Sveriges sista krig

I Finland har man redan rekonstruerat det stora slaget även med våra svenska soldater inblandade och Carl Bildt deltog i en kransnedläggning. Nu var det Sveriges tur. I helgen hände det att man på Kungliga Ladugårdsgärde, i dag kallat bara Gärdet, fick återuppleva några av krigets olika vändpunkter. Jag lämnade sålunda mitt reservat i trädgården och tog mig 200 år tillbaka i tiden. Soldaternas läger var autentiska. Ingenting nyare används och de familjer som rest med sina krigare var alla klädda i tidsenliga kläder. Maten kokades på samma sätt som då över de öppna eldarna i de svarta grytorna och liggunderlaget var av halm.

Slagen spelades upp med alla de olika regementena och en mycket bra högtalaranläggning gjorde att alla kunde följa med i vad som sades. Ifrån Sverige deltog regemente ifrån bland annat Föreningen beredskapshistoria som fått förstärkning från Uppland och Södermanland. En armé kom ifrån Västerbotten och Smålands husarer, hemmahörande i Eksjö, deltog. Det taldes mycket ryska ibland förläggningarna då både Moskva och S.t Petersburg sänt sina styrkor och vilka kan väl rida som en äkta kosacker? Både finska och finlandssvenska hördes därutöver.

Stridsröken stod tät över slagfältet och kanonerna bullrade rejält. Jag såg flera som tagit med öronproppar till sina småbarn och var arg på mig själv för att jag inte tänkt på det åt Bellman vars långa bassetöron är långt känsligare än mina. Men han tog det bra.

Efter slaget började teatern i ena tältet om händelserna 1809: "Mina Herrar, det ryktas om stadskupp!" Då jag var trött valde jag bort den. I söndags var nog den stora händelsen Herman Lindqvists föreläsning "Ryssen kommer!" Mer om händelserna finns att läsa i programmet.

Där jag satt under en björk och iakttog de marscherande tänkte jag på en annan kvinna som suttit rätt ofta just där för ungefär 200 år sedan och tittat på soldaternas exercis. Årstafrun kallas hon: Märta Helena Renstierna som lever evigt tack vare sina fängslande och enormt detaljerade dagböcker som beskriver nästan 50 år av hennes liv dag för dag. Hennes ende överlevande son låg i det militära just här uppe på Gärdet i flera år runt sekelskiftet. På helgerna tog kära mor fram det finaste ur skafferiet och ur sitt eget bränneri, lät köra fram lilla vagnen och gjorde resan ditupp. Maten och spriten var nog även till sonen men mest var det mutor åt befälen. Hans Abraham, som sonen hette, var en suput och allmänt hopplös och fick sparken till sist trots moderns ansträngningar. Han var således inte kvar i armén 1809.

Det är spännande med de här ungdomarna som spelar upp historiska händelser för man vet aldrig i vilket århundrade de befinner sig. Hobbyn inkluderar även familjen i den mån de vill. Jag såg många små barn med tidsenlig dräkt och även mina barnbarn har ibland deltagit.

Av Sunny Börjesson 22 sep 2009 12:15