Kristendom och islam kan samexistera

Enligt medias logik är "hund biter man" ingen nyhet, däremot "man biter hund". Man skriver om det exceptionella, om undantagen, medan regeln, det vanliga, förblir obeskrivet.

Den regeln gäller även utryck för religiös tro och övertygelse. Knutby-församlingen var en nyhet, en annan församling som kanske håller gudstjänst, bedriver ungdomsverksamhet och samlar in pengar till någon slags hjälpverksamhet är ingen nyhet. En muslim som för andra gången arresteras misstänkt för terrorverksamhet är en nyhet, medan en muslim som jobbar på Scania, ber i moskén på fredagar och sitter med i Hem och skola-föreningen inte är någon nyhet.

Media presenterar för oss det extrema, undantagen, mycket därför att det är just den informationen vi efterfrågar. Risken är att vi utgår från det extrema då vi skapar oss vår världsbild. Just vad gäller religion är risken stor att vi får en polarisering mellan religiösa grupper och i en förlängning även mellan etniska grupper, där den ena eller andra trosuppfattningen är stark. I Sverige får många en bild av att olika religiösa grupper inte kan samsas, man anger det ”mångkulturella samhället”, ofta underförstådd ett samhälle med både kristna och muslimer, som orsak till händelser som i huvudsak har socioekonomiska orsaker. Ett exempel på detta är oroligheterna i vissa av Malmös, Göteborgs och Uppsalas förorter.

Det kan vara på sin plats att se hur "de andra" beskrivs i urkunderna. Eftersom islam är den yngsta av de monoteistiska religionerna kan man i Koranen läsa om både kristna och judar. I Koranen skrivs det om Jesus i 15 suror, och i totalt 100 verser Albert Schmeltzer, Freie Hochshule fur anthroposophisce Pedagogik Mannheim. I den 19:e suran beskrivs Marias bebådelse:

“Hon drog sig ifrån de sina till ett enskilt rum i öster och lät dem förstå att hon ville vara i ostördhet… En ängel sade till henne, ’Jag är ingenting annat än ett sändebud från din Herre med hälsningen: Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig’. Maria sade ’Hur skall jag, som ingen man rört, kunna få en son?’ Ängeln svarade: ’Detta är lätt för mig, och det sker för att han skall bli ett tecken för människorna och en symbol för Vår nåd’”

Maria får alltså, försänkt i bön, en vision av Guds ande i gestalt av en vacker man enligt muslimsk föreställning, vilket ligger i linje med den kristna: ärkeängeln Gabriel. Det är ärkeängeln som kommer för att skänka henne en ren och obefläckad son.

Jesus benämns vidare i Koranen som "Marias son av Guds ande". Jesus betraktas i Koranen som jämställd med Adam: "Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: ’Var!’ Och han är Sura 3 vers 59. Ur detta härleds att Jesus inte bara är Marias son och Guds ande utan också Guds ord Schmeltzer. Genom sin värdighet har han fått uppdraget att lära kärleken till Gud och till nästan Sura 19 vers 10-20. I och med Jesus död och uppståndelse är Jesus inte bara en profet utan på samma sätt som Muhammed en utsänd, hans budskap är riktat inte bara till judarna utan till alla stammar och folk.

Vid den yttersta domen är Jesus ett vittne för de kristna, han skal tala för dem men också anklaga dem. Jesus skall på den yttersta dagen besegra Antikrist och upprätta ett fredsrike, han kommer då att döma alla kristnas gärningar och inta sin plats som Allahs tjänare Sura 5 vers 117. Det arabiska namnet för Jesus är Al Masih, den smorde, från grekiskans ho Christos över hebreiskans Messias till det arabiska Al Masih. Koranen ger i detta ett stöd för synen att en samexistens mellan religionerna är möjlig och en realitet, inte det motsatta.

Koranen har en uppenbart hög uppfattning om Jesus, däremot så skiljer sig Koranens syn på treenigheten från Bibelns. Bibelns treenighet, menar en del, har en relation bakåt till den fornegyptiska föreställningen om en gudomlig trefald, Osiris, Isis och Hourusbarnet. I kristenheten har sedan länge förts en debatt om hur man uppnår jämvikt mellan det gudomligas enhet å ena sidan och Fadern, Sonen och den heliga Ande å andra sidan.

Det finns många som hävdar att kristendomen och islam är två religioner som inte kan existera sida vid sida. Det finns otaliga argument för det tesen; religionskrig, terrorhandlingar och påstådda påbud att bekriga och besegra de otrogna. Från såväl kristenheten som muslimsk sida. Misstänksamheten finns på båda sidor. Enligt medias logik, den som säger att endast det avvikande är en nyhet, så matas vi, kristna som muslimer, med exempel på att vi är predestinerade till en evig konflikt. Jag menar att det är vi inte alls, Koranen ger inget stöd för att en samexistens med kristna skulle vara omöjlig. Att det går att hitta verser i Koranen som ger uttryck för oförsonlighet mot kristna och judar är i grund inte konstigare än att man i GT kan hitta en del textrader som i dagens ljus är minst sagt märkliga. Med anledning av att de religiösa urkunderna skrevs under en annan tid, där andra levnadsförhållanden och värderingar rådde, väljer många att idag läsa bibeln kontextuellt, det vill säga tolkad utifrån sin tid. Mycket få tillämpar regeln att ”söka sina slavar främst bland grannfolken” till exempel. En kontextuell läsning av Koranen är ännu inte lika utbredd som en kontextuell läsning av Bibeln, men en kontextuell läsning av Koranen blir vanligare bland muslimer. Även om extrema tolkningar av koranen vinner anhängare främst Wahabiter, är det viktigt att även lyfta fram exempel på muslimer som har en helt annan tolkning av Koranen – för de tillhör faktiskt majoriteten.

Mycket i dag verkar för en polarisering, olika grupperingar dras in i en demonisering av varandra, mycket beroende på medias logik, den som säger att det avvikande är en nyhet. För att inte själv dras med i trenden mot demonisering av vissa av sina medmänniskor är det viktigt att försöka förstå de andra. Endast genom en förståelse och en respekt för varandras olikheter så kan vi leva tillsammans.

Av Leif-Arne Undvall 02 okt 2009 11:31