Katastrofens år 2010

Stockholms höghus är tomma och utrymda, några är halvt nedbrunna och i princip alla fönsterrutor på marknivå är krossade av de sista desperata invånarna som driver omkring i jakt på kvarbliven mat, medan de kryssar mellan skuggorna från husen som är det enda som skyddar från solens brännande strålar. Stora delar av Stockholm är helt dränkt i vatten och de flesta människor som överlevt katastrofen har för längesedan flytt i panik till nordligare platser där det fortfarande finns lite växtlighet och till isolerade öar, där det fortfarande simmar lite fisk längs stränderna. Men så har också resten av jordens befolkning tvingats göra och konkurrensen om de allt mindre resurserna har på kort tid lett till att de flesta svultit ihjäl eller dött i någon av alla stridigheter om de begränsade resurserna. Jordens befolkning uppgår numera endast till ca 10 miljoner. Några tusen finns i Sverige och de konkurrerar med myggor och några fåtal andra klimattåliga insekter som klarat värmen och översvämningarna, om de konserver som finns kvar i övergivna varuhus och hem. Den enda växtlighet som finns kvar är oaser av kaktusar och andra stryktåliga ökenväxter som några förutseende människor började plantera innan de också var tvungna att ge sig av.

Bara ett halvår tidigare hade ingen i sin vildaste fantasi kunnat ana vad som skulle komma att hända. Trots en pågående finanskris och ett överhängande klimathot så pågick både utrikespolitiken och inrikespolitiken ungefär som vanligt och i Sverige började partierna förbereda sig inför kommande valår. Det var i september 2009 som de första dramatiska förändringarna började visa sig, men det hade föregåtts av många års, ja till och med sekel, av omvälvande förändringar.

Orsaken till att det kunde så långt som det faktiskt gjorde var kanske att samma sak som gett oss välstånd, framgång och social utveckling de senaste seklen, också byggt upp inför en oundviklig katastrof. Industrialismen tillsammans med liberalismen och marknadsekonomin hade fått de flesta samhällen i världen att på relativt kort tid explodera från ett fattigt bondesamhälle, till rika högteknologiska kunskapssamhällen med betydligt högre levnadsstandard. När något ger så pass positiva effekter så vill man sällan kännas vid de negativa biverkningar det för med sig, även om de är fullt möjliga att åtgärda med lite ansträngning. Men förr eller senare så visar sig konsekvenserna på ett sätt som inte längre går att blunda för.

Att industrialismen utarmade naturresurser på ett oroväckande snabbt sätt var inget nytt. Det diskuterades redan på 1700-talet av Charles Fourier till exempel. Att industrier släpper ut hälso- och miljöfarliga ämnen har man också känt till i minst ett par sekel. Och att koldioxid är en gas som släpps ut av bilar och industrier och också är en växthusgas är även det en gammal kunskap som man känt till i många decennier. Och i två-tre decennier innan katastrofen bröt ut hade forskare med allt gällare röster gått ut och varnat för vad som skulle kunna hända om vi inte gjorde ett krafttag. Så när kunskapen fanns, hur kunde det då hända?

Låt oss hoppa tillbaka till september 2009 då det började gå utför i en accelererande takt. Trots den kunskap som fanns så hade man från politiskt håll inte satt in några direkta kraftinsatser mot miljöproblemen, det handlade mer om ganska betydelselösa insatser. Trots insatserna var många så gav de en minimal reell påverkan på växthuseffekten. Och trots stora ord och löften så hände väldigt lite väldigt långsamt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det i ett samhälle som styrs mer eller mindre av en nyliberal ekonomi och ett nyliberalt synsätt är svårt att politiskt styra samhällets i en viss riktning. Det är ju just det som är kärnan i nyliberalismen, och även den liberalism som varit ledstjärnan i de flesta industrialiserade ekonomier de senaste seklen, det vill säga att staten ska påverka så lite som möjligt, så ser marknaden till att samhället fungerar. Men i en marknadsekonomi där det är mer lönsamt att köra en bensinbil än en bil som drivs på el från förnyelsebara källor, och att industrierna får släppa ut i princip hur mycket avgaser de vill bara de betalar lite för det så kan man inte hoppas på någon större omställning.

