Uppvaktningen

Håret hade de tuperat och lagt en strumpbyxa eller fralla i för att få den "rätta" höjden. Pia var som alla andra och älskade sina vippiga klänningar som visade former som väl egentligen inte alltid fanns. Brösten puffades upp med hjälp av behån och det svärtades runt ögonen. På fötterna satt eleganta skor med vackra klackar.

Kvällarna i den lilla staden där Pia bodde tillbringade hon och hennes väninna Emelie med att gå gata upp och gata ner. Killarna åkte omkring i fina bilar som de putsat och fejat på tills de glänste ikapp med solen. Det var sommar och livet lekte.

"Skall vi ta en fika på Tewes? Eller vill du hellre gå hem?" frågade Pia sin väninna medan hon puffade upp håret och tog bort och satte i hårspännena som åkt på trekvarten. Emelie funderade lite innan hon svarade. "Nej, jag tycker vi går en sista vända, sedan är det sovdags. Just då kom en blå Rover glidande, och med glädje i rösten ropade Pia till. "Det är ju Lennart! Ja, du vet killen jag träffade förut ett tag. Han åkte visst in i lumpen, och har inte hört av sig. Kom!" Hon grabbade tag i Emelies hand och sprang på lätta fötter fram till bilen som precis stannat, och personen inuti vevade ner rutan. "Hej Pia! Länge sedan sist. Hur mår du? Skall ni åka med?" Leendet som mötte henne var stort och brett, och det välkända ansiktet pryddes av en stor svart kalufs modell Elvis Presley. Hennes hjärta tog ett skutt. Lite blygt men ändå ivrigt böjde hon sig ner för att komma i samma läge som Lennart. "Hej!" Hennes ögon lyste av glädje, och hon förbannade maskan på strumpbyxorna som hon hade. "Vad kul att se dig! Var har du hållit hus? Jag har saknat dig!" Det sista sade hon med en klädsam rodnad på kinderna. "Vad söt du är. Jag har legat inne i lumpen några månader, sedan måste ju farsan och morsan ha hjälp med jordbruket när jag väl är hemma. Det har inte blivit så mycket festa på ett tag. Hoppa in vet jag!" Han drog sin ena arm bakåt, och öppnade bildörren. "Varsågod mina damer, kliv på i min enkla boning." Han skrattade och plirade lite med ögonen mot sin kompis Leif som satt bredvid. "Det här är min kompis Leffe."

Efter att de skakat hand startade Lennart bilen och de gled runt, runt stadens busshållplats som de brukade. En massa bilar gjorde samma sak, och emellanåt stoppade de för att prata lite med någon som också åkte runt. Pia satt i baksätet och tittade på Lennarts profil. Han hade en rak näsa, och himmelsblå ögon som verkade kunna se rakt igenom en. Det hon visste om honom hade en väninna till henne berättat. Lennart hade en storebror som hette Martin, och de bodde med sina föräldrar på en bondgård ute på landet. Han hade grova händer som hon visste var bra på att smekas, och hans tjocka, nästan svarta hår lockade sig i nacken. Hennes händer drogs som av en magnet till den mjuka nacken, och hon snurrade den lilla locken runt sitt pekfinger. Lennart tittade snabbt bakåt och log innan han fortsatte körningen. Leffe såg vad som pågick och harklade sig "Nä tjejer, jag måste nog hem nu. Det är arbetsdag imorgon. Ja, du vet var jag bor." Sade han och tittade på Lennart.

När de kört hem Leffe och Emelie åkte de upp till Berget där de satt i bilen och pratade om vad som hänt sedan de sist sågs. Lennart lade sin hand på Pias lår, och hon kände åtrån som ett dånande vattenfall i kroppen. De började kyssas och snart hade alla kläder åkt av. Ömsint smekte han hennes kropp och tyckte om det han såg. Hon var en vacker kvinna med fina former och hennes ögon som var melerade skiftade just nu i grönt. Plötsligt tog hon tag i hans hand som ivrigt hittat hennes sköte. "Vänta Lennart, jag har inget skydd. Vad gör vi om jag blir gravid?" Han skrattade och böjde hennes huvud bakåt för att kyssa henne, sedan trängde han in i hennes heliga rum. "Då gifter vi oss!" Flämtande av lust tog hon emot det hon hela kvällen längtat efter, och log för sig själv när hon tänkte på vad han sagt.

När de åter igen under mycket skratt och flams satt på sig kläderna tittade hon honom djupt in i ögonen. "Menade du det du sade? Vill du gifta dig med mig? Vi känner ju inte ens varandra. Det var ju bara några månader vi sågs förra gången." Han tog om hennes ansikte med sin ena hand och tittade henne djupt i ögonen. "Lilla du, jag blev förälskad i dig redan första gången vi sågs, men visste inte riktigt vad du tyckte, och… nja, sedan kom ju lumpen, och skörden därhemma. Tiden har bara gått." Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och kramade bara om honom hårt. "Jag vet inte vad jag skall säga, men jag gillar ju dig också och har tänkt mycket på vår tid tillsammans." Hon tvinnade en hårlänk mellan sina fingrar. "Måste vi bestämma nu? Kan vi inte vänta och se? Ja, vad som händer när vi börjar träffas igen." Hon skrapade lite med ena skon i bilens golv. "Just nu bor jag hemma hos mamma, pappa och syrrorna, och det är trångt vill jag lova. Var skulle vi bo i sådana fall?" Pia tittade honom än en gång djupt i ögonen. "Vi hittar naturligtvis ett eget boende. Min farbror bor ensam i ett stort hus ett stenkast från vårat, och han har tjatat på mig att jag skall flytta in och ta nedervåningen. Den enda hyra han kräver är elkostnaden och mat varje dag." Intresserat tittade hon på honom och sade "Och?" Lennart skruvade lite på sig innan han fortsatte prata. "Jag är inte så bra på att laga mat, och resten av hushållandet är jag väl inte heller någon stjärna på. Morsan har skött allt det där. Vi pojkar har hjälpt farsan med jordbruket istället. Lite konservativt jag vet, men de har delat upp det så." Han rodnade lite.

Ungefär sju månader senare var det stort bröllop i den lilla stenkyrkan som var från 1600-talet, och inuti magen på Pia låg jag, deras första dotter.

Av Anitha Östlund Meijer 28 aug 2009 15:16