade han inte en sekund att ta sig an den nya målgruppen barn och för att underlätta sina möjligheter till detta så går det också fint att ta till argument som kanske inte är riktigt fast förankrade i verkligheten. Om detta har jag skrivit tidigare efter en artikel i SvD.

Andra politiker har andra motiv och för Sverigedemokraterna är detta helt enkelt partiets livsluft och enda chans att ta sig till riksdagen. De är fullständigt beroende av att allmänheten fortsätter att leva i villfarelse och skräck för de brutala invandrarligor som på ett markant sätt ökat den grova brottsligheten. De kopplar invandringen till kriminalitet och då blir det naturligtvis lättare att få gehör för den invandringspolitik de driver. Att hela den politiken grundas på felaktiga fakta tillåter man inte störa verksamheten. Fakta har en förmåga att stöka till retoriken.

De brottsbekämpande myndigheterna har ingen som helst anledning att försöka göra tillrättalägganden i debatten då det nuvarande regnandet av manna från himlen väl aldrig har upplevts tidigare. Tar pengarna slut så kommer det omedelbart nya för, som Reinfeldt säger, detta är ett prioriterat område. Fortfarande får de gamla på äldreboendet gå och lägga sig klockan 17 i brist på personal och resurser. De resurserna läggs istället på att tillfredsställa regeringens behov av att sända kraftfulla men meningslösa signaler.

Även media bär en del av skulden då man i rapporteringen kring brott har en förmåga att såväl överdriva som överdramatisera. Media har en stor del i förklaringen till varför så många idag lever under intrycket att Sverige är någon sorts centrum för organiserad brottslighet och "maffia". Det kommer, någon gång i framtiden då vi ser tillbaka, att framstå som något av 2000-talets största överdrifter och denna symbios mellan politiken och den granskande tredje statsmakten legitimerar i stort sett vilka åtgärder som helst.

Som exempel kan nämnas de superfängelse-säkerhetsceller som byggts till en kostnad av ytterligare någon miljard men som man nu naturligtvis saknar fångar till, som betraktas som så ytterst farliga att en plats kan motiveras. Sist jag hörde något så var nio platser av 48 på Kumla belagda.

Det är ibland fascinerande att se den trångsynthet med vilken politiker betraktar verkligheten. Så sent som för ett par veckor sedan stod följande att läsa dock icke på löpsedlar i Dagens Nyheter: "Allt färre drabbas av grovt våld i Stockholm". Det är ju i sig en god nyhet, men den går tvärs emot den gängse bild som förmedlas. Det konstateras vidare i artikeln att "få storstäder i världen är så trygga som Stockholm. Risken för att utsättas för oprovocerat våld är väldigt liten." När hörde ni senast en politiker beskriva verkligheten på det sättet?

Professor Felipe Estrada har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat. "Det här går emot den gängse uppfattningen, men vi har inte högre våldsnivåer i dag än vi hade i början av 1990-talet. De vapenrelaterade brotten har legat ganska oförändrat, trots att befolkningen ökat", säger han.

Tror man inte på professorn han är ju utlänning... så kan man kontrollera Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik.

Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 70-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat. Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han.

Är man fortfarande inte nöjd så finns det ytterligare fakta. Brås stora trygghetsundersökning där 14 000 svenskar får svara på frågor om brott och trygghet – går på tvärs mot anmälningsstatistiken. I den senaste undersökningen uppger var fjärde person 16-79 år att han eller hon utsatts för något brott under 2008. Drygt två procent säger sig ha blivit misshandlade.

"Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren", säger Åsa Irlander, utredare på Brå. I artikeln går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör. Många av de slutsatserna är såna jag redovisat ovan.

Intressant att notera är att artikeln inte på något ställe använder begreppen "organiserad brottslighet" eller "maffia". Alkoholrelaterat våld däremot är något som nämns och är det något vi vet med säkerhet så är det att ju mer alkohol som konsumeras, desto fler fall av våld kan vi se. Det vore därför klokt att istället använda nån av de fängelsemiljarder som man nu ökar på med, till att verka för en lägre alkoholkonsumtion. Inget skulle kunna förbättra siffrorna mer. Fast nu är ju det inte alls lika spännande och glamoröst som att bekämpa den mycket mer spännande och fantasikittlande "maffian".

Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi har idag och det är helt enkelt att vi har en märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör.
Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i artikeln "Därför ljuger kriminalstatistiken".

Jag vill slutligen påstå att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Hårdare tag, strängare straff, mer kontroller, fler restriktioner och utökad övervakning är de verktyg som används. Det pris vi betalar, vid sidan av all de miljarder det kostar och det mänskliga lidande som inte kan mätas i pengar, är inskränkningar av våra grundläggande friheter, kränkningar av vår integritet och en rättssäkerhet som numera mest existerar på papper. Det är ett högt pris att betala.

Av Michael Gajditza 03 maj 2010 12:13