Är jag en häxa?

Vi har firat Halloween, några av oss. Andra har firat alla helgons dag. En helg av övernaturliga inslag således och jag inbillar mig att det är högsäsong för häxor och medier och tarotkortuttydare? Eller har de alltid högsäsong? Folk verkart tro på det de kallar "övernaturliga fenomen". Själv tror jag inte en sekund på att någonting sådant existerar. Eller tvärtom: allt vi ser omkring vår lilla planet, när vi skådar ut i universum är övernaturligt för våra små hjärnor.

Det finns ormar som förvånar oss. Det är nog ingen slump att de står för ondskan i vår bibel? På våren vaknar de unga hannarna först och solar upp sig till rätt temperatur och när honorna ringlar upp, fortfarande lite i dvala, blir de våldtagna av ett helt gäng unga ormar. Uttrycket "ormgrop" gör verkligen skäl för sitt namn. När en så lyckats para sig med henne släpper de andra taget. Då ringlar hon själv på jakt efter den störste och vackraste hane hon hittar och parar sig med honom. Och nu kommer det övernaturliga för oss: Hon föder bara den senares ungar. Trolleri? Inte alls. Helt naturligt om man vet att den förste ormen som parade sig med henne lade in en slempropp i henne så att inga av de andra kom till. Men efter något dygn lossnar proppen och den hon själv väljer parar sig med henne. Hon har nu ett aktivt val, hon kan stöta ut vilken spermaklump hon vill och behåller sålunda som regel den utvaldes. Inget magiskt trick, bara natur. Nästan allt i naturen är övernaturligt innan vi vet fakta.

Jag uppträdde på Kiviks marknad några säsonger med mina ormar och vi hade en trollkarl där som sågade itu en flicka. Det såg ju övernaturligt ut men inte när man visste att lådan innehöll två flickor från början. När barnen var väldigt små tog jag med dem till de s.k. "dödsryttarna", de där som brukar åka motorcyklar runt, runt på väggarna i en tunnliknande byggnad. För min fyraåring var det övernaturligt. Men när han blev större och lärde sig om hur centrifugalkraften fungerar så var det inget magiskt längre.

Jag minns hur jag stod och faxade med en av de första faxmaskinerna. Dottern, tre år, stod bredvid. Jag muttrade att äntligen hade jag fått i väg eländet då den lilla pekade på papperet:
- Det har du inte alls mamma. Det ligger här.
Att jag idag kan tala med mina barn när de befinner sig på andra sidan klotet är övernaturligt för mig. Jag vet inte hur varken telefonen eller internet fungerar. Om någon stenåldersgubbe vaknade upp ur graven skulle han tycka att detta är övernaturligt. Men vi som lever nu har ju vant oss. Vi tycker inte längre att det är självklart att det är åskguden Tor som är igång med sin hammare när åskan går för vi har fått lära oss någonting annat.

Själv har jag ibland haft sanndrömmar:

Jag var gift med den Käre och bodde i radhus i förorten. Jag drömde att hans bil skulle malas till en skrothög när han åkte till sin arbetsplats och bad honom stanna hemma den dagen. Problemet är ju att jag drömmer vanliga mardrömmar också, så han vägrade. Jag gick upp, klädde mig och väckte barnflickan. I drömmen såg jag inte hur det gick, så satte mig bredvid telefonen och väntade, men samtalet dröjde nästan en timme och då var det hans röst, fast gråtande. Han hade svängt upp på huvudvägen bredvid en stor lastbil, som skymt sikten. En annan lastbil, som kom i full fart, hade smulat sönder vår gamla bil och här ringde han och grät över bilen. Puh! Själv hade han undkommit med några skråmor.

En annan gång, det var säkert tio år senare för jag hade min lya på söder nära Skanstull, jag hade gått ut på gatan och stod och väntade på den Käre, men så var jag plötsligt hos honom i bilen som sladdade i snömodden på Gullmarsplan och hörde honom säga "Nu går det åt helvete, Sunny". Jag såg hur vår gula hyrbil gled in i en långtradare. Därefter blev det tyst. Jag gick upp i min lägenhet igen och en halvtimme senare ringde han på dörren och började berätta men jag avbröt.
- Jag har redan sett den där lastbilen du åkte in i från sidan. Gick det bra med dig?

Detta har hänt flera gånger i livet men bara med någon som stått mig mycket nära. Jag inte ett dugg på att det var övernaturlig. När Michelangelo siade om att människan en dag skulle kunna flyga var tanken helt onaturlig och stred emot all känd vetenskap. I dag är hans "övernaturligheter" sanna fakta.

Jag tror att man ibland kan läsa någons tankar om man antingen står nära varandra bilolyckan eller när det uppstår en kris. Alla sorters vågor far genom luften, varför inte tankevågor?

