Och vips var alla miljarderna mina

Jag hade suttit i solstolen och läst min bok, alltför uttråkad för att ens orka bry mig om min närmsta granne. Men nu blev mina öron mer och mer fokuserade på vad som sades och något som legat slumrande i mig under lång tid vaknade till och piggade upp mitt sinne. Men hur skulle jag bära mig åt för att få kontakt? Man kan ju inte precis kliva fram och säga "Tjena grabbar jag hörde att ni pratade om att ni skulle göra en stöt och behövde helikopterpilot, he, he… här har ni mig!" Nä, det gällde att vara smart och bli kontaktad av dem. Plötsligt kom jag på hur jag skulle bära mig åt och slet till mig min svarta väska som bland annat innehöll mina tidningar som jag specialbeställt från USA. Ett par pilotglasögon som hängt med i alla år sattes på huvudet, och lockbetet var utlagt.

"Ursäkta mig!" En muskulös rakad man räckte fram sin stora näve och bockade sig lätt. "Jag ser att du läser helikoptersurf, det råkar vara min favorit också. Har du åkt med någon av de här någon gång?" Han pekade på ett utav fotona som visade min bästa kompis med sin älskade tingest. Jag skrattade till och räckte fram min valkiga, seniga hand "Bättre upp, jag har kört den. Dessutom är han min bästa vän. Tomas Krutz är mitt namn. Kul att träffa en jämlike." Jag satte på mig glasögonen för att se honom bättre, och insåg på bara några sekunder att detta var en person man inte ville ha till ovän. Bakom hans leende dolde sig ett par nästan svarta ögon som såg rakt igenom en. I alla fall kändes det så. En rysning spred sig efter min ryggrad när jag tänkte på de eventuella konsekvenser som kunde följa av bekantskapen, men ruskade av mig känslan och reste mig upp.

"Vilken härlig dag!" sade jag till honom, och betraktade hans profil som vittnade om en eventuell boxarkarriär eller en massa slagsmål. Utan att svara sade han "häng på bort till mina polare vet ja." Mannen pekade bort mot gänget av killar som satt tätt intill varandra klädda i t-shirts och shorts. "Förresten glömde jag tala om mitt namn, Kimmo Lautinen heter jag, ursprungligen från Ryssland."

Efter att jag presenterats för allihop slog jag mig ner bland dem för att prata lite. "Så du kör helikopter?" En lite kraftig man i 40-årsåldern vände sig mot mig och ställde frågan alla egentligen ville ställa. "Jepp!" sade jag och silade den vita sanden som täckte hela stranden genom mina fingrar. "Utbildad i USA för en helvetes massa år sedan, och jobbade där några år för att slutligen återvända hit till lilleputtlandet."

Hela gänget skrattade lite ansträngt och hade svårt att inte jubla av glädje. Nu jobbade deras hjärnor med scenariot av den perfekta kuppen, men hur skulle de övertala mig att vara med? Mario som var äldst och hade gjort mest hade en idé, men var tvungen att tala med sina kollegor innan han kunde yppa den. Dessutom var inte det här det bästa stället, en strand fylld av vilande, nyfikna öron. Han beslöt sig för att be allihop komma hem till hans tillfälliga hus för att smida planer.

Jag märkte att killarna ville vidare och sade hejdå innan mina fötter bar mig på skakande ben till min cykel som stod inkilad mellan två träd. Hade jag lyckats? Jag vågade inte vända mig om för att se om de låg kvar, men såg i ögonvrån att de började packa ihop, vilt diskuterandes.

På kvällen när jag satt uppkrupen i min sköna fåtölj därhemma ringde mobilen och jag svarade: "Tomas". Det blev tyst några sekunder innan en röst började prata. Jag kände igen den som den äldre mannens, och om igen kände jag rysningen längs min ryggrad. Var det min intuition som varnade mig? Nåväl, han presenterade sig och frågade om jag hade lust att ses för ett glas. Jag tackade naturligtvis ja och tog min cykel till adressen han givit mig.

Det var lite kyligt ute, och den vanligtvis avgasfyllda luften var klar och ren. Sommaren började lida mot sitt slut och snart var det dags för mig att leta jobb igen eftersom pengarna från USA-resan börjat sina. Lätt svettig och med adrenalinet pumpande plingade jag på hans dörr där efternamnet Darschek stod. ”Aha, ännu en ryss” hann jag tänka innan dörren öppnades. "Välkommen till mitt enkla hem!" sade han och bjöd in mig. Huset hade högt i tak och väggarna var täckta av målningar som vittnade om rikedom och känsla för färg. Han ledde mig in i ett rum som bestod av ett jättestort bord som omgärdades av stolar modell äldre antik. Allihop hälsade hjärtligt på mig och jag kände mig faktiskt välkommen. Kvällen inleddes med ett parti poker för att sedan utökas med biljard och lite skytte. Männen, för jag insåg att de inte var några unga spolingar, var supertrevliga om än lite allvarsamma. Men jag förstod så sakteliga att syftet med kvällen var övertalning och planering. Kimmo höll sig vid min sida och verkade nästan se upp till mig trots att han inte alls kände mig. "Tomas?" Han vände ett allvarligt ansikte mot mig. "Är du intresserad av att tjäna pengar? En helvetes massa pengar?" Jag kände som om jag stod på ett minerat fält och ställde den mest naturliga frågan av alla: "Hur då?" Kimmo tittade sig runtomkring och nickade innan han vecklade upp en stor pappersrulle som stått vid dörren. Lars har en helt befängt galen ide om det perfekta rånet han tittade upp för att kolla den andres reaktion och vi har möjligheten att bli ekonomiskt oberoende för resten av livet. Inte helt fel, eller hur? Han skrattade till lite ansträngt och tittade mig stint i ögonen. I det stora hela går det ut på att vi först förstör polisens helikoptrar, och kanske försvarets, men det är en senare fråga, sedan hyr vi en själv som vi landar med på taket för att sedan snabbt spränga oss in, länsa valvet och dra.

Jag stod länge med munnen öppen av förvåning och bara stirrade på killen. Idén han berättat om var exakt densamma som jag och min vän haft. Eftersom båda var helikopterpiloter hade det varit en lätt match, men vi tyckte båda att det lät helt befängt och avslutade alla planer innan de ens fått fäste. Nu funderade jag inte speciellt länge innan jag svarade "Jag är med! Coolt, men hur löser ni arbetet med polisens helikoptrar, för de är säkert väl bevakade?” Nu skrattade en av de andra männen till och talade till mig på mycket bruten svenska: "Polis kaputt, tjoff, tjoff." En av de andra sade på lite bättre svenska att hans kamrat visste av erfarenhet att fordonen i stort sett var obevakade och lätta att förstöra. "Okey!" sade jag och tittade med förnyat intresse på ritningen framför mig. Jag satte upp händerna framför kroppen och sade "Men inget dödande, det pallar jag inte." De andra nickade unisont och lutade sig ivrigt över det som låg på bordet.

En månad senare hade vi lyckats få ihop alla trådar, och resultatet… ha, ha, ja det har ni ju sett i tidningarna de senaste dagarna.

Av Anitha Östlund Meijer 28 sep 2009 12:30