Den största konspirationen

"Tror du på konspirationsteorier?"

Kanske har just du sagt den meningen? Jag tillhör under alla omständigheter dem som blivit tilltalad av den, eftersom jag försöker att just förmedla en mer sammansatt bild av makt och korruption.

Så fort ordet ”konspirationsteori” används, uppfattas det underförstått som något fel eller inte trovärdigt. Vi som söker sanningar och ett vidare seende snarare än trygga föreställningar, tvingas avprogrammera människor på deras instinktiva ordigenkänningar och skepticismen kring ordet ”konspiration”. Man kan ge exempel på alla de konspirationer som vi dagligdags lever med; maffiastyre, hemliga företagskarteller och samarbeten mellan militärer i olika länder är några exempel på konspireranden som alla känner till och helt klart erkänner.

Människors värld och verklighet är till stor del de bilder som media lägger framför ögonen på folk. Inte minst har svininfluensahysterin påmint oss om hur medias bilder går före fakta och sunt förnuft.

För några år sedan var det relativt sällsynt med uttalanden om konspirationer i media. Makthavarna behövde inte göra uttalanden till sitt försvar, de ägde nyhetsförmedlingen och kunde obehindrat mangla ut samma homogena syn på vårt samhälle. En och annan "toblerone-affär" eller "krognota-fusk" bekräftade medias bevakning av maktmissbruk och därmed det "goda och öppna tillståndet i vårt samhälle". I dag får media det allt svettigare med att parera alternativa opinionsyttringar, mycket tack vare bloggvärlden. Konspirationer nämns nu nästan varje dag i något sammanhang och är en nagel i ögat på ledarskribenter och kulturjournalister.

Medias taktik består av en ganska så simpel retorik än så länge. Här är de tre vanligaste tillvägagångssätten de använder sig av för att bemöta konspirationsteorier:

1. De försöker tysta ner det.
2. De tar upp överdrivna konspirationsteorier som att Elvis eller Michael Jackson lever, eller att månlandningen var fejkad, de kämpar med näbbar och klor för att behålla ett löjets skimmer över ordet ”konspirationsteori” och samtidigt behålla sin egen kontroll över sanningen.

Att skilja på teori och teori är uppenbarligen en riktig intellektuell utmaning för media och de flesta tyckare. Det kräver att man har en egen identitet och en egen omdömesförmåga. Journalister tvingas iklä sig tidningsägarnas eller medieuppdragsgivares identitet. Tyvärr så åker omdömesförmågan ut med i sköljvattnet eftersom ideologiska eller etniska kårandor och karriärer går före lusten att säga sanningen. I sin iver att hålla konspirationer på plats bemöter media dessutom dessa teorier med något ännu allvarligare och smutsigare:

3. De låtsas som att konspirationer handlar om att judarna styr världen! De vill alltså få konspirationsteorier att stinka så fruktansvärt mycket att ingen någonsin vill ta i dem.

För mig som ägnat ett antal års forskande kring detta med "New World Order", False-flag operationer med mera, så är de tillfällen där jag stött på förföljelse eller fördömande av judar extremt få. Men det klart, det finns förstås snedtändningar inom alla läger. Den som beskyller världens ondska på en specifik religiös eller etnisk grupp har inte förstått hur den yttersta makten fungerar. Inte heller de som är rädda för att allt handlar om elak ryktesspridning om judar, har förstått. Båda kategorierna är snarare offer för ett spel där man leker med människors reaktioner och motreaktioner.

De som kan styra sin omgivning skaffar sig kontroll genom att skapa konflikter mellan olika grupper. På en global nivå utnyttjar man olika ismer, politiska ideologier, etniska grupper, nationer och så vidare som man ställer mot varandra genom att infiltrera dem. Under krig, kriser och kaos är människor som mest böjbara, därför är konfliktskapande en hörnsten i den yttersta maktens strategi. De som verkligen styr tillhör ingen specifik, politisk, etnisk eller religiös gruppering. De ser istället ytterst till att skapa syndabockar och åtskilda grupper, för att därigenom skapa konflikter ur vilka nya ordningar kan formas. Och av samma anledning är heller inte påven och Vatikanen ensamma om att styra världen fast somliga hävdar det. Andra tror att världens ondsketrupper består av kommunister, kapitalister, religiösa i allmänhet etcetera, ja listan kan göras hur lång som helst på bullshit som många tyckare får en positiv eller negativ kick av.

Infiltrera demonstrationer och protester, sprid ett rykte, backa upp en presidentkandidat, backa upp några terrorister, tipsa en journalist om någon offentlig person som borde förlora sitt anseende, ja det finns oändligt med sätt att påverka massorna. Just därför att de flesta spelar de små spelen. De tjänar en liten fråga, obetydlig i ett större sammanhang men tillräcklig för att få en känslomässig kick av. De som verkligen styr bakom kulisserna älskar när någon påstår att det finns en judisk världskonspiration! Vad tar bättre bort uppmärksamheten från sanningen än en så infekterad och gammal konflikt?

