Kan mord förlåtas?

Hur känns det att mista en anhörig, på grund av ett våldsbrott: mord? Kommer man någonsin att kunna förlåta gärningspersonen, även om denna ber anhöriga muntligen om ursäkt? Hur känns det om en person med ett hånleende erkänner mordet 25 år senare, precis dagen efter att preskriptionstiden löpt ut?

En enig riksdag har beslutat om att riva upp preskriptionstiden för mord, med hänvisning bland annat till kriminaltekniska framsteg, typ DNA, som kan binda en mördare till ett dåd även 26 år senare. Om man tar ställning till beslutet utifrån känslomässiga perspektiv kan det inte uppstå annat än sympatier för förslaget. För varje anhörig till ett mordoffer är självklart den högsta önskan att rättsamhället hittar den skyldige och i demokratisk ordning ställer denne inför rätta, även om det tar över 25 år att hitta vederbörande. Att det kostar samhället mycket pengar och resurser är fullständigt irrelevant för de anhöriga. En utomstående försvarar förmodligen förslaget med att "mord alltid förtjänar att klaras upp" eller "mördaren kan erkänna mordet direkt efter att preskriptionsdatumet passerat och gå fri…" Båda argumenten är godtagbara från emotionella utgångspunkter. Men att stifta lagar och förslag på emotionella och populistiska grunder, är det någonting att föredra? Finns det ekonomiska resurser till att fortsätta en mordutredning efter 25 år och vad kostar då det? Även för anhöriga till ett mordoffer borde det vara en lättnad om jakten på en okänd mördare tog slut någon gång. Dessutom är det statistiskt bevisat att de flesta mördare inte lever mer än 25 år, på grund av att de oftast lever – eller levt – ett hårt liv med missbruk och dylikt.

Kriminaltekniska framsteg såsom utveckling av DNA-teknik har förvisso gjort polisens möjligheter större att binda en mördare efter 25 år, men många gånger så räcker inte bara den tekniska bevisningen. Vittnesmål är väsentliga i sammanhangen och dessa får större minnesluckor ju längre tiden går.

Ett mord förtjänar alltid att klaras upp oavsett hur lång tid det tar och hur mycket det kostar: Det är lätt att hålla med om det ur ett känsloperspektiv. Men det är praktiskt taget omöjligt, för att inte säga OACCEPTABELT, att offra så stora resurser som det skulle krävas. Så kan man slutligen invända: gärningspersonen kan erkänna gärningen dagen efter ärendets avskrivning. Det är möjligt, men är det i såfall värt att betala priset? Risken finns också att mytomaner påstår sig ha begått mord. Detta är inte obekant i den svenska kriminalhistorian, remember: Palmemordet och Tomas Quick.

Av Yohannis Petersson 25 jan 2010 10:28