Svarta katter

Det började med att jag och min lilla hund Snuffsan stötte på en svart sak i vår trappuppgång. Med ett högt "mjau!" smet den ut när jag öppnade dörren för att sedan tvärvända och ge min stackars vovve ett rejält rivsår på nosen. Med blodet droppande och svansen mellan benen fortsatte vi vår dagliga promenad till jobbet.

Jag stannade efter några meter för att om igen kolla hur rivsåret tagit, och kunde sakligt konstatera att det var ett rejält jack bara några millimeter från ögat. Snuffsan gnydde och tittade med sina hundögon på mig för att få tröst. "Lilla stumpan, vilken elak katt, men den blev nog bara rädd för oss och ville försvara sig." Med taktfasta steg gick vi vidare för att när vi kom till parken stöta på nästa katt. Hade staden invaderats av svarta katter eller? Den här gick med hög svans rakt mot mig och jag böjde mig ner för att klappa den mjuka pälsen, när… ritsch! Kattjäkeln slängde ut sin ena tass och rev mig på kinden. Känslan av skräck är obeskrivlig. Vad var det som hände? Luktade jag något speciellt idag, eller? Jag sniffade på min tröja men kunde inte känna något konstigt. Stackars Snuffsan hade backat så långt kopplet tillät och stod med vidöppna skräckfyllda ögon och tittade på katten som travade iväg efter sin gärning med svansen på topp. Jag drog min lilla vovve närmare mig och vi började försiktigt fortsätta vår promenad, noga spanandes efter flera missar.

Nu kunde det väl inte hända mer? Ha, trodde jag ja… När jag på avstånd såg vår välkända logga och den röd/blåa flaggan som vajade i vinden drog jag en djup suck av lättnad "Puh, nu stumpan är vi alldeles strax framme" sade jag till Snuffsan och böjde mig ner för att ge henne en smekning. Hennes päls var alldeles mjuk och den vita pälsen låg i oregelbundna virvlar som var helt omöjliga att kamma. Det var nog dags för klippning igen. Missade man det innebar det att man försiktigt fick klippa tovorna som bildades. Det hade hänt när Snuffsan och jag hade semester på skilda håll en gång. Och jag lovar att vi var svettiga när pärsen var över. Trots att jag varit så försiktig jag kunde klippte jag henne i huden och små sår blev resultatet. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta min lilla älskling för det igen.

Plötsligt kommer en svart katt och passerar vår väg, och med ett ondskefullt "Mjau" stannade den och spärrade vår möjlighet att komma förbi. Svansen svängde och ur halsen kom ett läte som jag aldrig tidigare hört. Snuffsan tryckte sig tätt, tätt intill mitt ben och darrade som ett asplöv. Jag vågade knappt röra mig av rädsla för att trigga igång katten, men böjde mig sakta, sakta ner för att sedan snabbt fånga upp min sötnos. "Sch" sade jag och smekte sakta henne medan fötterna förflyttades bakåt en efter en. "Schas med dig, försvinn härifrån!" Jag ropade till den statyliknande saken och försökte förtvivlat lägga in lite auktoritet i min späda röst. "Försvinn! Iväg med dig! Vad vill du?" Tårarna lurade precis bakom ögonlocken och jag kände att situationen började gå överstyr. Varför gick den inte iväg? Var det en överjordisk varelse? Fick jag ett bevis att jag haft fel alla år, att det fanns något ont som vi inte kunde styra? Något okänt? Jag hade alltid skrattat åt min väninna som vi allmänt kallade häxan på grund av sina tarotkort och spådomar. Vad var det hon hade sagt på telefon igår? "Du får inte gå till jobbet på några dagar, någon vill dig ont." Var hennes ord. Vi hade sedan pratat om livet i övrigt och ärligt talat hade jag glömt vad hon sade, tills nu.

Håret på kattens svans stod nu rätt ut, och egentligen var den nog rätt harmlös, bara rädd liksom jag och Snuffsan. Jag bestämde mig för att utmana ödet och gick med bestämda steg mot den för att precis när jag passerade den känna ondskan som låg som en aura i luften runt varelsen. Med ryggen emot ökade jag på mina steg för att sedan panikslaget rusa upp på firmans trappa och slänga upp dörren och sedan snabbt dra igen den.

Väl uppe på jobbet tittade jag ut genom fönstret och såg att katten lämnade platsen efter en liten stund och tog sikte på en man som närmade sig.

Av Anitha Östlund Meijer 01 okt 2009 12:30