Nowhere Boy innerlig och hjärtknipande

Detta är en film med bra tempo som är fylld av känslor utan att bli patetisk. Den tar mig tillbaka till den tid då jag var väldigt ung och rocken lika så, jag blir glad av den här filmen. Som att få titta in i en stor legends liv. Det känns som att vi får ett stort förtroende när stjärnan öppnar sitt liv för oss.

Filmen Nowhere Boy beskriver John Lennons konfliktfyllda ungdomsår där han slits mellan två kvinnor som båda älskar honom, sin mamma och hennes syster, som är totalt olika. En kontrast så stor att den präglar hans liv. Hans mamma kommer sent in i hans liv, men då med en färgsprakande glädje och underbara kärleksfyllda påhitt. John ser Elvis och har en idol, vill bli rockstjärna, startar band, jagar tjejer och blir portad i skolan.

Filmen är både tragisk, medryckande och mycket känslig. Ja, rolig också gud bevars – jag skrattar flera gånger av kvicka repliker och det går sus av känslor i biosalongen, folk runt mej både suckar och skriker till.

Musiken är underbar, så klart blir jag och många med mig rörda av texterna. Då Lennons låt Mother spelas i slutscenen, suckar min granne och tar sina händer till ansiktet och mina ögon är blanka.

Denna filmen blir stor på vanliga biografer efter filmfestivalen tror jag, en riktig liten pärla har konstnären Sam Taylor Wood som regidebuterar med Nowhere Boy vaskat fram. Kristin Scott Thomas gör en lysande rollprestation som mammans syster som tar hand om John under uppväxten.

Filmen berättar varför allt blev som det blev, i en innerlig, hjärtknipande historia.

Regi: Sam Taylor Wood, Kanada/Storbritannien, 2009
Tal: engelska
Text: svensk
Längd: 1 tim 35 min

Av Bente Wikman 01 feb 2010 10:49