Min starkaste sanndröm eller överföring av tankar kom ifrån min gamle fosterpappa. Vi bodde i Spanien det året och visst höll vi tät kontakt, för han bodde ensam och var 86 år fyllda. Jag fick samma dröm natt efter natt: min gamle fosterfar satt i sitt kök o hade ont i sin axel som han gned fram och tillbaka medan han tänkte att "hade hon inte varit så långt borta hade jag bett henne komma". Jag ringde honom. Jodå han "mådde bara bra, tack".
- Och axeln?
- Nej, bara lite ömt efter omkullkörningen med mopeden.
Men drömmen fortsatte varje natt.
Då ringde jag den man som var en av mina livskamrater då och han fick iväg fosterpappan till doktorn för provtagning. Han läste upp svaren i telefonen detta var före internet Alla prov var lysande. Gubben hade blodvärden som en ungdom och nu kunde jag koppla av. Jag blev nu själv liggande sjuk med hög feber och influensa, så jag ville släppa det hela, men drömmen fortsatte. Till slut fick Den Käre sätta mig på tåget i Malaga. Jag kom till Stockholm en vecka senare med 40 graders feber, sommarkläder med sandaler på fötterna och det var 15 minus. Jag ringde direkt från centralen till fosterpappan. Han rosslade i luren att han inte kunde ta sig ur sängen. Jag hade ju tänkt hinna hem och hämta mina ytterkläder, men det var 40 mil till gubben så jag fick vända och ta nästa tåg. Efter diverse tågbyten kom jag fram nästa förmiddag och fann att han var insnöad men jag pulsade fram i midjehög snö och tog mig till stugan. Dörren stod olåst och inne i sängen fann jag honom med lika hög feber som min. Jag ringde genast provinsialläkaren, som motvilligt kom hem till den "kärnfriske". Jag kände på den axel han gnidit i drömmen och där fanns en stor knöl. Jag kastade fram hypotesen att det kunde vara en metastas och doktorn undrade surt ifall jag var läkarutbildad. Nej, men läskunnig svarade jag.

När doktorn skrivit ut en remiss och några recept ringde jag den pensionär som brukade skotta snön och fick höra hur pappan gång på gång sagt samma sak: "Hade inte Sunny varit så långt borta hade jag bett henne komma." samt gnidit sin axel vars onda han trodde berodde på en kullkörning på mopeden.

Tyvärr hade jag rätt. Primärtumören hade sannolikt börjat i lungorna men när han dog fick jag läsa att han haft cancertumörer på åtta ställen till i kroppen. Så mycket för blodprov och sänka som kan hålla sig ok in i det längsta. En tröst var att han redan var bortom all räddning när jag börjat drömma. Jag hade inte kunnat göra någonting om jag så hade kommit en månad eller två tidigare. Nu stannade jag hos honom, första tiden i stugan - mot slutet på sjukhuset. Vi hann med att prata en hel del för första gången. Som barn hade denne man svikit mig hela tiden. Han stack ut och söp sig redlös i stället för att försvara mig när tanten gick lös på oss. Han godtog att hon försökte lämna bort mig hos barnavårdsnämnden som fyraåring och att hon låste in mig i sin mörka garderob hela nätter där jag skrek tills jag inte hade syre kvar. Han var med om att kasta ut mig vid 13. Men han ville inte ha barn. Han var gammal och trött och borde stått på sig. Han var ingen ond man, bara svag. Hur full han än blev så blev han aldrig våldsam och de få positiva minnen ifrån barndomen som jag har stod han för. Han byggde en gång ett fint dockskåp av sockerlådor och drog in ljus via ett batteri. Och en annan gång tog han mig till cirkus. När han nu kände att någonting var fel var det bara mig han hade och jag var ju dessutom gift med hans systerson så det var naturligt att han tänkt på mig hela tiden. Det finns ingenting övernaturligt i det. Hans tankar och tysta rop på hjälp gick fram helt enkelt. När jullovet kom kunde den käre o barnen flyga hem så de hann få några veckor med honom de med.

Så sent som förra veckan låg jag i halvslummer. Jag hade feber, som gjorde mig lite seg. Vi har huset fullt av hantverkare, för vi lägger in bergvärme. Den av oss som orkar brukar ta sig ut till dem. Nu hörde jag make två säga till mig att det hade regnat väl mycket i natt för den där gropen, men att vi haft tur i oturen som inte hade varken frost eller snö. Jag vände mig upp emot honom och frågade "Vad menar du egentligen med tur i det här vädret?" Han stirrade lite konstigt på mig.
- Vad hörde du mig säga? Och jag upprepade det. Då stirrade han på mig och sade att visst, han hade sagt exakt de orden men för tio minuter sedan till en av gubbarna långt nere på gatan. Jag hade hört honom så tydligt att jag utgått ifrån att han stått bredvid sängen.
- Häxa, muttrade han för sig själv, men jag log. Detta är för mig beviset på att 30 år räcker till telepatisk kontakt och att den nu inte gäller bara den käre eller vid kris utan även för make två.

Jag har ingen aning om hur det här går till, men jag är helt säker på att det är lika naturligt som allt annat på vår jord. Vulkaner och tsunamis, översvämning och torka, konstiga växter och djur, som vi inte förstår oss på. För oss kan de se onaturliga ut, men vi är ju bara små människodjur utan överblick när allt kommer omkring?

Jag kan tänka mig en framtid där man läser och skrattar "Kan ni tänka er barn, de visste inte ens hur tankeöverföring fungerar!" och skrattande småbarn har lika roligt åt det som barnbarnen har när jag berättar att på medeltiden inte alls så länge sedan trodde man att jorden var platt och att man skulle akta sig för att åka över kanten.

Av Sunny Börjesson 02 nov 2009 09:16