I fantasin är inget omöjligt

När jag skurit upp brevet vågade jag inte titta vad som stod och ropade på min mamma som hittills stått borta vid diskbänken. "Snälla, kan inte du läsa? Jag är alldeles för nervös.”

"Anitha! Skynda dig in! Du har fått brev!" Min lillasyster Monica stod på trappan och ropade när jag kom tillbaka från ladugården där jag hjälpt min mamma med morgonstöket. Jag luktade på tröjan jag hade på mig och kände den fräna doften av ko och häst. "Vänta lite, jag måste byta om annars blir morsan skogstokig."

Jag gick ner till gammelladugården och blev som vanligt mött i dörren av vårt sura husspöke som tydligen var farmors elaka pappa. Idag gav han i alla fall fasiken i att dänga igen dörren som han brukade, och stod istället i hörnet och sände ut sin motvilja. En lång rad rysningar etablerade sig längs min ryggrad och jag längtade tills jag skulle slippa honom.

I smyg hade jag skickat ett långt brev till landet over there och väntade nu otåligt på svar. Egentligen fanns det ju ingen anledning för dem att svara, men jag ville i alla fall försöka. Han var min mammas stora idol och hade med tiden blivit min med. Rösten som fick mitt inre att vibrera tillhörde en stor artist som nu började bli gammal, men som fortfarande var lika stor om inte större än han varit som ung. Jag hörde att en skiva med honom stod och gick inne på kontoret och gissade att min mor var strax intill.

Lillsyrran stod fortfarande i dörren och väntade på mig. I handen höll hon ett brev som var täckt av en massa frimärken. "Du har fått brev! Skynda dig att öppna! Gud vad jag är nyfiken." Hon stod barfota på träverandan som min pappa hjälpligt snickrat ihop nu i sommar. Hennes guldlockiga hår stod åt alla håll och jag såg att hon fortfarande hade morgongucka i ögonen och det rosa nattlinnet hade en stor brun fläck mitt på magen av oboyen hon envisades med att hälla i sig varje morgon. Jag rufsade om i hennes hår och tog emot det stora bruna kuvertet som någon med bred svart tuschpenna hade skrivit mitt namn på. Jag skrattade när jag såg att de skrivit Ostlund istället för Östlund, men visste ju att Ö inte existerade i deras alfabet.

Inne i vårt stora furukök satte jag mig vid vårt urgamla bord som härstammade från husets första år för en sisådär 400 år sedan. Lillasyster kom rusande med en kniv och satte sig sedan jämte mig med lysande ögon. "Öppna det nu då!" Jag tittade på henne och slet upp kuvertet, livrädd att innehållet skulle kullkasta mina planer. För jag hade sedan koltåldern planerat att när jag blev stor, då skulle jag antingen bli journalist och resa över hela världen eller bli sångerska. Jag följde noga alla nyhetsreportage på teven och noterade ibland saker som jag ansåg vara speciellt viktiga. Mina vänner började tröttna på mitt ständiga tjatande om att jag minsann skulle göra reportage hos kändisar, men lät mig hållas eftersom jag samtidigt var något av en klassens clown, och ständigt roade folk. På fritiden sjöng jag ofta på små scener där folk samlats på grund av någon marknad eller så.

När jag skurit upp brevet vågade jag inte titta vad som stod och ropade på min mamma som hittills stått borta vid diskbänken. "Snälla, kan inte du läsa? Jag är alldeles för nervös. Tänk om de inte vill ha mig dit? Jag vill ju så gärna." Med en 17-årings positiva tänkande inbillade jag mig att allting var möjligt, och att min dröm skulle uppfyllas utan problem. Korrespondenskursen jag tagit hade gett mig mera kött på benen och i tanken var jag redan journalist. Min mamma skakade på huvudet och gav tillbaks brevet med orden. "Var är min positiva tös nu? Klart du kommer dit älskade vän, inget är omöjligt."

Jag tog ett djupt andetag och drog ut det vita hopvikta papperet, vecklade upp det och läste på knagglig engelska:

"Thank´s for your reuqest you are very welcome next month. We can talk about the date by phone.
Assistent Foley Mc geer, phonenumber 00034 987987656
P.s My boss is looking forward to meet you.
Best regards

Helt oförmögen att ta in vad som stod läste jag brevet flera gånger, men varje gång kom jag fram till samma sak, jag skulle få åka till Amerika och bo hos min stora idol. "JIPPI! Morsan jag skall åka till USA! Han sade okey!" Min kära mor kramade mig hårt, hårt och grät en skvätt innan hon började prata. "Du måste lova att knäppa massor av kort. Du anar inte vad jag är stolt över dig."

Dagen efter ringde jag och bokade tid och biljett för min stora resa. Blocket för mina anteckningar och min lilla laptop lade jag i handbagaget ifall att jag skulle träffa någon kändis på min flygresa. Min mamma och pappa grät båda två när de sade adjö vid terminalen, och jag hann knappt hoppa in i planet innan jag träffade mitt första intervjuoffer. Kvinnan var en stor celebritet och visade sig vara en underbar människa som villigt hjälpte mig med att hitta på terminalen när vi ankom till det stora landet jag hört så mycket om.

