Ett liv i bojor

Efter flera missfall var hon missmodig och depressionen stod bakom dörren och väntade. "Jag kommer aldrig att bli mamma" sade hon snyftande till sin man. Han strök henne över huvudet och sade "Vi får väl se, tiden visar råd."

En vacker dag i soluppgången födde hon till slut en liten tjej som hade ärvt sin mors envishet, och sin fars själsliga styrka. Den lilla flickan fick namnet Helena och var mycket bortskämd. Efter några år fick hon ett stort lekland som med gemensamma krafter byggdes av hennes föräldrar. Helena älskade sin trädgård och sin fina koja som de byggt i trädet, men såg uppifrån trädet att på andra sidan staketet fanns barn och hon blev nyfiken på dem. Helena hade nu uppnått åldern sex år och skulle börja skolan. Äntligen skulle hon få träffa andra barn.

Modern hade förvisso varit ute i parken med sin lilla, men att sitta i sandlådan med de andra mammorna tilltalade inte henne. "Usch! Det är smutsigt och massor av bakterier där" sade hon med rynkad näsa och tog tag i Helenas hand för att dra med henne från platsen. "Kom! Du kan leka i din egen sandlåda. Pappa har lagt lock på så att inga katter kan bajsa i den." Flickan tittade med längtande ögon på barnen som skrattande satt sida vid sida i sandlådan bland hinkar och spadar i glada färger. "Men mamma, snälla. Jag vill leka med dem där" sade hon och pekade på flickorna och pojkarna. "Kom nu!" snäste mamman och tog tag i den andra armen för att leda bort sitt barn.

I skolan hade Helena en fristad där mamman inte kunde förbjuda henne något, och hon njöt av friheten av att bara vara. Till slut hade hon skapat en samling av kamrater som hon umgicks med dagligen.

Åren gick och Helenas underligt ensamma liv fortsatte. Mamman tillät henne aldrig att besöka sina vänner och lät aldrig någon komma till deras hus. Leklandet förföll och det enda som då och då användes var den lilla kojan i trädet som blivit Helenas hemliga plats. Från den kunde hon se människor som passerade på gatan utanför deras tomt. Helgerna bestod av långa dagar i ensamhetens tecken som fylldes av tecknande och skrivande. För Helena började skriva dagbok för att ha någon att prata med.

Eftersom hon hade talang och mamman såg det sattes alla teckningar upp i matsalen i deras hus, men att gå på konstskola fanns det inga pengar till hette det. "Nej, nej. Dessutom är det bara långhåriga sluskar som går där" sade hon med hopknipna läppar som gjorde hennes egentligen vackra utseende till surt och elakt.

Till slut hade Helena uppnått åldern då man börjar träffa killar, och hennes hormoner dansade. Modern såg vart det bar och blev plötsligt avundsjuk på sin dotters ungdom. "Tänk om jag ändå vore ung igen, och fick leva livets glada dagar. Tänk om?" Mamman satte sig med sin dotter i köket för att prata allvar. "Du vet vad sex är?" sade hon allvarligt och rodnade lite. Helena fnittrade till och berättade sedan att de pratat om sex i skolan i flera år. "Så då vet du vad männen vill? För det är så min kära Helena att det enda de vill, är att ha sex med dig, sedan försvinner de." Helena fnittrade nu ännu mer, och blev pionröd i ansiktet. "Men alla är väl inte likadana? Dessutom har fröken berättat att man använder preventivmedel så att man inte blir gravid. Det använder väl du?" Hon vände sig mot sin nu tomatröda mor som inte riktigt visste vad hon skulle säga. "Naturligtvis använder jag sådana. Det räcker med en unge på halsen" säger modern och ser plötsligt en utväg. "Hursomhelst, det jag ville säga är att jag och pappa har bestämt att vi skall förbjuda dig att umgås med killar." Helena blundade och funderade på vad hon skulle säga, men beslöt sig för att vara tyst och hålla med för husfridens skull. Dessutom kunde hon ju träffa killar i smyg utan sin mors vetskap.

Plötsligt kom hennes pappa in genom dörren. "Men kära du, Helena måste ju få träffa sina vänner." Han kramade om sin dotter och höll henne under hakan med sin ena hand. "Är hon inte vacker våran lilla tjej? Den man som får henne kommer att bli lyckligt lottad. Mamma har lite konstiga idéer ibland. Jag tror minsann att hon är lite avundsjuk på dig." Det sista sade han med pliriga ögon mot sin fru. "Inte ett dugg! I min ungdom höll man på sig. Du är den förste och den siste för mig" sade mamman och rusade ur rummet. Pappan vände sig mot sin dotter och satte upp sitt pekfinger. "Ta det lite lugnt med grabbarna, och låt bli att ta med dem hem så skall du se att det löser sig."

Tyvärr hände det som inte får hände, men ändå sker ibland. Helenas far dog i en tragisk bilolycka när han var på väg hem. Efter begravningen hade mamman ännu ett allvarligt samtal med sin dotter, och nu var hon ARG! "Helena du är nu 14 år, och killarna börjar titta efter dig eftersom brösten blivit större och du fått kvinnliga former. Jag förbjuder dig, oavsett vad pappa sade, att ha någon som helst kontakt med någon som jag inte träffat och godkänt. Förstått!" Under hela tiden hon talat hytte mamman med fingret som en påk. Stundom träffade det huvudet på Helena, men det gjorde inte ont. Hela flickan vibrerade av ilska, och oförmögen att stoppa den skrek hon på sin mor. "DU ÄR SÅ JÄVLA DUM! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! JAG HATAR DIG!" Sedan stegade hon ut från rummet, in på sitt rum och hämtade en väska som snabbt packas med det nödvändigaste, sedan gick hon ut genom ytterdörren skrikandes. "DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV DIN JÄVLA HÄXA! DRA ÅT HELVETE!"

Ekot av ytterdörrens smäll stannade länge i mammans öra innan hon tog in vad som hänt, och sprang till fönstret för att ropa tillbaka sin lilla flicka. "Helena! Jag älskar ju dig! Jag ville ju bara ditt bästa! Snälla du." Hon sjönk ner på golvet gråtandes, stundom viskande "Jag ville ju bara ditt bästa."

Helena hade redan tagit reda på vad man gör när föräldrarna beter sig underligt, och gick till skolans kurator som tog kontakt med socialen som kontaktade mamman. Hon bad sin dotter komma hem om och om igen, men blev till slut tvungen att inse fakta. Helena fick komma till ett fosterhem och växa upp till en käck tjej som älskar sin nya familj och sitt nya liv. Till en början höll de henne kort, men insåg att hon faktiskt carr en helt vanlig fjortonåring som bara vill ha vänner och kanske, kanske någon gång en pojkvän.

Av Anitha Östlund Meijer 31 aug 2009 12:25