Bara vara man

Erik stängde noga igen dörrarna till det lilla utrymmet längst bak i garaget. Alla sakerna han förvarade där måste noga gömmas så att ingen såg vad som pågick. Framför allt hans älskade Eliza. Hon skulle bli så vansinnigt sårad, och arg. Det tjocka, stora låset klickades ihop, och med lätta steg gick han in till sin fru.

"Så där är du, jag undrade just var du höll hus? Maten är snart klar. Vill du vara gullig och duka?" Den mörkögda kvinnan med ljust lockigt hår vände sig mot honom när han trädde in i deras kök. "Vad är det du håller på med egentligen? Du har varit borta i en timme." Han log avväpnande mot henne och drog in henne i sin famn. "Ingenting särskilt, jag har bara joxat lite i garaget." Den svaga doften av liljekonvalj strömmade från hennes kropp och han skrattade till lite medan han smekte henne i nacken. "Gillade du bodylotionen jag köpte åt dig? Den doftar gott." Eliza vände sig bort från honom för att fortsätta med maten, och pratade under tiden. "Mm jag tycker den doftar vår. Liljekonvaljer är ju mina favoriter som du vet. Vem vet vad som kommer efter frukosten?" Eliza tittade lite skälmskt på honom och blinkade med ena ögat. "Du ville ju ha tacket in natura, och idag har vi all tid i världen."

Efter den digra frukosten satt de i solen på verandan och myste var och en i sina egna tankar. Plötsligt lade hon sin hand över hans och reste sig upp. "Skall vi?" Han tittade lite frågande på henne, men förstod strax vad hon menade och hoppade upp med ett "Jag är med, kom älskling så har vi lite mysigt." De drog för gardinerna innan de började klä av sig. "Erik, kan inte du klä av mig? Jag älskar när du så elegant knäpper upp min behå, och drar ner dragkedjan på min klänning. Det är sensuellt på något sätt." Han började dra av sig skärpet med det coola motorcykelspännet de hittat på en av sina resor när han tänkte på det som fanns därute i garaget. Skulle Eliza förstå? Skulle hon acceptera det han var? Gud vilken vacker kvinna han hade. Med ett stön drog han med sig Eliza ner i sängen, och fortsatte skrattande att klä av henne strumporna som gick upp till knäna. "Du ser ut som Pippi Långstrump” hade han sagt första gången han såg henne ha dem. Strumpornas ränder var i alla möjliga färger, och man blev glad av att se dem. På något underligt vis passade de hennes outfit. Eliza var en kvinna med smak för färger och skiftningar av frisyrer, och hade mycket av mentaliteten som Pippi hade haft. "Jag älskar dig!" sade han hest och drog sin tunga över hennes nakna mage.

En vilsekommen fjäril fladdrade över det älskande paret i sängen och flög hjälplöst om och om igen mot det klara fönstret, som omgärdades av spetsgardiner som virats runt gardinstången, och sedan fick hänga lite som de ville. Fladdrandet störde Erik, och han gjorde ett kort avbrott för att kolla vad det var som lät. När han såg fjärilen slaknade hans mandom, det var precis så han kände det. En fjäril som var instängd innanför ett osynligt hinder. Han vände den flämtande Eliza mot sig. "Förlåt älskling, jag klarar inte av att leva så här." Hon satte sig förvånat upp efter att han dragit ut sitt ledsna könsorgan. "Så här? Vad menar du? Har inte vi det bra? Älskar inte du mig längre? Erik vad menar du?" Elizas röst hade glidit upp i falsett, och tårarna var inte långt borta. Han iakttog sin närmast hysteriska fru och funderade om igen på om han verkligen skulle berätta som det var. Skulle hon klara av sanningen om honom? Nu hade hon gripit tag i hans axlar och skakade honom fram och tillbaka med förvånansvärd styrka. "Berätta för mig vad du tänker på. Vad menar du med det du säger?" Han lösgjorde varsamt hennes händer och vände sig bort. "Jag vet inte vad jag skall säga Eliza, det är svårt att förklara. Jag kan inte ens förstå mina känslor själv, så hur skall du då fatta vad jag menar. Jag vill absolut inte såra dig. Du betyder allt för mig.”

