Ett stort skrubbsår

"Sover de?" viskade Adam och makade åt sig i soffan. "Mm, äntligen har de kommit till ro”. Lea ville inte alls sova och försökte hela tiden kliva upp, men till slut somnade hon också. ”Är det något bra på tv ikväll? Har du kollat?" Eva tryckte ner sig i den trånga, slitna tresitssoffan och lade handen på hans lår. "Mysigt va? Bara du och jag." Adam sneglade på sin fru och mumlade "Mm, det är ju inte alltför vanligt. Oftast brukar du ju somna med barnen." Eva tänkte först börja tala om för honom att hon inte alltid behövde vara den som tog barnen, men kände att kvällen kunde användas till något roligare än att bråka.

Hon tittade på sin man som fortfarande trots alla rynkor och veck var väldigt attraktiv. Det fortfarande tjocka håret var nästan svart och hade bara några få stråk av grått i sig, och hans mage hade bara bullat till sig en aning. Flera av hennes väninnor hade sagt att de tyckte han var en stilig och mycket sexig man, och att hon skulle säga till om hon tröttnade på honom. Hon skrattade för sig själv och tänkte för sig själv på alla fel hon efter ett tag hittat på honom, men villigt accepterat i kärlekens rus.

Tänk om någon visste hur det egentligen stod till i familjen Janssons hus. Då skulle de nog inte haft så bråttom in i Adams famn. Han hade lurat i alla sina vänner att han minsann var jämlik och hjälpte till i hushållet, men allt var en stor lögn, och emellanåt kände Eva sig som en oavlönad städerska.
Han lekte med barnen på helgerna och fasaden utåt brast aldrig. De hade villa och vovve, och barn… många barn. Den första som anlänt var den lilla svarthåriga busen Caleb som vände helt upp och ner på Evas tidigare lugna värld, och de sprang ofta hos BUP för att reda ut vad som felades. Efter några år fick han en diagnos, och tabletterna han åt lugnade ner hans blixtrande humör.
Nästa barn var lilla Tea som var helt annorlunda än brorsan. Med sitt blida utseende och sitt lugn var hon som balsam på stackars Evas själ. Tea var en flicka som gärna lyssnade på musik och läste böcker. Tvärtemot hennes natur hade hon ett yvigt mörkt hår som stod åt alla håll.

Efter några år med blöjbyten och sovterror kom då lilla Yvette som med sitt röda hår och mörkblå ögon totalt accentuerade de andra. Hon kunde sitta långa stunder och drömma sig bort med fingrarna tvinnandes det lockiga håret. Dessutom var Yvette en stor begåvning när det gällde teckning, och när den lilla passerat sju var väggarna i hennes rum och i deras kök täckta av målningar som lätt kunde tävla med kända konstnärers. Precis när de lagt barnalstrandet på hyllan och Eva sålt iväg alla babykläder fick hon ett chockartat besked på sin årliga gynundersökning. "Du är gravid i 12:e veckan." Sade läkaren och log. Då förstod Eva varför magen varit så konstig, och alla blödningar som hon trott berodde på ett begynnande klimakterium. "Ojdå!" sade hon och satte handen för munnen.

När hon med darrande händer ringde till Adam tryckte hon först av luren flera gånger, innan hon efter ett djupt andetag väntade tills signalerna gått fram och gav honom beskedet. "Men hur i helvete har det gått till? Vi har ju knappt sex längre. Jag tycker att det är jättekul och hoppas att du med vill ha barnet. Fyrabarnsfar, gud vad härligt!" Inom sig kände Eva bara ett tomt vakuum och tänkte för sig själv att han slapp ju ansvaret så tacka faan för att han kunde ha många barn. Samtidigt gladde hon sig för att ha ännu en liten i sin famn, och undrade hur beskedet skulle tas emot av barnen.

Barnen blev jätteglada och började direkt tala om namn och var han eller hon skulle bo. "Hon kan ta mitt rum, så bygger vi till ett nytt till mig." Sade Tea lugnt och drog med fingrarna genom sitt hår. "En bebis kan bo i det lilla rummet, men jag har snart sprängt det med alla mina saker." Eva skrattade när hon tänkte på hur fullt rummet var av bokhyllor som var fyllda av diverse böcker och garderoben som trots allt bara var en babygarderob som de tagit bort en stång i. Hon rufsade om i Teas hår och sade skrattande att de skulle tänka på saken.

