Kriminella med ADHD önskar de hade fått hjälp som barn

Med dystert igenkännande läser jag Ulla Sarjas artikel i Sourze och kan bara bekräfta den okunnighet som råder på olika nivåer i samhället framförallt på de beslutande nivåerna, när det gäller autism, Aspergers syndrom och ADHD.

Mer än 10 år har jag hittills ägnat åt att försöka hjälpa vuxna med oidentifierade och obehandlade neuropsykiatriska funktionshinder och jag tänker fortsätta i minst lika många år till, för det finns mycket kvar att göra. Visst, kunskapen i samhället är större nu än vad den var när jag började utreda och behandla, men den är otillräcklig och utvecklingen går alldeles för långsamt framåt!

Jag har mött hundratals vuxna med neuropsykiatriska svårigheter och jag har mött deras anhöriga, som i många år har kämpat för att få förståelse och hjälp från samhället. Kampen har oftast varit förgäves. Föräldrarna har tidigt förstått att deras barn varit annorlunda jämfört med sina syskon och att de har behövt extra omsorger. De har sökt hjälp, men "hjälpen" de har fått har, ur deras synvinkel, inte varit någon hjälp. I stället har de ofta mötts av en moraliserande attityd från samhället och vårdgivare, om att de inte har fungerat som föräldrar, alternativt en överslätande attityd; "vänta och se, det går nog över med tiden", vilket lett till utebliven hjälp. Svårigheterna har i de allra flesta fall inte alls gått över med tiden. Tvärtom har svårigheterna tilltagit med åren och fått allt större konsekvenser.

Livet blir, som ni alla vet, med åren alltmer komplext. Du förväntas bli självständig och själv planera och organisera din tillvaro. På fackspråk kallas det för "exekutiva funktioner". Det är just exekutiva funktioner som personer med neuropsykiatriska funktionshinder har svårt för, det ligger så att säga i sakens natur. Att i det läget utsättas för omgivningens överkrav om att agera självständigt, istället för att få den hjälp med pedagogik och struktur som man så väl behöver för att kunna utveckla sina starka sidor, är minst sagt destruktivt. Följden blir ofta pålagringar med dåligt självförtroende, nedstämdhet och ångest. Andra hamnar i missbruk och kriminalitet. I min roll som psykiater inom allmänpsykiatrin, träffar jag den förstnämnda gruppen, med pålagringar av framförallt ångest och depression. I min andra roll som ADHD-forskare inom kriminalvården, träffar jag de personer som reagerat med att hamna i missbruk och kriminalitet. Livet har burit dem i olika riktningar, men likheterna är större än olikheterna.

Forskningen visar att personer med neuropsykiatriska funktionshinder, på gruppnivå, har mer psykiska besvär, högre grad av sjukskrivning, arbetslöshet, lägre utbildningsnivå, lägre socioekonomisk standard, lägre livskvalitet och när det gäller personer med ADHD, en högre andel som hamnar i missbruk och kriminalitet, i jämförelse med andra grupper. Är det rättvist? Ska samhället få fortsätta att svika dessa människor, på det sätt som sker nu? Jag tycker inte det och det skulle inte behöva vara så!

Kunskap finns redan om vilka metoder som är verksamma, precis som Ulla Sarja så riktigt påpekar i sin artikel och ger flera exempel på avseende bemötande och lämplig pedagogik. När jag frågar mina intagna med ADHD och autismspektrum på Norrtäljeanstalten, om det finns något här i livet de hade ändrat på om de bara hade kunnat, så svarar de nästan undantagslöst, "att jag hade fått hjälp när jag var barn, då hade jag kanske inte suttit i fängelse idag, då hade jag kanske kunnat gå skolan klart, haft ett jobb och en familj, allt det som jag bara kan drömma om nu". Är det för mycket begärt av oss i samhället att försöka infria dessa drömmar? För mig låter de högst rimliga.

För att det ska bli möjligt tror jag att vi behöver sätta den enskilda människan och dess individuella behov i fokus, med inlevelse och respekt. Vi behöver samtidigt vidga synen till ett samhällsekonomiskt perspektiv och ställa oss frågan, vad kostar det om vi inte gör något, utan bara låter det hela fortgå som nu? Där visar till exempel nationalekonomen Ingvar Nilssons socioekonomiska analys av ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten, att det finns enorma samhällsekonomiska vinster, förutom det minskade mänskliga lidandet, att göra om vi ger kriminiella personer med ADHD de förutsättningar som behövs för att de ska kunna komma tillbaka till samhället. Det fordrar dock ett samarbete mellan olika samhällsinstanser och en omfördelning av samhällets ekonomiska resurser, det vill säga styrande beslut på högsta politiska nivå. På samma sätt behövs en kraftsamling med kunskapsförmedling och resursförstärkning i förskola och skola, för att möta barnens behov tidigt och kraftfullt, för den enskildes och för samhällets bästa. Har vi verkligen råd att låta bli?


Ylva Ginsberg är överläkare och specialist i psykiatri vid Affektiva mottagningen, Psykiatri Sydväst, Huddinge och doktorand vid Karolinska Institutet, Centrum för psykiatriforskning och Karolinska Institutet Center of Neurodevelopmental Disorders samt projektledare för ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten.

Läs också:
Svenska fängelser fulla av bokstavsbarn
Jan Björklund blundar för barn med särskilda behov

Av Ylva Ginsberg 31 mar 2010 09:06