Günter wallraffar igen i "Svart på vitt"

Ingen tvivlar på att det är äkta. Han spelar sin roll duktigt. Han åker genom Tyskland för att testa hur han blir behandlad som mörkhyad helt enkelt. Han har gjort det förr, han är journalist och hans metod att klä ut sig för att komma åt att göra olika avslöjanden har kommit att kallas ”Wallraffning”.

Med dold kamera avslöjar han vardagsrasism både bland de han möter och de han går på för att provocera. I sin roll hamnar han bland annat i våldsamma situationer på grund av sin hudfärg, ibland är det klar rasism och intolerans och i bland bara ren arrogans.

Han söker jobb, bostad och medlemskap i olika föreningar, går på fotbollsmatch, vill ha in sin hund i en hundklubb och få en plats för ett år på en camping. Folk suckar i stolarna bakom oss på Draken. Min vän som för övrigt även han har lite mörkare nyans på sin hy menade på vägen ut att ”nog var det väl lite överdrivet, viktig så klart men han måtte väl ändå ha blivit positivt bemött också där på sin vandring?”

Ja, det är en viktig film. Den visar att det ser värre ut än vad man skulle kunnat tro. Han visar ju ändå på Tyskland nu, i vår tid, Günter och kameran ljuger väl inte. Sorgligt för de som utsätts och inte lika lätt kan tvätta bort sin färg, men bra för oss andra att se. Han är bra Günter och vida både känd och ökänd. Han började sin bana för länge sedan, på 60-talet, och nu är han en gammal man på 67. Han har blivit både hotad och stämd så många gånger att han själv har tappat räkningen, ”fast det har upphört nu, folk har tröttnat” berättar han. ”Jag har vunnit alla stämningar så det har blivit lugnare” säger Günter.

Jag satt och undrade över hur de vars fördomar fastnat på film skulle reagera om de fick veta att de blivit filmade. Får de se det i en biosalong då, eller höra det av grannar? Jag såg för mig hur de skulle falla ihop i skam. Fast Günter berättar att alla de medverkande får veta att de blivit filmade med dold kamera och fått titta på det. ”Oj” tänkte jag. ”Ja”, fortsätter Günter, ”de skriver på ett papper och ger tillåtelse till att det visas”. Alltså skäms de inte ögonen ur sig... ”Nej, de tycker inte att de gjort något fel, i deras kvarter och umgängeskretsar är det ett naturligt beteende, de har så många likasinnade runt sig som dunkar dem i ryggen och tycker att det de sa och gjorde för att ta ställning var bra”, berättar Günter.

”Svart på vitt” är en dokumentär, en viktig och bra sådan. Men den skulle tjäna på en nerbantning.

Regi: Pagonis Pagonakis, Susanne Jäger, Tyskland, 2009
Tal: tyska
Text: engelsk
Längd: 1 tim 25 min

Av Bente Wikman 15 feb 2010 11:31