En stor fest planerades och med glatt humör for Eva iväg med lilla Tea i släptåg, men utanför affären snubblade hon till och ett stort skrubbsår uppenbarade sig på hela hennes underarm. "Faan, faan, faan" svor Eva när hon försiktigt rattade hemåt. Tea härmade hennes ord och mitt i alla smärta fnissade Eva till. Vid huset stannade hon till med en mjuk inbromsning, och med en grimas av smärta låste hon upp ytterdörren och klev in. Inne i köket hittade Eva snart på ett stort plåster och efter en snabb avtvättning klistrade hon på det och tänkte lämna huset.

Då hörde hon plötsligt ett konstigt ljud, och tassande på tå följde hon det och hamnade utanför gästrummet de tänkte tapetsera om och ge till Tea. Innanför dörren gnisslade det och låga stönanden som hon kände igen som sin mans. Plötsligt öppnades dörren och ut kom en blond mycket smal kvinna på gränsen till utmärglad. Hon gick med bestämda steg mot badrummet, och efter henne kom Adam spritt språngandes naken. Under stort fniss och stoj satte de igång duschen och tvålade in varandra. Eva stod som förstenad. Hennes muskler hade låst sig och hon var totalt oförmögen att röra sig eller säga något. Stora tårar började rinna över hennes kinder och hennes mage voltade. Genom glasdörren såg hon Adam trycka kvinnan mot väggen och slickande utforska hennes kropp, sedan som i en dimma såg hon dem smälta samman till en sammanhängande kropp. Skakande och gråtande fick hon plötsligt liv och rusade fram till handfatet för att spy.

Adam släppte kvinnan och hoppade ur duschen, svepte ett badlakan runt sina höfter och tog sedan om Eva bakifrån för att stötta hennes huvud. "Lilla gumman, hur mår du? Är det graviditeten som spökar?" Med ett avgrundsvrål kastade hon honom ifrån sig och skrek "HUR FAAN KAN DU? VARFÖR! JAG HAR JU INTE GJORT DIG NÅGONTING!" Tårarna nästan förblindade henne och med snoret hängande ur näsan tog hon tag i papperskorgen gjord av stål som stod vid handfatet. "Nu får du aldrig mer träffa dina barn! ALDRIG! Din jävla idiot! VARFÖR!" Eva slog in korgen i Adams bröst och kunde höra någonting knäckas, men ilskan och frustrationen hon hade i kroppen ville ut, och han stod närmast. Vrålande slog hon honom gång på gång tills han av en händelse hamnade i badkaret och dubbelvikt till slut svimmade av smärtan.

"Är, är han död?" sade kvinnan i duschen stammande och räckte skräckslagen fram sin hand som för att blidka furien hon hade framför sig. "Jag heter Anna Persson och bor i stan. Vi …" hon tittade på mannen som låg avsvimmad i badkaret. "Ja…Adam och jag har träffats ett tag, men han berättade aldrig att han var gift." Eva tittade med lågande ögon på kvinnan och väste mellan tänderna." Din lögnaktiga hynda, du kan väl för faan läsa vad som står på ytterdörren. Försvinn härifrån!"

När kvinnan under tystnad plockat ihop sina kläder och försvunnit genom ytterdörren satte sig Eva på sängen. Vad skulle hon göra nu? Ensam med tre, snart fyra ungar. Hon tittade in i badrummet och såg att Adam låg som förut. Eva böjde upp hans ansikte för att kolla skadorna på det, men fann att det var oskadat. Däremot såg hon att ögonen tittade på henne som två fiskögon… kalla och döda. Panikslaget funderade hon på vad som var bäst. Skulle hon gömma kroppen och säga att han förlupit hemmet? Eller… ringa ambulansen och säga att han ramlat i badkaret? Eller… låta någon av döttrarna hitta honom? Nej, det förslaget förkastade hon direkt. Det var elakt att göra så. Eva skyndade sig nerför trappan.

Plötsligt ringde det på dörren och en barsk röst talade om att han kom från polisen och bad henne att öppna omedelbart. Eva förstod att slaget var förlorat och gick med släpande fötter de få stegen till ytterdörren och öppnade. In störtade flera poliser med dragna vapen och de ber henne att lägga sig ner med händerna bakom ryggen. "Var är offret?" säger de sedan, och Eva pekar uppåt och säger "Däruppe, han ligger däruppe, men…hur…?"

"Hur vi kan veta? Hm, låt oss säga så här. En liten fågel som haft det lite mysigt med er man, men blivit avbruten ringde oss utan att säga sitt namn." En bastant kvinna med mörk hy kom klivande och greppade tag i hennes arm. "Kom stumpan, vi vill prata lite med dig nere på stationen. Jag förstår varför du gjorde som du gjort, men lagen är som den är, och ditt lilla pyre hon nickade mot magen kommer nog att födas i ett fängelse."

Av Anitha Östlund Meijer 30 okt 2009 12:38