Den 15 september kom ett larm om att tre enorma isblock av samma storlek som Danmarks totala yta lossnat och börja driva åt varsina håll söder ut. Diskussionerna som följde var att inget existerande fordon eller redskap i världen hade kapaciteten att bromsa dem, och även om man skulle klara det så skulle det vara omöjligt att få dem att stanna på samma plats. Två veckor senare hade isblocken drivit drygt 100 mil i riktning ut mot Stilla havet mot varmare vatten. Att höstmånaderna blivit allt varmare på senare år på grund av växthuseffekten skyndade på avsmältningen av isblocken. Samtidigt som de smälte så frigjordes enorma mängder infrusen koldioxid, som steg upp till atmosfären.

Den 7 oktober så dominerade fortfarande debatterna om finanskrisen och dess långvariga efterdyningar med den höga arbetslösheten och försvagade köpkraften då många förlorat sina jobb. I periferin debatterades de smältande isblocken, och trots att många forskare varnade för enorma konsekvenser och endast ett fåtal avfärdade riskerna så syntes de mest skeptiska minst lika mycket i media som forskarna med farhågor om vad som skulle komma att hända. De forskare som var mest alarmerande fick inget betydande medieutrymme då de ansågs oseriösa och hysteriska med sina katastrofvarningar. Så isblocken fortsatte att smälta, medan man käbblade om hur man skulle få flest människor i arbete efter finanskrisen. Höga skatter, eller låga skatter?

Den 21 oktober hade isblocken snabbt splittrats av värmen i allt mindre bitar och de hade helt upplösts. All den frigjorda koldioxiden i isblocken hade på kort tid ökat medeltemperaturen märkbart och trots att det var senhöst så hade det inte blivit kallare, istället lossnade allt fler isblock från både Arktis och Antarktis och drev ut i haven. Det var först nu en majoritet började ta detta på allvar. I media var det vanligast förekommande ordet numera "tröskeleffekt". Inte heller detta var någon ny kunskap, forskare har länge känt till att det i naturen finns vissa trösklar som håller utvecklingen på en relativt jämn nivå fram till en viss punkt, då händelser accelererar allt snabbare. Islossningen och frigörandet av koldioxid var en viktig tröskelnivå som nu överskridits, men man befarade att det skulle trigga igång de tusentals andra naturliga trösklar som fanns i vår biotop. Det var också precis vad som hände.

Under november och december så steg temperaturen, trots att det borde ha blivit kyligare på norra halvklotet under vintern. All permafrost i Ryssland och norra Kanada tinade och frigjorde enorma mängder av metangas som är en 21 gånger starkare växthusgas än koldioxid. Det blev snabbt allt varmare, samtidigt som vattenytan höjdes några centimeter för varje dag som gick. Stormar, orkaner och framförallt en förödande torka plågade numera alla delar av världen och växter och djur torkade ut på löpande band Vid nyåret 2010 fanns ingen som helst återvändo. Världen hade förändrats till ett ökenlandskap och i Sverige hankade sig de sista överlevarna fram för att försöka överleva dag för dag.

Givetvis är detta en högst osannolik framtidsvision som kanske inte ens är teoretiskt möjlig. Eller? Men bortsett från framtidsvisionerna så är de fakta jag presenterat i denna text helt sanna. Det finns vissa tröskeleffekter vi inte bör överskrida, det finns enorma mängder koldioxid och metangas i våra isar och i tundrorna, för att nämna några exempel. Och vi människor är väl informerade, men otroligt dåliga på att använda den informationen till att vara förutseende och agera innan katastrofen är ett faktum.

Av Tobias Jeppsson 08 sep 2009 09:50