Cyklopens julafton

Morgan Lund var en mycket duglig och punktlig man som aldrig kom försent till någonting, man hade utan vidare kunnat ställa kyrkklockan efter honom.

Han brukade stiga upp klockan 5 varje morgon och duscha, klä sig samt sätta på kaffet innan han slog sig ner vid köksbordet för att lusläsa Svenska Dagbladet och DN. Det måste man göra för att hålla sig a jour med vad som händer i världen menade Morgan. När klockan var 6 slog han på radion för att lyssna på de senaste nyheterna medan han borstade tänderna och kunde därigenom bygga på sina kunskaper samtidigt som han gjorde nytta. Därefter kammade han noggrant håret och betraktade den oklanderligt knutna slipsen som tryggt vilade mot den vita skjortan varpå han gav ifrån sig ett självbelåtet grymtande. Några minuter senare klev han in i sin nytvättade BMW och gav sig med en rivstart iväg till arbetet. Kylan hade lagt sig över staden och snön som täckte vägarna hade börjat frysa till is vilket fick till följd att många bilister tog det lite försiktigt. Morgan var emellertid en man som gillade att trampa på gasen oavsett årstid. Känslan av kontroll när han satt där bakom ratten fyllde honom med en euforisk känsla som stegrades när han fick upp farten.

Morgan tänkte tillbaka på sin studietid. Han var en flitig, påläst elev som alltid var mån om att visa upp vad han kunde och hade inget till övers för dem som inte la ner hela sin själ i pluggandet. Han talade mer än gärna om för folk hur de borde tycka och tänka och så fort det blev diskussion så var Morgan där och hade en åsikt som han ivrigt basunerade ut högst och mest av alla. Efter avslutad utbildning fick han snart jobb på ett stort företag och där hade han blivit kvar. De senaste åren hade han arbetat som verksamhetsutvecklare och hoppades nu på befordran då ett nytt chefsjobb skulle tillsättas före årsslutet. En stund senare klev han in på sitt kliniskt ordnade kontor och ringde några viktiga samtal innan han började gå igenom dagens post och göromål. När det var dags för rast stegade han självsäkert iväg till fikarummet för att inhösta en redig kopp kaffe. Där blev han genast inbegripen i en livlig diskussion om sjukskrivningsreglerna.

"Det är ju absurt att människor som varken kan sitta eller gå ska tillfrågas av försäkringskassan om de kan utföra arbete liggande", sa en av de anställda. "Ja, det börjar verkligen gå för långt när människor som är svårt sjuka ska tas ifrån sin sjukpenning bara för att regeringen vill komma åt de procent som fuskar", inflikade en annan. "Ja, vem hade trott att Sverige skulle få en sån hjärtlös syn på de svagaste i samhället", tillade en tredje. "Snack"! utbrast Lund. "Det klemas på tok för mycket i det här landet, med den där jävla sossepolitiken var ju landet på väg att förvandlas till en skyddad verkstad. Det är helt i sin ordning att den nya regeringen visar var skåpet ska stå. Folk ska lära sig att göra rätt för sig, det fick ju jag göra när jag var liten".

"Ja, sossarna lämnar förvisso en hel del övrigt att önska men det är väl ingen ursäkt för att den nya regeringen ska sparka på folk som redan ligger ner", invände en av kollegerna. "Äh, det finns så många simulanter, svarade Lund. "Folk är bortskämda helt enkelt, de har haft det för bra och så fort de har ont i lilltån ska de stanna hemma från jobbet". "Jamen, de flesta människor vill ju jobba och har väl ingen lust att förlora inkomst genom att stanna hemma för småsaker"? invände kollegan. "Ja men nu har ju regeringen börjat lätta på sjukskrivningsreglerna ", sa Lund. "Jo, det är ju sant” sa kollegan, ”numera slipper man söka jobb om man är döende". "Äh, vi måste ha ett tufft system för att komma åt myglet", invände Lund.

"Men, det blir ju galet när vi ska använda de få procent som sätter i system att fuska som en ursäkt för att bedriva en politik där de mest utsatta i samhället får det ännu värre", invände kollegan. "Nej, man måste vara hård och konsekvent om det ska bli något resultat", dundrade Lund. "Om Sverige ska kunna fortsätta att konkurrera på världsmarknaden måste vi ha en ökad tillväxt. Då går det inte att flumma på med en politik som bygger på empati. Det daltas åt helvete för mycket i det här landet och det kryllar av gnällspikar."

Han gjorde en kort paus. "Idag växer dessutom proffstyckare upp som svampar och har åsikter om sånt de borde hålla tyst om eftersom de inte vet vad de talar om". "Som vad då?" undrade kollegan."Tja, vart ska man börja", utbrast Lund och log sitt mest hånfulla leende."Ta bara de här dårarna som tror att det var någon annan än Bin Laden som låg bakom 11:e september. Det är ju inte klokt att folk får föra fram såna åsikter i ett civiliserat samhälle. Skulle Bush och Cheney, dessa modiga kämpar för demokratin, ha någonting med ett sånt avskyvärt dåd att göra"? "Det vet jag inte, sa kollegan. "Men det var en otrolig massa slumpar som krävdes för att kaparna skulle lyckas i alla fall, det vet jag."

