Armémuseum - en manipulerad historia

Skolverket har slagit larm om dramatiskt sjunkande kunskaper i naturvetenskap och matematik. Historia, ett ämne med farligt svag identitet, nämns inte. Alf Åberg varnade på 1980-talet för glömskan i en återkommande formulering: ”Historien är ett folks minne, och utan minne kan en människa inte fungera och ett samhälle inte bestå.” Också Erik Lönnroth är mycket tydlig i Tidens flykt 1998 om hotet mot historieämnet: ”Det handlar om ett systematiskt utplånande av folkets historiska medvetande i svenskt undervisningsväsen.”

Och resultatet har inte låtit vänta på sig. ”Den unga generationen som har kommit i åtnjutande av vår nya skolutbildning är praktiskt taget i total avsaknad av historiskt vetande. Allt som berättas måste berättas som fullständiga nyheter!” Man har anledning att fråga, om Skolverket helt saknar intresse för historieämnets svaga ställning. Det handlar ändå om grundbulten i demokratin. ”Vem har intresse av att utplåna det svenska folkets minnen?” undrar Ana Maria Narti i sin Barn utan
rötter 1983. Karl Ragnar Gierow är mycket koncis i sin analys: ”När målet för utbildningen på alla nivåer, nämligen kulturell minnesförlust, väl har uppnåtts, är det utan återvändo”

”Kör vi vårt förflutna till soptippen, åker vi själva ohjälpligt med och stannar därute. Vi har alltså intet att frukta av eftervärldens dom: just intet. Målet blir aldrig uppropat." J.H Thomander -75

Starka politiska makthavare har dock alltid försökt att manipulera historien. Hur förhåller sig då ett viktigt museum som Armémuseum till sin roll som kunskapsförmedlare? Ett ytterligt betydelsefullt dokument i denna fråga har händelsevis fallit i mina händer, ett hittills opublicerat brev från den tidigare riksarkivarien och historieprofessorn Sven Lundkvist till överintendenten Leif Törnquist chef för statens försvarshistoriska museer 9/2-01. Varför Sven Lundkvist inte har gått
ut i medierna med sin tunga kritik kan man spekulera över, men PJ Anders Linder framhåller i en krönika vad som också i detta fall kan gälla som en förklaring: akademiker, ämbetsmän företagsledare och organisationsföreträdare har anpassat sig och drar sig i det längsta för en konflikt "med det parti, som sitter på statens alla anslag, utnämningar, nådegåvor " etc 30/1-05. Osynliga men verkningsfulla tumskruvar i makthavarnas händer!

Sven Lundkvist kan inte dölja sin upprördhet, dels över "lättsinnigheten med fakta på de olika skyltarna", dels över "det naiva innehållet: Vi var aldrig en hanseatisk koloni under Gustav Vasa, och vi var heller aldrig utlämnade till holländska finansmän under 1600-talet." Utan krigets "lidande" hade vi förmodligen "varit något helt annat -eller ingenting- under någon annan härskare och inordnade i ett annat rike" sic!.

Det är lätt att stirra sig blind på destruktiva följder av den svenska närvaron, men ett antal tyska stater "fick genom Sverige en ny och bättre förvaltning". Gustav Adolfs utveckling av krigskonsten nonchaleras helt. "Den enda gång ni betytt någonting i Europas historia, nämligen 1600-talet, behandlar ni det inte", citerar Sven Lundkvist en tysk forskares kommentar till honom. "Utställningen måste därför för en utländsk besökare te sig provinsiell och säregen."

Värre är dock att tre av de fyra stånden i samhället framställs som rent destabiliserande. Adeln blir en "utsugande" grupp, prästerna är enbart "maktens megafoner". Att adeln spelade en nyckelroll i staten framgår inte eller att den "verkligen fick bära dagens hetta och tunga". Prästerna försökte också "skydda sina församlingsbor", och handelsmännen "förde med sig nya metoder", som blev en "förutsättning för landets förvandling till ett modernt samhälle".

Det är dessutom "ingen hejd på hur odugliga och krigsgalna regenterna är". Det råder inte bara tystnad kring Gustav Adolfs krigsinsatser utan också om hans väldiga omdaning av Sverige styrelse, förvaltning, rättsväsen,ett av Europas bästa universitet, efter kungens personliga
donation på 317 gårdar, dessutom, elva gymnasier, näringsliv, armé och flotta; min anm. I en recension SvD 4/6 -07 påpekar Jonas Nordin att "ingen svensk politisk gestalt torde ha mött större intresse i utlandet än Gustav II Adolf". Nordin nämner hundratals publikationer om kungen genom seklerna. Det är en gåta varför Michael Roberts uppdaterade standardverk 1992 på 200 s. inte
översätts. "The greatest ruler of his age", säger Roberts. En besökare på museet skymtar bara majestätet i ett anonymt hörn, en onaturligt uppsvälld gestalt, med en på ett olycksbådande sätt grotesk hund naturligtvis en integrerad del av kungaporträttet vid sin sida.

Den genomträngande ironi som präglar utställningen borde, tycker man, rubba all tilltro till eventuell forskningsbakgrund, inte bara vad avser bilden av Gustav II Adolf och Karl XI utan också av Armfelt, den finske generalen, som ledde arméns återtåg över Jämtlandsfjällen:
"Armfelt, som åkt släde, djupt nedbäddad i skinn och pälsar, klarade sig med frost i kindbenet." Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att uppfatta det knappt undertryckta hånleendet. Alf Åberg ger oss ett rakt besked om vad som inträffade: "Armfelt själv fick tillsammans med
förtruppen uppleva nattens alla fasor" Den svenska historien bd 5. "Utställningen måste rättas till. Kanske är den internationella skammen värst. Släpp in kunskapen och ta bort 68-stämpeln. Den tiden är över", slutar Lundkvist.

Var manipulationen av vår historia kan ha sina rötter ger den aktuella informationen om Ingvar Carlssons intima kontakter med Östtyskland en antydan om. "Sanningen anpassas efter partiets behov", säger Hayek.

Av Claes Engblom 11 dec 2009 10:55