Nu har jag gjort det igen

Mitt i natten ligger jag och vrider mig i sängen timme ut och timme in. Så länge jag har min bok att läsa går det väl an men när den tar slut…
Vrida och vända.

Och tillslut somnar jag förstås. Men idag är en tung dag. Jag är liksom bakis av sömnbrist. Hela förmiddagen är en hackig historia. Jag försöker komma loss men fastnar konstant i tröttheten. Tillslut kommer lunchtimmen som skall ge mig ny energi. Per och jag skall äta ute.

Vi åker i den lilla bullformade silverbilen in till stan. Jag kör inte utan lutar mig tillbaka och slappnar av. Det är inte någon lyxig eller ens bekväm bil men Per kör lugnt och säkert så jag sitter ganska bra. Nästan för lugnt. Men det borde jag väl snarare vara glad över? Jag ser de välbekanta gatorna och förundras över att jag alltid tittar på en stad på samma sätt. Nyfiket. Det spelar ingen roll om jag ser en stad för första gången eller som nu, åker igenom en stad där jag bott i över tio år. Fastän allt är känt förändras det nästan omärkligt från dag till dag. Det tillkommer och försvinner.

Per hittar en parkering nära restaurangen och slipper dessutom fickparkera. Vilken lycka! Han skrapar fram några kronor och lägger i parkeringsautomaten medan jag sakta drar mig mot restaurangen. Det ser mörkt ut och jag hoppas att det inte är stängt. Jag funderar om det bara är i vår stad restaurangerna kan hålla stängt en vanlig måndag eller tisdag. De har inte ens enats om samma veckodag. Per kommer till mig och vi går emot blåsten som kommer från ingenstans och motarbetar vår väg till entrén. Jag sträcker fram handen och öppnar dörren.

Vi går genom en liten entré och ytterligare ett litet rum innan vi kommer fram till kassan. Ingen syns till och jag lyfter tveksamt klockan. Den klämtar för mig. Genast kommer en vänlig tjej och tar emot oss, vår beställning och vår betalning. Hon verkar effektiv.

Jag går före Per och träder igenom bambudraperiet in i själva matsalsdelen. Rummet ger illusionen av att vara ett bergrum och dagsljuset sipprar nätt och jämt in genom tre smala källarfönster. Inredningen är en murrig blandning av kitsch och smaklöshet. Skall jag vara ärlig känns det lite sunkigt. Lite tvekande hänger vi av oss jackorna vid första lediga bord och går för att hämta mat från buffén. Det finns inte mycket att välja på men jag vet att maten brukar vara god.

Som alltid går samtalet lite trevande. Per är ingen sprudlande personlighet men det är inte jag heller i ärlighetens namn. Och två minus blir sällan plus i verkligheten. Jag krystar fram några bollar och vi diskuterar böcker och tv-serier. Det kunde vara en trevlig diskussion men det är det inte. Inte otrevlig heller. Mest ingenting egentligen. Jag glömmer den under tiden.

Eftersom samtalet inte flyter på åt något håll så slinker maten ner väldigt fort och snart tittar vi på varandra över tomma tallrikar. Ja, min är ju sällan helt tom i och för sig men idag har jag inte lämnat mycket. Dagen efter en sömnlös natt blir jag väldigt hungrig och har till och med ätit frukost. Jag känner inte för att skynda härifrån så vi enas om att ta en kopp kaffe också. Stora beslut. Jag letar med blicken efter kaffebordet men ser som vanligt ingenting. Reser mig och stegar tillbaka genom lokalen fram till kassan. Den effektiva tjejen håller just på att brygga en ny kanna och lovar komma ut med det strax. Jag går tillbaka och sätter mig mitt emot Per. Vi tittar på varandra och skjuter undan våra nästan tomma tallrikar. Mest för att ha något att göra antar jag.

Det dröjer bara någon minut innan tjejen kommer och serverar oss kaffe. Det smakar rätt intetsägande om jag skall vara ärlig men vi sitter kvar och samtalar en stund till. För syns skull kanske. När kaffet är slut finns inga ursäkter och vi reser oss samtidigt och tar på jackorna igen. Lunchen är slut.

Det här måste vi göra om.

Av Anna Johansson 24 mar 2010 11:35