Baz Luhrmann räddade mitt förhållande till musikaler

Kanske vi inte är så olika du och jag. Kanske även du äger ett visst mått av fobi för musikaler och för individer som mitt i ett civiliserat – måhända klichéartat – samtal helt plötsligt brister ut i sång, sliter av sig skjortan, sätter tophat på huvudet för att med en tjusig käpp i hand utföra några smidiga danssteg. Några sekunder efter detta spastiska utfall i toner och rörelser återgår alltid alla medverkande till vad den nu än må vara de var inbegripna med innan den översvallande lusten att brista ut i sång och dans så passionerat grep dem. Jag å andra sidan lämnas kvar med en känsla av att jag har blivit tagen med byxorna nere, övertygad om att någon jälvas med mig. Det finns dock alrig nog med tid att återhämta sig innan ensemblen är i gång igen, med sin dans, sin sång, sitt glitter och sin glamour. Någon – en man – står på knä. Med djup stämma förkunnar han sin kärlek, eller är det förakt för en olycklig motpart. Motparten svarar rappt, med sång, vilket ger upphov till ännu mer sång, och – gud förbjude – dans. Kanske konfetti helt plötsligt faller från ovan och sänker hela scenen i ett rosa- och guldskimrande glitter. Det är – i ärlighetens namn – en veritabel syndaflod av intryck som skulle få vilken epileptiker som helst att be en bön för sitt fortsatta mentala välmående.

Missförstå mig nu inte. Min uppskattning för sång och även för dans är väldigt stor; det vill säga när dessa konstformer utförs separat. En vacker melodi, en sångröst som leviterar mot molnen, en väl utförd plié, en elektriskt pas de deux. Så vackert och så djupt emotionellt tillfredställande när fokus läggs på en sak i taget.

Enveten om att vidga mina horisonter bestämda jag mig för att en vacker dag ge musikalen en ärlig chans. Inga cementerade fördomar, tro mig, jag har försökt att uppskatta musikalgenren. Jag har kämpat i mitt anletes svett, hela tiden ansatt av farhågor och rädsla för att jag kanske ska brista i nödvändig simultanförmåga. Någon kognitiv brist i cortex kanske renderar mig oförmögen att uppskatta musikaler.

Grease, Chicago, Cabaret, The Phantom of The Opera, Chess, Cats och Sweeney Todd. Ingen av dessa gav mig någon form av tillfredställelse. Jag var inte underhållen, utan mest konfunderad. Det vill säga till den dag för inte så länge sedan då min sambo föreslog att jag äntligen skulle ge Moulin Rouge en chans. Den gick på TV och det var söndag. Vad annars skulle jag göra? Peta naveln? Jag övervägde detta i några sekunder bara för att i nästa motvilligt sätta mig i soffan framför TV-skärmen.

Det tog inte lång tid. Kanske fem, eller tio minuter. Jag minns inte. Jag kommer bara ihåg att inom kort vare sig kunde eller ville jag resa mig från soffan. Jag nynnade med i låtar vars text jag inte kände till, jag log och fann mig själv till och med klappa i takt med ett brett leende målat i ansiktet.

Vilken grandios och absolut kompromisslös odysse av ljud, bild, färg! Vilken frenesi och obändig vilja att fylla scenen med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt – allt i ett oupphörligt och nära på farligt tempo. Kanske låg min uppskattning i att jag inte ens för en fraktion av en sekund gavs tid att reflektera över vad som egentligen hände. Filmen öppnade för att sedan hänsynslöst bulldozra sig fram till slutet. Jag tror att Baz Luhrmann kan ha räddat mig för musikalen som genre.

Av Aje Björkman 20 apr 2010 10:34