Lund tog sig för pannan som nu började anta en lätt rödaktig färg. "Jösses, säg inte att du på fullt allvar tror att det ligger någonting i all den där avföringen som truth-dårarna ständigt vräker ur sig?" "Idag vet vi ju att Bush och hans regering ljög om både mass-förstörelsevapen och andra saker, varför skulle jag tro mer på honom än på sanningsrörelsen?" svarade kollegan. Lund satte händerna i sidorna, spände blicken i kollegan och sa: "Om det inte vore för såna som Bush skulle extremisterna ta över världen och förvandla våra liv till ett helvete! Vi ska vara tacksamma för att det finns de som värnar frihet och demokrati här i världen". "Du menar på det sätt USA värnade demokratin i Iran när de störtade folkvalde presidenten Mossadeq och tillsatte Shahen? Eller hur de värnade demokratin i Vietnam genom att fejka attacken i Tonkinbukten och därefter bomba landet sönder och samman? Eller när de stödde Pinochet, Marcos, Suharto och Contras?"

Lund fnyste. "Du begriper inte sånt här. De var tvungna att göra det för att inte kommunisterna skulle ta över världen". "Men Mossadeq var inte kommunist och förresten var det ju USA som såg till att Sovjetkommunismen kunde införas genom att först sponsra revolutionen år 1917 och sedan förse dem med mat, kapital, material och teknik tvärs igenom hela 1900-talet. Lund hånskrattade högt. "Var i helvete har du fått såna idiotiska idéer ifrån?" "Tja, bland annat från nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn, men det finns många andra som har skrivit om det också, flera professorer. Du kan få låna böckerna av mig om du vill". Lund grimaserade av motvilja. "Trams, det skulle aldrig falla mig in att läsa något av några foliehattar". "Begåvade foliehattar i så fall, de presenterar ju dokumenterade bevis". Lund skakade på huvudet och himlade med ögonen.

Rasten var över och alla återgick till sina sysslor. När dagen led mot sitt slut kände Lund hur spänningen stegrades. Idag så skulle styrelsen meddela sitt beslut om den nya chefstjänsten. Kl 16:45 så klev han förväntansfullt in på chefens kontor. "Jaha, Lund, ni har ju varit hos företaget ett bra tag nu". "Ja, det har blivit några år", svarade Morgan och log nervöst. "Som ni vet tillsätter vi en ny chefspost efter nyår då Hagberg går i pension". Lund nickade. "Jag vet ju att ni är angelägen om att få den där tjänsten men tyvärr måste jag meddela att styrelsen beslutat ge den till Borgvall istället. Han besitter alla de egenskaper vi tycker att en bra ledare skall ha idag; Kompetens, självkänsla, ödmjukhet och flexibilitet". Lund blev stum av förvåning. Det kändes som om taket rasat ner och höll på att kväva honom. Han fick fram ett "Ok", reste sig upp och skakade chefens hand. Helst skulle han velat slita upp en machete och hugga av den och därefter ta fram en revolver och skjuta skallen av honom.

Tankarna virvlade i hans huvud när Morgan Lund stapplade ut i decembermörkret. "Hur kunde de göra så mot honom, efter alla dessa år? Fy fan, vilka otacksamma svin", tänkte han och satte sig bakom ratten. Julen brukade vara en svår tid för honom, han hade ingen familj förutom den senildementa modern på ålderdomshemmet men han trodde att den här julen skulle bli annorlunda. Han tryckte på gasen och ökade farten. Tårögd av ilska svor han åt allt och alla när han flög fram längs vägarna. Plötsligt fick fordonet sladd och kanade av vägen rätt in i en stolpe. Han slungades ut ur bilen och in i en stor snödriva.

När han kvicknade till befann han sig på sjukhuset och framför honom stod en läkare i vit rock. "Ni hade tur herr Lund, med den hastighet ni höll borde ni vara död nu men ni klarade er med två brutna ben och en fraktur i höger arm". Morgan såg ilsket på honom. "Kallar ni det tur? Nu får jag ju tillbringa flera veckor här". Den 24:e kördes Morgan in till TV-rummet för att avnjuta Kalles julafton tillsammans med de andra. Men just innan programmet började inträffade ett elfel som slog ut alla tv-sändningar och ett besviket sus hördes genom salen. Det skulle ta många timmar att åtgärda så en av sköterskorna föreslog att de skulle se en dvd hon hade med sig. "Det är väl ingen gammal skitfilm?" undrade Lund misstroget. "Nej, nej", invände sköterskan. "Det här är en alldeles ny film. Den heter Loose Change, An american Coup och handlar om 11:e septemberattacken".

"Men vad i helvete, ni tänker väl inte visa sån skit här på självaste julafton?" "Jag är ledsen men det är det enda vi kan erbjuda för tillfället", sa sköterskan. "Ja, då får det fan vara!" skrek Lund och vände mödosamt rullstolen och for tillbaka till sitt rum. Kokande av vrede tog han tag i handfatet på toaletten för att häva sig upp i ett försök att stå själv för första gången sedan olyckan. "Jag ska fanimej visa de jävlarna. Jag ska ut ifrån det här dårhuset redan imorgon", väste han. Med ett stadigt tag om handfatet lyckades han högröd och utmattad ställa sig upp. Plötsligt gav han till ett skri av ångest som ekade genom sjukhuset. För i spegeln framför sig såg han till sin fasa att där hans ögon förut hade suttit fanns nu bara slät hud och i mittpartiet av hans panna, strax ovanför näsan, satt ett stort runt öga och stirrade skräckslaget på honom.

Av Michael Delavante 18 dec 2009 12:46