Åttaåringar slåss med påkar på skolgården

"Pang!" där smällde bildörren igen så att rutorna skallrade. Jag kunde höra min mans röst eka i luften. "Måste du alltid smälla igen dörren så hårt!" sedan muttrade han och stängde sin dörr försiktigt. Men nu var han inte med i bilen och dörrarna åkte igen med ordentliga smällar en efter en.

Sonen hade precis börjat på 6-årsverksamheten och gick lite osäkert, men samtidigt förväntansfullt genom grinden som han precis haspat av. Ja, för vi hade turen att få in honom på vår lilla landsortsskola som bara tar cirka 30 elever och ligger 1 km från vårt hus. I hans klass är de sex stycken pojkar.

Idag sprang de äldre omkring helt vilda och lekte i den gammeldags äppelträdsfyllda trädgården, men dessvärre var de alla beväpnade med stora träpåkar och avslagna bandyklubbor. Jag tittade förskräckt på scenen och i min hjärna tänkte jag "hur i all världen är det möjligt att det här tillåts?" Jag sade ingenting till lärarna, alltför chockad för att ta in vad jag såg, och lämnade min son efter att han plitat in ett streck på papperet som visade vilka som var där och vilka som gått hem, sedan åkte jag.

Vid infarten hemma stod en utav de andra pojkarnas mamma och var uppbragt över det hon sett. "De har väl tråkigt och vill hitta på någonting, men vad sjutton tänker lärarna på?" sade hon och drog om och om igen med handen över sin korta page. Jag vaknar äntligen till och blir plötsligt enormt driftig. "Jag kollar efter rektorns telefonnummer och ringer honom, om han inte svarar så skickar jag ett mejl. Fungerar inte det så får vi skriva en insändare i kommuntidningen." Hon tittar på mig i några sekunder och säger sedan "Okey, ring mig när du hittat hans nummer så ringer jag och jagar honom också. Det här är oacceptabelt. Min son vågade inte gå in på skolgården imorse när han såg dem hytta med påkarna." Hon stängde dörren med en smäll och for med en rivstart därifrån.

När jag kommit in genom ytterdörren satte jag på datorn och efter lite segande klickade jag mig fram till sidan jag sökte. Naturligtvis var det bara en telefonsvarare i andra änden, så jag uppgav mitt nummer och bad honom ringa mig.

Jag tänkte tillbaka på när jag själv var liten, och vad som gällde på skolgården då. För en sak var säker: en olycka skulle ända den här leken säkert som amen i kyrkan. Ilskan över personalens nonchalans började rinna av mig, och deras svar på varför detta hände blev bara löjligt. När Madeleine, den andra mamman, hade ifrågasatt barnens lek sade personalen att elevrådet bestämt att det var okey och att de gjorde det på eget ansvar. Men hallå, hur mycket eget ansvar kan en andraklassare ta? Och förresten bestod elevrådet av småbarn.

Nåväl, på eftermiddagen ringde rektorn och sade att "pojkar är ju pojkar”, och ”de måste få leka. Jag skall kolla med ledarna vad som händer där ute. Jag har ju ingen riktig koll." Vi sade hejdå, och jag for till skolan för att plocka upp min lille son. Hans kompis följde med hem ett tag för att senare hämtas av sin kära mamma. Då tänkte jag för mig själv att är det verkligen mödan värt att lära sitt barn att inte slåss med tillhyggen, och att han skall vara snäll mot andra när skolans regler direkt kullkastar allt han lärt sig? Resultatet blir en förvirrad unge som inte vet vem han skall lyssna på, och hur han skall bete sig.

Av Anitha Östlund Meijer 10 sep 2009 15:16