Hur blir man vuxen?

Sånt man bara säger
Av: Helena von Zweiberg
Författarinläsning


Ljudböcker har blivit lite mer hippa på bara några år. Jag pratade med en förläggare för några år sedan och frågade ”varför satsar ni inte på ljudböcker?” Svaret blev ”Äsch, det är bara för folk som inte kan läsa”. Numera har förlagen förstått att de inte endast är för folk som inte kan läsa, eller dyslektiker som jag själv. Numera delas det till och med ut ett pris i klassen ljudböcker, Iris ljudbokspris, som i år gick till Per-Olov Enquist. Ljudboken är rumsren.

Nå, jag har lyssnat på Helena Zweigbergks bok Sånt man bara säger, och boken handlar verkligen om de triviala ord som man verkar har lärt sig i bardomen och som man försökt leva efter. Huvudpersonen i boken, Susanne, har slutat jobba och lever på pengar från ett avgångsvederlag. Hon flyttar ut i ett hus med en katt som enda sällskap. Hon har ”dragit sig tillbaka” som det heter, och ska leva det liv som många redan lever, i ensamhet, där det enda problemet man har är att man hör någon muttra och gå på, och så kommer man fram till att det är ens egen röst man hör.

Susanne har lämnat ett förhållande med en man som har tre barn. Vi får en liten inblick i det förhållandet, där hon senare kommer fram till att hon har velat ha en familj, men att problemet med att vara plastmamma blir för stort. Hon känner att det inte går att bli en del av ”viet” som mannen och hans biologiska barn utgör. Huvudhistorien är att Susanne mot sin vilja får ta hand om en systers 15-åriga son på grund av att hennes syster står vid ruinens rand. Det som för Susanne skulle bli ett liv i ensamhet och lugn blir istället ett liv där hon ska försöka vara vuxen och berätta vad denna 15-åring borde göra. Men orden ”du måste gå i skolan, du måste träffa kompisar, du måste leva” övertygar inte tonåringen, som svarar: ”Varför sitter du då själv här och gör ingenting i ditt hus?” Och Susannes försvar blir att hon minsann har gjort allt det där som förväntas av en. Skola, jobb, försök till familj, men att hon nu går in i ensamheten för att slippa allt det där som vi kallar liv.

Sånt man bara säger är en bok om att vi vuxna aldrig blir vuxna, men kräver att våra barn ska bli det. Jag tyckte boken var väldig självklar i början, men började senare märka att jag tänkte mycket på den. Tillslut började jag tycka att den verkligen var bra med sin realistiska ton. Och det finns en politisk fråga som hänger i luften: ”Hur mycket ska man ta hand om sina nära och kära?” Vi lever i ett paradigmskifte, från att det har varit samhällets uppgift att ta hand om sina medborgare är det plötsligt inte lika självklart. Var är det vi hamnat? I ett hybridsamhälle?

Av Mikael Vasara 15 okt 2009 08:39