Sådana här tankar är dock alldeles för vaga för media, som per definition söker konflikter. De är alldeles för subtila för antisemitjägare som lever i ett konstant rädslobaserat reaktionstillstånd. De är alldeles för osexiga för de få konspirationsteoretiker som jagar efter judiska konspirationer och inte orkar höja kameran och se vem som lurar vem.

Hur bemöter man då som konspirationist människor eller media som inget vet, men ändå är övertygade? Ja, du behöver i allmänhet inte vara särskilt påläst för att ligga före dina medmänniskor eller media. Det finns massor av enkla exempel. Historien om passet som man hittade på gatan nedanför World Trade Center och som påstås tillhöra en av de terrorister som flög ett av planen, är ett sånt exempel. Alltså, passet skulle ha flugit ut ur fickan eller väskan tillhörande terroristen. Det har sedan hittat ut ur planet, flaxat sig igenom en explosion av jetbränsle tusentals grader het, för att därefter snyggt och prydligt landa på gatan och sedan bli upphittat av någon som promenerade förbi. Fortfarande läsbart. Därefter används det som bevis och matas sedan ut i tv-rutan här i Sverige till familjen Svensson som gapar och säger "Ja där ser man, dessa muslimer". Ja, det är nära att man biter av en tand i vrede eller nåt sånt, men det är bara att knipa och försöka vara saklig.

För även om man rabblar upp sådana här exempel på löpande band så finns det en gräns. Man bara VILL INTE tro det. Det uppstår en inre strid hos åhöraren. Det utbryter en så kallad kognitiv dissonans. Kognitiv kunskaper, insikter dissonans obalans, fel innebär att ens erfarenheter eller tro ställs öga mot öga med uppenbara och motstridiga fakta. Det utbryter en inre stress och den enda utgången är förnekelse. Typ: "Nej jag tror inte på det där, slutsnackat." För oss sanningssökare är det bara att släppa taget om en sådan person. Stressade människor resonerar inte, de blir bara förbannade.

Människor har sina identiteter. Deras identiteter är också en del av samhällets gemensamma identitet. Att till exempel påstå att den officiella historien om 9/11 är felaktig är inte bara en monumental attack mot de flestas bild av en civiliserad värld och samhälle, man stöter dig indirekt även med personens identitet. Och man krackelerar inte en människas identitet över en koppa kaffe.

Den andra psykologiska klassikern är ”dubbeltänket”, hämtat från Orwells 1984. Alltså, hur man väljer att acceptera två rakt motsatta fakta. "Krig är fred", typ. En aktuell vardagsvariant av detta är: "Ju fler övervakningskameror, desto friare kan vi känna oss." Ett dubbeltänk som friktionslöst seglar fram genom svenskars och myndigheters hjärnor. Det fungerar alltså lika bra idag som för 70 år sedan då Orwell skrev 1984.

Men den största anledningen till att konspirationer fungerar är inte dessa "hemliga konspirationer", ooohhh. Konspirationer bygger på kontroll och makt. Hela vår normsättning i dag bygger på att ett fåtal har rätten att bestämma över flertalet människors öden. Människor inte bara väljer att stödja sådan här normer, de väljer att själva ingå i normerna. Journalister, politiker och andra auktoriteter i vårt samhälle gillar att få diktera lite, att få ha "läget under kontroll", att få ansvar och "ta över", att bli berömda och komma med i erkända kretsar. Kårkänslor, inofficiella nätverk av liktänkande infiltrerar media, politiken, företag och tankesmedjor.

Där har ni också det egentliga motståndet mot konspirationer. Alla håller hårt om sin lilla karriär, om vad de lyckats åstadkomma i sina patetiska liv. Maktmissbruk av tillräckligt omfattande karaktär är inte lönsamt att ens undersöka. Det skulle ruinera en yrkeskarriär, eller ens status bland kollegor och vänner. Grundplåten för att lyckas med en global kontroll finns alltså redan på plats. De är vi själva som sörjer för detta.

Konspirationsteoretiker har i årtionden tjatat om samhällets utveckling mot en global världsordning. Denna börjar nu ta en alltmer fysisk verklighet. Det går just nu en våg av koncensus mellan makthavare som söker just en ny världsordning. Världsledare som Barack Obama, Gordon Brown, Nicolas Sarkozy, Wang Yi utrikesminister Kina, Al Gore, Henry Kissinger med flera uttalar nu ordagrant behovet av en ny världsordning.

Folks flabbande åt konspirationsteorier börjar komma av sig och ersättas av iskalla insikter om vad vår värld håller på att formas till. Allt medan brusdebatterna om sossar och borgare, om svininfluensan, om senaste såpan, om mellanöstern eller om bästa matlagningsprogrammet surrar vidare.

Marchen mot en global ordning, där mänsklig kyla, mindre inflytande, övervakning, anonymitet, stålar, pillerknaprande, otrygghet och utmattning fortsätter att normaliseras, går stadigt framåt. Ett materialistiskt och själlöst världssamhälle sprider sig, en global och fascistisk världsordning får ta form utan störmoment.

Av Mats Sederholm 16 sep 2009 13:46