Oviss framtid för de skyldiga i Sturebymålet

De båda ska genomgå en heltäckande psykiatrisk undersökning för att sedan, om de inte anses psykiskt sjuka, sitta i upp till fyra år i sluten ungdomsvård.

Ungdomsvåldet ökar och bara i sommar har minst fyra mord med ungdomar inblandade skett. Därför var det otroligt viktigt att man satte ner foten och visade att om du utför en kriminell handling så blir du straffad.

Att de båda 16-åringarna nu låses in är självklart mycket olyckligt. Två unga personer har mer eller mindre förstört sina liv, men detta är ingenting vi kan eller ska ta hänsyn till i min mening. Deras handlingar kan aldrig skyllas på ålder eller någonting annat, de har utfört ett mord och får nu ta konsekvenserna. Det kan låta hårt, men samtidigt måste vi visa att vi menar allvar och avskräcka alla där ute som planerar, eller en bara tänker tanken på att skada eller döda någon. Vi ska visa dem att de kommer att åka fast och få sona sina brott. Oavsett hur gamla de är.

Hur man än vänder och vrider på detta så är det inte synd om dem. Möjligen förstod de inte vad de egentligen gjorde, men samtidigt är de 16 år, och då borde man veta bättre. Dock är det synd om familjerna som får utstå detta, speciellt den mördades. Men även förövarnas familjer har ett helvete att vandra igenom. De kommer alltid att påminnas om vad deras son eller dotter gjort.

I en sådan här tragedi är alla förlorare. Tre familjer är för all framtid förstörda, krossade. Tre familjer kommer aldrig att kunna glömma.

Fyra år, som de kommer att sitta i ungdomsvård om nu åklagaren får igenom sitt yrkande, är lång tid, speciellt när man bara är 16. Men på fyra år hinner man tänka efter och inse vad det är man gjort. Man kommer också att förstå vilken knepig situation man har satt sig i inför sin framtid. Deras största straff kommer inte att vara att sitta inlåsta, det största straffet är att ångern och skuldkänslorna kommer att bosätta sig i deras kroppar, sinnen och själar för resten av deras liv. Det kommer att bli ett helvete. Ett helvete de själva valt att sätta sig i. Om det nu är så att de kan känna empati, ånger eller ens förstå vad de gjort? Risken finns att de faktiskt lider av någon form av psykisk störning, för vem utför egentligen en sådan här handling om man är en frisk och fungerande människa? Och är de sjuka, kan man då bota dem på fyra år?

Dessutom kan man fråga sig var allt det här våldet kommer ifrån. Vad är det som triggar ungdomar till sådana här handlingar? Är det tv-spel och filmer med våldshandlingar som förvrider verkligheten för dem? Är det dålig uppfostran eller levnadsmiljö?

Det finns mycket att spekulera i, men väldig få svar att ge innan den sex veckor långa psykiatriska prövningen är klar. Det enda vi egentligen kan säga med säkerhet är att deras liv har tagit en drastisk vändning, och att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

Av Max Bergander 11 sep 2009 12:27