Allting stort och starkt är byggt av smulor

När du bestämmer dig för att skaffa barn inser du kanske att du gått in i ditt livs hittills största avtal. Ett avtal gentemot den som ska födas och framförallt mot dig själv att "no matter what" alltid ta hand om den lille eller de små om det är flera och du förväntas ge dem vad som krävs för att de själva en dag ska bli goda medborgare i samhället.

Låt oss ta fasta på "god". Att vara god helt enkelt. Vad innebär det? Jag var en gång den lille. Äldst bland oss små – fem till antalet, varav två med högfungerande autism.

Min familj består av ett stycke fader som lämnade ett liv i droger för kristendomen och med åren flitigt lärde sig använda bibeln för att tygla familjen – alltid till egen fördel. Familjen består också av en moder som en gång var sagornas dröm – supermorsan som alla avundades, men som sedan, kvickt som en fingerknäppning, kraschade och blev vad vi skulle kalla för förståndshandikappad. Familjen består vidare av tre pojkar och två flickor – och en av dem är jag. Den äldste som fick agera mamma till mina egna syskon från det jag var åtta år.

Skolan skulle skötas anmärkningsfritt. Inga läxor skulle någonsin tas med hem. Då fick man skäll som hette duga och stryk av samma rang. Jag gjorde mitt bästa – det ska då alla gudar veta. Jag skötte skolan utifrån de barnaögon jag hade då och jag gjorde det så smidigt jag kunde samtidigt som jag var gravt mobbad under alla år ända in i gymnasiet. Jag försökte alltid vara stolt och försvarade min far även om jag visste i hjärtat att han gjorde fel. Skamset stod jag containervakt från stund till stund och lika skamset bar jag hem kassar med kläder skänkta från skolkamraters föräldrar som tyckte synd om oss.

Trots dagliga kränkningar från min far, direkt eller indirekt indirekt när han vände mina syskon mot mig och därtill ofta smisk som hans bibel kunde rättfärdiga i detta fall – den man älskar agar man växte jag så småningom upp till den unga kvinna jag kom att bli, som plötsligt hade en egen vilja. Jag var så trött på allt och ville bara bort. Jag kände en sån hatkärlek till skolan. Den gav mig ett helvete genom mobbningen, men samtidigt också en paus från helvetet hemmavid. Med ett gäng rakblad mot halsen tog jag mig upp till familjevårdsenheten i den kommun jag då bodde i och blev äntligen trodd tillräckligt för att få ett fosterhem samma dag. Ingen utredning gjordes mot min far – men jag hade i alla fall fått komma därifrån.

Jag var en svikare. I pappas ögon alltid en svikare och när det skar sig med fosterhemmet genom ett missförstånd och jag tvingades flytta hem fick jag verkligen också veta av honom att jag svikit dem alla... Det var en än mer hatisk anda i luften och mina syskon sattes att avlyssna telefonen och rota igenom mitt rum. Ett hat utan gräns växte till sig under det dryga år jag fortfarande på grund av min ålder var tvungen att bo hos honom, och när till sist gått ur högstadiet och var 16 år kunde jag flytta.

Eftersom jag inte var myndig ordnades det för mig så att jag fick flytta till ett fosterhem på annan ort och där också börja gymnasiet. Stämningen i det hemmet var inte bra på långa vägar, men allt var ju bättre än att bo kvar hemma. Så fort jag fyllde 18 år flyttade jag och skaffade lägenhet. Jag började mitt helt egna liv och jag gjorde det med den elegans, i alla fall vad jag visade utåt. I hjärtat grät jag. Vardagen var hård. Pengar fattades alltid. Hungrig var man för det mesta. Var jag sjuk så åt jag ändå ofta på skolan och hade jag någonsin extra pengar så hade jag inte vett nog att förvalta dem väl. Jag borde ha köpt kläder, mat och andra bruksvaror men ingen hade ju i min barndom lärt mig hantera pengar så när hungern gjorde sig påmind och plånboken tillät ville jag visa hela världen att jag hade råd att leva, så jag åt ute och jag slösade pengarna på prylar. Substitut för än det ena – än det andra och tredje och fjärde och... ja ni förstår.

Det blev en nedåtgående spiral som tog mig in i depressionsträsket och jag började drömma om att göra slut på allt. Något jag också mycket medvetet vid flera tillfällen försökte, detta ledde i sin tur till återkommande inläggningar på diverse avdelningar och i slutändan hela fjorton tabletter per dygn för att stävja depression och självskadebeteende och för att reglera min sömn. Och ja, om någon undrar så är svaret nej. Nej – ingen i min biologiska familj hälsade någonsin på mig medan jag var där.

För två snart tre år sedan bestämde jag mig för att vända denna trend och med en vilja av stål gjorde jag också det. Jag slutade med samtliga mediciner – helt rakt emot vad någon av alla läkare rått mig till – och jag började må bra. Jag blev den jag är än idag och jag började jobba volontärt för att ha någon sysselsättning om dagarna och skapa en struktur i det vi kallar vardag. Jag började jobba på ett demensboende för äldre kvinnor och samtidigt också på en secondhandbutik.