När jag installerat mig och klätt om kom en vitklädd man in i mitt rum och bad mig att följa med.
Rummet vi gick in i var enormt och mörkröda, nästan svarta gardiner hade dragits för fönstren så det var mörkt därinne. På golvet låg vita heltäckningsmattor, och så fort mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon satt i en stor svart skinnfåtölj som stod framför den öppna spisen som inte var tänd. Innan någon sagt något förstod jag vem jag hade framför mig. Han var kraftigare än jag föreställt mig, och ansiktet var plufsigt, men hans ögon var detsamma. Jag kände igen dem när han tog av sig glasögonen han bar. "Hey Anitha! Nice to have you here. Did the trip go well? Come and sit here beside me so i can see you." Rummet fylldes av hans härligt varma röst som jag så många gånger lyssnat till. De vita tänderna gnistrade till i mörkret och jag log tillbaka innan jag på darrig engelska började berätta om resan, och kvinnan jag träffat. Vi satt där sida vid sida, två människor från olika delar av världen, men med samma stora kärlek. Sången och musiken. Efter några timmar ville han att jag skulle gå för han behövde vila.

När Elvis sagt hejdå med en kram och en smekning på kinden pratade han snabbt med sin assistent som sade något på bred amerikanska. Han stängde noga dörrarna och ledde mig till köket som var fullt av folk som jobbade med att tillaga mat. Jag fick skriva en lista med en massa konstiga namn och han hojtade till sig en ung kille som bar en käck mössa typ sjökapten och kostym. "This is George, he is your driver." Sedan gick han iväg.

George ledde mig genom rummen till trädgården som omgärdades med ett högt staket och öppnade där dörren till en stor svart bil som hade svarttonade rutor. Med nästan tyst motor gled vi ut genom grindarna som bevakades av tre vakter, även de klädda i kostym och fortsatte in till den pulserande staden. Det var som att köra in i ett gigantiskt tivoli. På gatorna stod folk som sjöng eller jonglerade. Människorna var klädda i kläder som jag hittills bara sett i modemagasin. Sättet kvinnorna gick på var annorlunda än därhemma, och männen hade olika hudfärger. En mörkhyad man satt vid en vägg med en hund och tiggde pengar.

Plötsligt tvärbromsade George och pekade på en byggnad som var gigantisk. Texten som stod på huset visade att det var dit vi skulle. Med tveksamma steg gick jag ur den trygga bilen och drog noga ner klänningen jag valt för dagen. Luften var fylld av avgaser och jag hostade till, men efter ett tag hade jag vant mig något sånär. Trappan upp till huset var vackert dekorerad med två lejon som låg vakande på varsin sida, och dörrarna dit in var gigantiska. Jag sträckte på mig och gick in för att mötas av lugn musik som strömmade ur några högtalare som var placerade högt uppe i luften ovanför mig. Det var inte svårt att hitta rätt, och när det var min tur och jag berättade vem som var min uppdragsgivare log kvinnan i luckan stort och berättade att hon älskade hans musik. Eftersom hon var så trevlig föll samtalet snart in på vem jag var, och varifrån jag kom. Flera ur personalen kom fram och ville höra om den stores hus, och när jag äntligen kom tillbaka till George hade han svårt att dölja sitt missnöje.

Tillbaka i huset dukade jag upp mina inköp och förstod snart att innehållet i påsen mest var olika sorts droger som Elvis tydligen behövde. En sorgsen tår letade sig ner för min ena kind, och vetskapen om min stora idols drogberoende gav mig rysningar. Tänk om hans fans skulle veta det här? Skulle de då se upp till honom lika mycket? Den stora frågan var varför han låtit mig som skulle intervjua honom åka och köpa dem? Var det ett test?

Precis när jag tänkt tanken kom han in genom dörren och fyllde rummet med sin person. Han ville att jag skulle följa med honom till studion eftersom jag skrivit att jag älskade att sjunga. På darrande ben gick jag in i det absolut heligaste och hittade en massa medhjälpare som stod väntandes på oss. "Okey baby, sing." Med ett brett snett leende inte helt olikt min fars räckte han över mikrofonen till mig, och tillsammans sjöng vi hans sånger som jag och miljontals andra älskade. Efter några timmar var vi båda svettiga och hesa och han smekte min kind medan han sade "Baby, you are very, very good, I will help you in your carrier."

När jag lite senare glädjestrålande ringde min familj och talade om vad som hänt började min mamma att grina och syrran bara skrek av glädje. Idag är jag en stor sångerska som ibland har en förmåga att alltför ingående förhöra mina vänner och pojkvänner. Elvis och hans härligt spralliga dotter Liza-Marie är några av mina bästa vänner och vi brukar jamma varje fredag i hans hus. Priscilla har jag ännu bara pratat i telefon med, men vi skall ses snart.

Av Anitha Östlund Meijer 19 okt 2009 12:06