CYNISM

”Hur har jag kunnat inbilla mig att alla andra äktenskap var så lyckliga”, tänkte Lena medan hon ställde ut krukväxterna i regnet. ”Jag har blivit så cynisk och ser bara sprickorna i alla perfekta äktenskap samtidigt som de försöker hålla masken. Män som behandlar sina hustrur mer som en tjänare än en uppskattad kamrat. Män som bara vill vara med sina kompisar. Kvinnor som vill vara för sig själva. Insjuknar i depression och börjar dricka alkohol. Män som är mer borta från familjen än hemma hos dem” tänkte hon medan hon släpade sin lilla röda dammsugare genom rummen.

”Nu var det välväderrapporten på TV? Bättre att ägna sig åt detta könlösa.” Det hade kommit väl så mycket regn i denna norrbottniska landsända och när hon tittade ut genom fönstret verkade det som om även solen gett tappt. Den syntes inte bakom regnridåerna.

Inte förrän hon började torka bokhyllorna upptäckte hon att böckerna kändes lika meningslösa som allt annat: kokböcker, barnuppfostringsböcker, relationsromaner, relationsfackböcker, medicinböcker som hade med hennes jobb att göra, CD-skivor och TV...

”Fy” knorrades det från någon krusidull i hennes hjärna. ”Nu måste jag trösta mig med ett bloss.
Jag har i alla fall ett hus”, tänkte hon och satte sig i soffan.”Alla människor har inte det.”
Hon slapp kasta sig in i en ny utvärdering eftersom telefonen ringde. Det var Mia.
"Hur mår du?"
"Det är som det är. Jag är ful, dum, rädd, blyg, klumpig och kvinna."
"Varför är du så negativ? Säg något bra om dig själv."
"Jag kan inte."
"Men du kan tala om hur pytonbotten du är, hur fel du gjort, hur hopplös du är."
"Jajamensan."
"Lena?"
"Ja?"
"Okey, du kanske är något av det där. Men du är annat också. Sluta lägga all din energi på dina misslyckanden. Om du lade all den kraften på att bli förbannad i stället skulle du kunna rädda världen."
"Okey."
"Det du förväntar dig av livet ser du till att du får. Har du hört talas om självuppfyllande profetior? Du måsteskaffa dig nya erfarenheter av dig själv. Lev NU. Inte i det förgågna. Förlåt, nu ringer det på min dörr. Lova!"
"Okey. Jag lovar. Vi hörs. Hejdå."

”Det är det jag gör”, tänkte hon när hon lagt på luren. ”Lever i det förgågna... ”Barnsligt. Fy fan vad barnslig jag är. Jag måste sluta se mig själv som ett hjälplöst barn. Vara arg. Gå ut i världen. Ta för mig...” Hur skulle hon förmå sig? Det var den där olycksaliga middagen, det gick inte att bli av med. Barnsligt igen, livet är faktiskt inte mer än så här.

”Så vad tusan skall jag göra då”, tänkte hon sedan. Eller snarare; ”vad skulle jag vilja göra?”

Av ingalill enbom 15 jan 2010 11:25