I min trädgård

Getingfamiljerna har redan flyttat dit. Ja, till och med flyttat in i de gröna kropparna och bebor insidorna av päronskålarna. Ändå väljer de att ligga kvar. Att rodna, gulna och till sist skrumpna bort. Hackade med utslitna köttstycken, som lämnar brunaktiga sår, försöker de ändå hålla skalen uppblåsta så länge det någonsin går. Höstgräset döljer en del av sanningen. För underifrån har de markburna småkrypen gjort sina attacker.

Den ekologiska sanningen formuleras av helt andra än de nu nästan urätna päronen. Allt ingår i principen; av mull är du kommen, mull ska du bliva. Päronen ligger envisa kvar. Några av dem har visserligen blivit mumifierade och är täckta av mörkbruna lindor. Inte en enda av alla dem på marken ska överleva vintern. Kanske är de förunnade en sista resa innan den vitkalla årstiden bryter ut. Kanske har de tur även i år, precis som fjolårets päronkull hade.

En nykomling rusar mot dem som en meteorit. Ett störtande klot som kommer farande och med en duns landar på marken, alldeles bredvid ett halvsovande päron. Nyväckt ur sin dvala tittar hon sig förnärmat omkring. Upptäcker då att det är ett äpple som fallit från trädet bredvid. ”Men kära nån då, världen är alldeles ut led”, konstaterar den dvaltäcka pärondamen. ”Ja”, svarar det rundkindade äppelknytet. ”Till och med stubbåkern står med vatten upp till knäna.”

De två skönheterna ligger alldeles tysta när jag stiger ut genom altandörren. Några droppar från det höstgröna gräset bugar sig mot mina fötter, allt för att komma ur förfallets käftar och rädda sig undan skatfötter och krälande svartkryp. Kristallklara och rena rullar dropparna av vid min nästa fotrörelse. De försvinner ner på några grässtrån och bara en smal linje på min fot lämnar de efter sig.

Här står jag mitt i skönhetens förfall och den nykomna hösten hälsar mig välkommen med sin blossande doft av nyfallna frukter. Alla de som dvalan ännu inte sövt till ro, tittar storögda på den metallfärgade skottkärran som jag skjuter framför mig. Den mjuka plasträfsan får dem att tveka en aning, men med en ännu starkare blossande doft, åker de sin sista resa. Blir liggande som små klotbollar och piggar upp hela komposten. I skydd av trädkronornas tak får de flera veckors respit. Kanske hinner någon krypa ner bland grässtubben innan komposten får ett eget täcke. Högt över våra huvud i det blå, tecknar fågelstrecken sina flyttplaner. Jag lutar mig mot räfsan och av all skönhet förfaller även jag, med blossande röda kinder.

Av Gun Lundberg 15 sep 2009 13:15