Fjärilen hade om igen börjat fladdra runt i rummet, och började få panik. Med snabba vingslag flög den från sida till sida gång på gång. Erik reste sig upp och gick fram till det stora fönstret, hakade av haspen och öppnade sedan det på vid gavel medan han lockade på den vackra varelsen. "Kom då lilla vän! Kom! Flyg ut i världen och sprid din skönhet." Eliza reste sig från sängen, och drog igen sin klänning med ett ilsket "ritsch!", sedan gick hon fram till sin man fortfarande ångande av sex. "Du är fan i mig inte klok! Du stoppar vårt älskande för att kliva upp och släppa ut en idiotiskt fladdrande fjäril, som i alla fall snart är död. Idiot!" Hon klampade ut från rummet med hårda steg, och gick in i badrummet där hon satte på kranen. "Vad i helvete tänkte du på? Hur är du funtad egentligen? Fattar du inte att jag älskar dig?" Det sista sade hon stående i dörröppningen med tandborsten i mun. Erik fick tag i den fladdrande fjärilen, och med kupade händer förde han den till fönstret där den fick sin frihet.
"Kom!" sade han och tog hennes hand. "Följ med mig! Jag skall visa dig varför jag tvivlar. Lova att inte döma mig för hårt." När de kom ner i hallen böjde han sig ner för att trä på henne de röda sandalerna han gett henne bara några dagar tidigare, sedan satte han på sig trätofflorna som stod på sin vanliga plats under byrån.

Hand i hand gick de ut till garaget där Erik eftertänksamt låste upp det stora tjocka låset. "Eliza, du måste lova att du inte dömer mig för hårt." Han kysste hennes kind och smekte henne över det ljuslockiga håret. "Glöm aldrig att jag älskar dig. Ja vännen, det här är min hemlighet som ingen vet om." Erik svängde upp dörrarna för att blotta innehållet, och beredde sig på sin frus avsky. "Vad i all världen?" Hon stod med öppen mun, och visste inte vad hon skulle tro. "Erik, är det här ditt?" Med fingrarna lyfte hon ut oanvända färgglada klänningar som fortfarande hade prislappen kvar, och peruker med långt mörkt hår. Under alltihop hittade hon en sminkväska som hon kände igen som sin egen kasserade. Den var fylld av plomberade läppstift i olika färger, och ögonskuggor i både blått och lila. En ensam makeupborste rullade ner på golvet och han böjde sig snabbt ner för att plocka upp den, och lägga ner den där den hörde hemma.

Fascinerat gick Eliza igenom plaggen, och tyckte om det hon såg. "Fasiken Erik, du har ju god smak." Hon skrattade till. "Jaha, och hur går det till? Brukar du smyga hit på nätterna, sminka dig och gå ut? Eller?" Han tittade på sin fru när hon stod i profil. Så vacker som en gudinna, tänkte han, och klok som en uggla.
"Är du inte arg?" sade han till sist, stum av hennes uteblivna reaktion. "Jag trodde du skulle bli rasande, och att du skulle lämna mig." Skrattande tog han henne i famnen och snurrade runt i det trånga garaget. "Vad glad jag blir. En stor tyngd har lämnat mina axlar. Jag älskar dig Eliza, älskar dig över allt annat, men måste få klä mig i dessa då och då för att överleva. Förstår du vad jag menar? Jag behöver inte gå ut i det, bara känna dem mot min kropp. Hittills har jag inte ens haft dem på mig. Det verkade helt sjukt att jag som man skulle bära dessa, men min längtan har ökat successivt månad efter månad." Hon ryckte på axlarna, men log från ena örat till det andra. "Herregud Erik, jag trodde att du var sjuk, eller att du hittat någon annan. Det här är ju en petitess i förhållande till det." Hon svepte målande med händerna över klädhögen hon tagit fram. "Kom så går vi in och pratar istället."

När insikten sjunkit in började Eliza fråga när det börjat, och hur ofta det pågick. Hon var nyfiken på sin mans udda böjelse, och samtidigt fascinerad. Erik försökte förklara så gott det gick, och ville ju ha hennes förståelse.

På kvällen när han gick ner till garaget pussade hon honom i pannan och önskade honom lycka till. "Vill du ha hjälp med sminkningen?" viskade hon i örat på honom. Han skakade sakta på sitt huvud och smekte hennes kind.
"Det är lugnt, jag klarar mig nog, men det behövs nog övning." Visslande gick han in i garaget med spänstiga steg och huvudet högt.

Av Anitha Östlund Meijer 26 aug 2009 22:30