sourze.se

En sista hälsning

"Oskar drog en djup suck och famlade lite i handskfacket innan han hittade sin pipa och tände den. Då vaknade plötsligt Beata till liv. Det är ditt fel alltihop! sade hon och pekade upprört på hans pipa. Det är ditt fel!"

Med krum rygg och händer som knappt ville samarbeta längre gick Beata envist framåt längs fåran. De små fröna fastnade då och då på fingrarna i sin tummelfärd ner mot jorden, och hon blåste försiktigt på dem så att de lossnade. Efter några meter var hon tvungen att sträcka på sin värkbrutna rygg, och hon passade på att njuta av den vackra utsikten över ängarna.

Beata visste att hon inte skulle få se blommorna hon planterade, men ville ändå plantera dem som ett minne av sig själv. En förrädisk tår rann nedför hennes kind och hon torkade den snabbt med baksidan av sin hand. Några sekunder blev hon stående för att studera sina värkande händer som antagit en konstig form av gripklor. Inte ens sina händer fick hon behålla. Snyftandet ökade och till slut satte hon sig ner på jorden som varit i hennes släkt i långa tider. Beata tog lite jord i sin hand och silade det sedan mellan fingrarna. "Nä, här kan jag inte sitta och lipa." sade hon högt och tog sig med stort besvär upp till stående igen. "Ja du Oskar tänk om vi vetat att vi skulle ha så kort tid tillsammans?" Beata såg i sitt huvud en bild av sonen när han som tvååring tultat emot henne, och log för sig själv. Lyckan hade varit total när de fick den lille, och när de några år senare åkt till sjukhuset för att kolla varför barnet inte blev av med sin envisa torrhosta hade de ingen aning vad som väntade.

"Tyvärr mina vänner, det hörs att Oskar inte har någon vanlig förkylning. Vi måste undersöka honom ordentligt innan vi kan ge några besked, men..." Läkaren tittade ner på den lilla pojken som satt på golvet och tittade i en bok. "Jag måste nog förbereda er på det värsta." Beata tog sin mans hand och höll den krampaktigt tills hon föll ihop i en hög på golvet och grät. Hennes man gjorde allt för att trösta, och kramade samtidigt om sin lilla pojke. "Så vad händer nu?" sade han till slut och vände sig till läkaren.

Några dagar senare var det två slagna människor som stapplande öppnade mottagningsdörren och tog sig hemåt. Saknaden efter sonens glada skratt fyllde bilen, och tystnaden mellan makarna var total. Oskar drog en djup suck och famlade lite i handskfacket innan han hittade sin pipa och tände den. Då vaknade plötsligt Beata till liv. "Det är ditt fel alltihop!" sade hon och pekade upprört på hans pipa. Det är ditt fel! Ditt rökande är pest för både mig och Oskar, och faktiskt... "Hon väntade några sekunder innan hon fortsatte. "Jag har läst att passiv rökning är det farligaste man kan utsätta någon för. "Beata drog ner dragkedjan på jackan och viftade med handen framför munnen. "Du kommer säkert att döda både mig och Oskar med det där giftet, och dig själv med."

Oskar skulle aldrig erkänna för sin fru att det hade varit hans första tanke när läkaren talat om hur det var fatt med sonen, men rädslan att sätta ett namn på sjukdomen blockerade hans tunga och istället höll han tyst. Sonen dog i lungcancer några månader senare, och sprickan mellan Beata och hennes man ökade för varje sorgeår som gick. När cancern även tog mannen som trots sin rädsla för sjukdomen vägrat sluta sin piprökning, ja... då föll hela Beatas värld samman och hon isolerade sig i huset som de bott i hela sitt liv.

En röd bil kom uppför björkallén som en gång planterats av hennes man, och hon släppte ner fröpåsen hon höll i för att möta den som kom. "Hej mamma! Varför är du inte klädd? Vi måste åka nu." En mörkhårig kvinna öppnar bildörren och kliver ur. Beata ser ut som ett frågetecken. "Vem är du?" Kvinnan lägger armen runt Beata och leder henne till bilen där hon varsamt trycker ner henne på sätet och drar av henne de jordiga stövlarna. "Mamma då, kommer du inte ihåg att vi skulle till din bostad idag? Alla väntar på dig! Seså, sitt nu kvar här så springer jag in och hämtar ett par skor." Innan kvinnan lämnar bilen drar hon av handskarna som blivit svarta av jord, och tar av Beata hatten som pryder hennes hår.

När Lena kommer in i huset går en rysning igenom henne, herregud hur kunde de ha missat att mamma börjat bli dement? Hon går från rum till rum och inser att de nog måste sanera huset innan de kan kunna sälja det. Sorgen efter hennes lillebror sitter i väggarna och trots att läget är jättefint så vill inte Lena ha det.

När Oskar dog var Lena en glad sjuåring som älskade sitt hem och sin familj. Efter hans död upphörde hon att existera för sin älskade mor och far och bitterheten som genomsyrade huset gjorde henne tyst och sluten. Som sextonåring lämnade hon huset och återvände inte förrän fadern dog, men bara för att ta adjö på kyrkogården och sedan åka tillbaka hem till sin egen lägenhet. Folket som var med vid begravningen såg bedrövade hur Beata nonchalerade sin dotter och vände sin blick åt ett annat håll när Lena tilltalade henne. De gick fram för att stötta dottern, och fick oförstående blickar av Beata.

Lena tittade ut genom fönstret för att kolla att mamman satt kvar, sedan packade hon snabbt ner lite kläder som hon hittade i en resväska och lade sist av allt ner ett kort hon hittade på en byrå. Tyvärr hade någon strukit över ansiktet på den lilla flickan på fotot och det enda som syntes var en man, en kvinna och ett litet barn. Lena tryckte på Beata skorna hon hittat ute i den skitiga hallen och satte sig sedan bakom ratten och startade bilen. "Så ja nu åker vi iväg. Det här skall nog gå bra. De är så snälla på hemmet."


Om författaren
Om artikeln

Publicerad: 24 nov 2009 13:21

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: