Jag regerar i småpolitiken

Jag tänkte prata lite politik, är det okej med er? Bra. Då kör vi.

Känns inte alla politiker som tidigare mobboffer? Jag är så totalt jävla ointresserad av politik, av gråa maktgalna gubbar i kostym. På något vis känns de som sådana som inte har tro nog på sig själva, och därför måste få känslan av att i alla fall andra gör det. Som behöver få synas, höras, och få lite tillbaka, från forna ungdomsår. Få ge igen lite.

Jag är så totalt jävla ointresserad av storpolitik. Tills det kommer till något som brinner till i hjärtat. Tills det blir nära, tills det blir småpolitik.

Det började med att en av mina klasskamrater på högstadiet kom ut som Sverigedemokrat. Och det här var alltså någon gång i början på 2000-talet, innan det fanns någon som helst SD-hajp. Kanske har jag fått min syn på politiker från denna människa. En ensam pojke, som ingen lyssnade på. Han hade rena kläder, en hederlig flickvän i ett par år, och han log ibland. Men han var en sådan man aldrig fick ögonkontakt med, och en sådan jag skulle ha glömt idag, om han inte etsat sig fast i mitt minne som "han som blev någon slags ungdomsordförande i Sverigedemokraterna".

Jag debatterade med honom någon gång när MSN precis uppfunnits. Redan då var jag totalt jävla ointresserad av politik. Men här brann det till. Jag gjorde allt för att få fram mina argument, jag gjorde research, jag skrev så tangenterna glödde. Sverigedemokraterna stod för så mycket som jag inte stod för, att det liksom gjorde ont att höra någon som faktiskt trodde på dem. Trodde på att historia, kultur, det är något man föds till och ska så vara. Att man hör hemma där man hör hemma, och ingen annanstans, översatt i mina ord.

Jag kommer inte alls ihåg hur debatten fortlöpte, men jag kommer ihåg känslan i mig. Att jag gick som en ångvält, och att ingen, verkligen ingen, kunde stoppa mig. Ett driv jag sällan känner. Det verkligen brinner i mig när jag tänker på honom. Hur folk som han faktiskt kan få styra. Hur folk som han tror att de hör hemma där de verkligen inte hör hemma, och sen säger att andra inte gör det.

Sen kommer jag ihåg att jag tittade på TV en dag. Det var debatter om homosexuellas rätt att få gifta sig, och de hade fått den rätten tillslut. Jag såg par som grät av glädje, som kastade blommor omkring sig, och som gav en varm känsla i mig. Det var kärlek, och de hade vunnit kampen mot hatet. Sen såg jag ett klipp med Alf Svensson, tidigare partiledare i Kristdemokraterna. Som jag minns det var han inte riktigt medveten om att han blev filmad, han var i alla fall på väg bort i en korridor, då han vänder sig och hans ansikte liksom lyser av vrede, så att det vänder sig i magen på mig. Han ropar något i stil med: "Ska det här tramset få fortgå, så vill jag inte vara en del av politiken längre. Då går jag." Men liksom. Gå då, gubbjävel. Kärlek kommer alltid att segra tillslut. Då brann jag som en fackla. Han satt i riksdagen, och bestämde över min vardag. En som tror att Gud skapade allt, och att man ska vara Gud till lags i allt och i all oändlighet. Man och kvinna. Men säg, ska män få aga kvinnor? Stena dem till döds, om de syndat? Är Bibelns ord lika allsmäktigt där, eller är det bara vissa bitar som man verkligen ska bry sig om?

Det här gjorde att jag blev ateist. Gick med i någon ateistklubb på playahead, gjorde research, och fäktade vilt med kristna som också gått med för att få debattera. Dammade av min Bibel från konfirmationen, och letade upp hemskhet efter hemskhet. Även där en sida av mig jag inte sett så många gånger. Som också var politik. Jag fäktades för kärlek, för vetenskap, och för människans fria vilja. Allt vad jag orkade.