Minns ni artikelserien i bland annat expressen oktober 2006? Den om fembarnsfadern som fick ett nytt tak. Den artikeln handlade om min familj – min far – och en massa lögner och snyfthistorier om hur kommunen först inte gett honom ett nytt tak på huset när det gamla läckte. Läs här: Nu får Sonny ett tak som inte läcker. Journalisten som skrev artikeln är bara en av många människor som låtit sig manipuleras av min far – men en bra journalist ska vara källkritisk. Så var inte fallet här. En säljande artikel var och är allt som räknas. Det om något är tydligt! Kommunen har inget ansvar för huset han bor i. Det huset hyr han nämligen inte utan äger privat och skall därmed själv underhålla så länge han är över existensminimum – vilket bör tilläggas alltså är! Men nej förresten – han äger inte huset. Det gör vi. Jag och mina syskon – det blev jag varse om när jag såg husskatten i årets deklarationspapper som jag på min låga inkomst skall betala, i år igen. De andra fyra bitarna betalar han själv eftersom mina syskon vistats i huset mycket och den yngsta ännu bor kvar – medan jag som inte bott där på sju år vackert får betala och eftersom mina syskon inte har inkomst kan jag inte bli utköpt heller, utan får tydligen bara finna mig till leda i denna situation. Jag ser framför mig hur husskattepengarna fullkomligt äter upp de pengar jag skulle ha köpt tre veckors mat för och det svider verkligen i mig.

Det svider också i mig att veta att denna i Expressen så "fromma" människa lyckats få sig en ny spis genom att begära av min autistiska broder som "ändå inget gör" skall bekosta spisen som enligt min far gynnar hela familjen och som i ett skuldkvitto han själv skrivit ska återbetalas den dag min far dör och syskonen jag bland annat alltså då skall betala åter till min bror – krona för krona. Naturligtvis vet min far också att vi kommer att göra det fastän vi inte vill – för att vi inte vill bli osams med vår autistiske bror – för oj, oj, oj – hur skulle väl det se ut? Jag älskar honom högt och just därför svider det så i mitt klappande hjärta att se detta ske.

En annan människa med ett klappande hjärta är min far. Han har minsann papper på att hans hjärta inte är i form efter tre hjärtinfarkter – och att ryggen är helt kaputt – men han kan ändå dra stockar i skogen med sin kamrat mot fika och lite fickpengar.

För många år sedan köpte han en minibuss. Den behövde vi i vår stora familj och den skrevs på mig för att inte kronofogden skulle ta den. Senare såldes den och naturligtvis inte alls till min fördel utan till farsan som brukade dryga hälften till en bil och andra hälften till diverse prylar som endast gynnade de som ännu bodde kvar hemma.

Snart skall mormors hus säljas. Hon har varit död i fjorton år men min morbror har bott där. Huset skulle jag ärva men nu blir det inte så för lagen står på mammas och morbrors sida som i första led ärver. Inte jag. Jag kämpar alltså vidare med pengar jag inte har, möbler som är lånade eller skänkta av bekanta, kläder som knappt existerar, praktiskt taget mattomma skåp, en tio år gammal dator och avsaknaden av bil och körkort som därmed gör mig konstant beroende av andra människors tillgänglighet i form av samåk – där inga passande kollektivtraffiksförbindelser existerar.

Jag kämpar också vidare med minnet av en familjebekants våldtäkt julen 2007 där i vanlig ordning familjen inte var att räkna med och jag kämpar vidare med spöket av en misshandel som ägde rum inom kyrkans marker för ganska exakt ett år sedan – där jag var den enda som vågade visa civilkurage när inga stora, starka män vågade. En händelse som sedan under dryga veckan blev omskriven av i princip var endaste tidning och som kostade mig elva vänner som inte förstod att en historia likt ett mynt har två sidor. Jag blev tvungen att sluta den kyrkokör som i fem år känslomässigt varit som en familj för mig. Detta är två separata händelser som polisanmälts och än i dag önskar jag rättvisa....

Jag kämpar i var endaste ynka väderstreck för mig och mitt liv – min sanning – min historia – samt mina älskade vänners välmående och behov av ett lyssnande öra från stund till stund och jag har trots väldigt många motgångar och fattigdom valt att kämpa vidare för att kunna tillföra något av värde till min omgivning.

Jag drar mina små strån till stacken – och ett av alla dem är just detta. Detta skrivande som ämnar bli den artikel du just nu har framför dig och som kan ge mig en smula av frid i vetskapen om att åtminstone någon där ute läst dessa ord och kanske själv kan bli stärkt i vetskapen om att ingen är ensam om att ha det jävligt.

Ni vet – allting stort och starkt är byggt av smulor.

Av Sarah von Rauchenberger 30 apr 2010 11:32