Skärpning sjukvårdspolitiker

Jag har nu arbetat som sjuksköterska i några år och då framförallt inom den kommunala regimen, och jag ser en allt hårdare arbetsbelastning där. Jag vet inte vad politikerna tänker på när de drar åt svångremmen, så att de som arbetar går på knäna.

I en grannkommun som jag arbetar extra i kom en undersköterska till mig och sa att hon nu arbetade sin åttonde dag på rad eftersom hon hade blivit beordrad in. Tårarna trillade ner för hennes kinder när hon berättade hur slutkörd hon var. Någon timme senare ringde hon och sa att hon gett en patient fel insulindos och hon grät hejdlöst i telefonen. Jag sa åt henne att stanna hemma de två nästföljande dagarna och vila sig. Det är just sådana fel som uppstår när man är så trött och inte har en möjlighet att säga nej eftersom man blir beordrad in.

Sjuksköterskor arbetar övertid nästan varje dag för att ta emot och vårda patienter medan sjukhusen skickar hem dem ofta alldeles för tidigt. För att spara in pengar har man dragit in på vårdplatser vilket i sin tur betyder att man måste skicka över patienterna till kommunerna tidigare än man gjorde för några år sedan. Kommunerna vill inte stå med betalningsansvar gentemot sjukhusen vilket de måste om de inte tar hem sina sjuka inom fem dagar. Då man dragit ner på de kommunala äldreboendena hamnar patienten därför ofta tillbaka i sitt eget hem med massiva insatser från hemtjänsten och hemsjukvården. Det är en orimlig situation som uppstår, och kommunerna har inte fått mer utrymme utan måste arbeta med samma styrka som tidigare år.

Inte sällan händer det att man snabbt skickar hem patienter utan varken mediciner för de första dagarna eller för den delen någon epikris som berättar om patientens situation och behandling. Då ska kommunsköterskorna ordna med recept, jaga läkare, jaga information och mediciner. Det kan kvitta att det är fredag eftermiddag klockan fyra en halv timme innan hennes pass är slut. Turligt nog för politikerna finns det många eldsjälar som inte ifrågasätter om de måste arbeta övertid och som låter arbetet gå före det privata livet.

Jag måste vara en dålig sjuksköterska som inte ställer upp på de premisserna. Jag anser att om jag gett mitt arbete åtta timmar av min dag så räcker det. Jag har barn som ska hämtas, fotbollsträning, mat som ska lagas och läxor som ska gås igenom. Jag kan gärna vara utan middagsrast men när min arbetsdag är slut vill jag gå hem, men det är med ett dåligt samvete jag gör det. Ofta!

Vi kan inte förvänta oss att det ska finnas god vård om vi inte vill betala för det, på ett eller annat sätt. Jag månar starkt om mina patienter och precis som mina kollegor gör jag vad som står i min makt att hjälpa dem, men hur ska vi kunna göra det om inte resurserna finns att utföra ett gott arbete.

Det måste komma till stånd ett bättre samarbete mellan regionerna och den kommunala hemsjukvården om vi vill kunna bli vårdade på ett bra, medmänskligt, etiskt och professionellt sätt. Då kan man inte hasta igenom sakerna och som huvudman räkna helt kallt med att personalen ska ställa upp i alla lägen.

Jag vill inte arbeta på det sättet och kommer säkerligen snart att återgå till Norge och bemanningsarbete här för att på så sätt köpa lite mer fritid och ägna mig åt sådant som jag tycker är viktigt. Exempelvis att skriva lite mer, vilket har hamnat på efterkälken.
Fram för en bra vård, men tyvärr är vården något som man kan klaga på om den inte fungerar som man vill den ska göra, men man är inte villig att höja skatten någon krona för att den ska bli bättre.

Som jag har sagt tidigare så har vi snart sett den sista tacksamma generationen, och de som nu står och bankar på dörren är de som är pålästa och vet vad de kan kräva. Hur ska vi ta hand om dem? Och VEM ska ta hand om dem?

Av Birgitta Stiefler 10 mar 2010 19:36