Sen blev jag sjutton år, och sjönk som en sten. Rände hit och dit till sjukhus, och till läkare som inte förstod någonting. Som inte lyssnade, utan skickade med piller istället. Ett långt år tog det, och sen sjönk jag ännu mer, när resultatet kom. Jag var svag, men ibland fick jag ryck och fäktade med armar och ben mot allt jag tyckte var fel. Som min kompis nya pojkvän. Moderat. Jag var inte direkt socialdemokrat, men han hatade dem, och därför blev jag en sån. Researchade, och krossade honom i debatter. Han hade så mycket hat i sig, och jag med, efter allt som hänt. Det var nog precis vad jag behövde, han var en slagpåse, och jag slog mig blodig.

En dag satt jag och min vän i skolan. Jag debatterade med hennes pojkvän på internet, och hon berättade att han inte varit sig själv på sistone. Att han svurit åt mig, och mina åsikter. Jag hade ju besegrat honom, så jag log mest inombords. Så ringde hon honom på högtalartelefon, så att jag fick lyssna. Han skrek. Han vräkte ur sig allt. Hur hon kunde vara vän med mig, hur hon kunde lyssna på mig. Jag förstod att det inte var som för mig, ett sätt att få ur sig uppdämt hat, utan det här var hat i sin renaste form. Sen sa han det som gjorde att jag började brinna ännu en gång: ”Klart att hon röstar på sossarna. De betalar ju hennes vård, hon som är på sjukhus hela tiden. Varför ska vi behöva betala för den??”

Detta var en månad efter att jag fått mitt besked. Jag var redan på botten, och han sparkade på någon som låg ner. Min vän lade på. Hon var i chock. Hon kom till mig tio minuter senare, in i mitt klassrum, bara hämtade upp mig och vi bröt ihop. Vi gick och fikade. Jag ringde hennes pojkvän sen. Sa att jag absolut aldrig menat att det här skulle gå ut över min vän. Att det var uppdämt hat från min sida, ett skämt, som spårat ur. Men han bara fortsatte skrika. Han skrek tills jag bröt ihop, och blev till en pöl på golvet. Han ville inte säga förlåt. Han stod för allt han sagt. Och jag kan än idag inte förstå hur människor som han finns till. Min vän gjorde inte slut då. Men lyckligtvis gjorde de det efter något år.

Jag har också en facebook-kompis som alldeles för tydligt är moderat. Det enda han skriver är hat. Hat mot sossarna, hat mot alla som inte tycker som han. Att moderaterna är det enda rätta. På ett sätt kan jag beundra sådant engagemang. Men jag kommenterade på hans miljonte statusuppdatering idag, som också handlade om hans politiska åsikter. Jag skrev: "Hur orkar du?" För det undrar jag verkligen. Hur orkar man bry sig så mycket om att försöka övertala, försöka smutskasta?
Han svarade: "Jag drivs av HAT och påminns jämt och ständigt i mina studier av ekonomi och samhälle!"

Det är min syn på moderater, alltså. Det hjälper väl inte heller att jag i grundskolan visste flera som gick med i moderaternas ungdomsförbund MUF för att det delades ut gratis öl där också. Till fjortonåriga, finniga pojkar. Nu vet ni det.

Politik är inte min grej. Jag är jättedålig på att följa med i debatter hit, och valrörelser dit. Allianser, sekter, samfund. Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på i nästa val. Det jag vill säga är att jag är glad att jag ändå brinner. Att jag är stolt över mitt land, men ser oss i utveckling. Att jag gråter när Anna Lindh dör, och antagligen skulle gjort det även om hon skulle varit kristdemokrat. Att jag fäktas, när det behövs, och där det behövs. En good girl, som blir bad när det gäller.

Jag röstade på Miljöpariet i förra valet, för jag tyckte om deras reklam. Jag brinner för reklam. En bransch jag förhoppningsvis är på väg in i.

Det var allt. För den här gången. Tack för ordet.

Av Anneli Bergqvist 05 mar 2010 10:26