Rädslor undanstoppade i en byrålåda

Min övertygelse är att vi förr eller senare i livet alltid utsätts för våra subjektiva rädslor. Därför har det varit viktigt för mig att ta tag i det som skrämt mig och som fått hjärtat att hoppa till och andan att stanna upp lite. Om inte rädslan konfronteras växer den till något mer och mer ohanterligt. Rädslan i sig har för mig ofta varit drivkraften till utmaningen.

Jag glömmer aldrig en kvinna jag helt tillfälligt arbetade med en kväll i Landskrona för några år sedan. Vi fick direktkontakt och pratade på under arbetspasset om allt mellan himmel och jord. Det var som om vi känt varandra länge, och till slut kom vi in på det där med att vara blyg. Jag påstod att jag var blyg men att ingen trodde mig för jag ger inte det intrycket. Hon sken upp i hela ansiktet och sa att hon visste precis vad jag menade, för hon hade det precis likadant. Istället för att visa sin blyghet arbetar man emot den, och till slut blir det ett nytt personlighetsdrag. Idag vill jag inte kalla mig blyg och även om jag stått och reciterat dikter i stora folksamlingar så har det lätt stockat sig i halsen, men jag har envist utsatt mig för publikens gillande kontra ogillande blickar.

Rädslan att leva själv var för nio år sedan en total fjärran-planeten-upplevelse. "Hur kan man leva utan att ha någon att luta sig emot", var min första tanke. Hur kan man hitta de rätta svaren utan att ha någon att bolla tankarna med? Jag har med all säkerhet gjort felaktiga djupdykningar genom åren som gått, men misstagen har också visat mig att det går att göra fel val men ändå hamna med ändan på rätt håll.

Till och med min rädsla dock inte fobi för spindlar har avtagit. Min tionde tanke när jag blev själv var hur jag skulle klara av de där äckliga spindlarna som gillade att besöka huset på vår- och höstkanten. Jag har inte sett så stora spindlar i Sverige förut och de är av den sorten som lyfter hela kroppen när de väl tar beslutet att förflytta sig. Hela min kropp rös till av tanken av att komma i närheten av dem, och i början använde jag min store pojke då 7 år som alltid älskat småkryp och haft maskar i fickorna till att hjälpa mig, men barn är kloka och till slut sa han till mig att fixa det själv. Jag parerade med flugsmällaren som en fäktare parerar med sitt svärd mot sin motståndare. Skillnaden här var att spindeln inte hade en aning om att han höll på att bli attackerad. Av rädsla att missa målet la jag hela min tyngd och min ilska på detta stackars djur som intet ont anandes satt kvar på väggen och mötte döden. Vi hade våra möten, jag och spindlarna, och varje år i mars och september började min blick flacka lite okontrollerat runt över väggarna och i taken för att vara förberedd på monsterattacken som alltid uteblev. Åren har gått och ingen människa har kommit till min undsättning varför jag numera tilltalar spindlarna med en liten suck och säger något resignerat: "Jasså, är det dags nu igen". Dock har jag inte kommit så långt att de får lov att bli obetalande hyresgäster så de åker alltid ut.

Rädslor är till för att bekämpas, stora som små, men är det så att vi kanske inte alltid är medvetna om alla våra rädslor? Vi har ingen möjlighet att arbeta med något som vi inte är medvetna om, men det kan också vara så att rädslorna ger sig till känna när tiden väl är inne. Den dagen då vi är redo att ta ännu ett steg, för valet är alltid vårt i slutändan. Rädslor begränsar synfältet och växer med åren om vi inte konfronterar dem. Kanske har gemene man inte så mycket rädslor, kanske är det så att man anpassar sitt liv så man gör dem osynliga i en glömd byrå någonstans. För mig har ordet rädsla alltid funnits då jag haft svårt för avsked och separationer. Jag fick för mycket av den varan i späd ålder och hoppas att jag idag har kommit en bit på väg, men har egentligen ingen susning. Jag tror på tanken att hitta byrån först och främst. Så kan den stå där orörd ett tag tills man vågar öppna lådorna, en efter en, innan man så äntligen kan sticka ner handen och nudda den där spindeln, egenskapen eller händelsen som begränsat en.

Ave Maria på stereon är på upphällningen, sonen står i idrottshallen och stampar takten i fotbollsskorna med en önskan att jag ska komma och hämta honom, så mina vidare tankar om själsligt helande och inre växt lägger jag i bokhyllan för i kväll.

Av Birgitta Stiefler 25 nov 2009 21:53