Långt borta öar

Det går inte att komma ifrån att öar har en speciell dragningskraft. Det behöver man bara se på turistströmmarna till Öland och Gotland för att konstatera. Vissa tom "samlar" på öar. Själv mötte jag för några år sedan en sådan. Han hade lagt ned mycket tid och pengar på att nå ögruppen Tokelau i södra Stilla Havet. Tokelau brukar sägas vara Nya Zeelands enda koloni, som det är garanterat svårt att nå och består av tre små atoller med en befolkning av ca 1 600 personer.

Det går en rätt opålitlig färja både när det gäller skick och turtäthet sådär en två ggr i månaden från Tonga. Och kommer man dit är det inte säkert, beroende på vädret, att man kommer iland, då det inte finns någon egentlig hamn. När jag var där åkte vi iland i en gummibåt försedd med en utombordare som körde direkt upp stranden. Det var tredje försöket för personen som "samlade" på öar och han var överlycklig när han kunde bocka av öriket på sin lista.

Själv samlar jag vare sig på öar eller på länder trots att jag av min omgivning betraktas som närmast sjukligt intresserad av resor. Men en del ovanliga ställen har det blivit efter över 50 år av resande.

VANUATU

Vanuatu är ett örike i södra Stilla Havet. Faktiskt inte så fasligt långt från Australien. Hit är det inga problem att komma med flyg eller båt. Vanuatus nutidshistoria är intressant av två skäl. Dels den märkliga "Lastkulten" Cargo cult och att landet tom självständigheten på ett tragikomiskt sätt administrerades av Storbritannien och Frankrike tillsammans.

Först det här om "Lastkulten". Den amerikanska försvarsmakten använde landet som bas under andra världskriget. Det innebar att befolkningen till sin stora förvåning kunde konstatera att enormt fina prylar samt god mat i stora mängder kom ned från himlen via flygplan. USA och dess innevånare kom därför att betraktas som gudar och uppförde man sig bara som amerikanarna skulle man själv komma i åtnjutande av allt detta överflöd. Det fick bla till följd att befolkningen röjde upp minimala landningsbanor i djungeln som man sett amerikanerna göra fast i större skala varpå man satte sig ner och inväntade gåvorna från himlen.

Vanuatu är förmodligen det enda land i världen där man verkligen "avgudat" USA. Det märkliga är att denna religion, kult eller vad man skall kalla det, fortfarande existerar, om än, inte helt förvånande, i något urvattnad form.

Storbritannien och Frankrikes gemensamma administration av Vanuatu fram till självständigheten på 1980-talet är som taget från en Monty Pythonsketch eller en Jacques Tatifilm. Britterna körde vänstertrafik och fransmännen högertrafik. Dessutom fanns två valutor och två polismyndigheter i landet. Varje morgon mätte man med måttband och gravallvar att respektive lands flagga var exakt lika högt hissad på officiella byggnader. Det här är bara några exempel på konsekvenserna av den bisarra tudelningen av makten mellan två länder med totalt oförenliga kulturer. På pluskontot för Frankrike framhölls dock att maten i det franska fängelset var bättre.

FALKLANDSÖARNA

Dessa öar, tillhörande Storbritannien i Sydatlanten utanför Argentina kust karaktäriseras av ett formidabelt uselt klimat, gott om får ca 600 000 st och pingviner okänt antal samt en synnerligen lokalpatriotisk befolkning på sådär en 3000 själar. Envisa och vresiga påminner dom om infödingarna i Stockholms skärgård. Det första jag möttes av i huvudstaden Port Stanley två pubar, en restaurang och ett hotell var en fallfärdig souvenirshop av Friggebodstorlek, som nästan doldes av ägarens banderoll med texten "Down with the fascist regime". Ägaren visade sig vara en skitig gubbe som istället för att pracka på mig sina usla souvenirer skrek om hur orättvist han hade blivit behandlad i ett byggnadslovsärende. Hade gubben inte pratat engelska hade jag lika gärna kunnat vara på Möja eller Husarö.

I lokaltidningen Penguin News rasar ibland de mest galna debatter på insändarsidan. För några år sedan skulle ny guvernör utses av den brittiska regeringen. Personens formella meriter var oantastliga. Men den nya guvernören hade ett gigantiskt handikapp. Han talade spanska! Med Falklandskriget mot Argentina på 1980-talet i gott minne ansåg öborna detta vara likvärdigt med landsförräderi. Den förhärskande åsikten var att ingen vettig människa lär sig ju tala spanska om man inte innerst inne är villig att överlämna öarna till Argentina.

YAP

Yap är ett örike och delstat i Mikronesiska federationen belägen i västra Stilla Havet mellan Hawaii och Filipinerna. Det första besökaren möts av på Yap är spottloskor, och det är inga vanliga loskor heller, utan röda maffiga sådana som kommer sig av att man tuggar betel. Faktum är att terminalbyggnadens cementgolv vid flygplatsen var så rödfärgat av loskor att myndigheterna såg sig tvungen att måla golvet i samma röda nyans i ett fåfängt försök att dölja befolkningens vanor för utombys besökare.

Yap är dock mer känt för sina stenpengar, som kallas rai, än för sina spottloskor. Stenpengarna används än idag fast mer som gåvor vid festliga tillfällen som bröllop och liknande ceremonier. Men stenpengarna har fortfarande ett betydande värde och omges av strikta lagar och regler. Stenarna har formen av rund brödkaka med hål i mitten och skall stå upprätt. Då pengarna kan ha en diameter på upp till 4 meter flyttas dom inte vid ägarbyte utan står kvar där dom kanske stått i 400 år.

Det jag mest imponerades av var att råmaterialet till pengarna inte finns på Yap utan under flera hundra år fraktades med kanoter från det nuvarande Palau, som ligger sådär en 600 km från Yap.

PITCAIRN ISLAND

Så mycket längre bort från allting kommer man nog inte om man besöker Pitcairn Island, där ättlingarna till myteristerna från HMS Bounty lever sitt i mitt tycke ganska eländiga liv. Ön som tillhör Storbritannien ligger ungefär halvvägs mellan Nya Zeeland och Chile samt saknar flygplats. En båttur från Nya Zeeland tar sådär en vecka, så det är inte precis något utflyktsmål om man är i krokarna. För övrigt ligger ön långt ifrån den reguljära fartygstrafikens linjenät.

På grund av ön ringa betydelse för imperiet tvångsförvisade britterna i slutet på 1800-talet hela befolkningen till Norfolk Island, som ligger norr om Nya Zeeland. Men i sedvanlig envis sturighet, som kännetecknar varje sann öbo, tog det bara några år innan man var tillbaka på Pitcairn Island med påföljd att imperiet då slängde in handduken och kapitulerade.

Först 2007 fick man en läkare till ön. Innan dess dog man i ganska enkla sjukdomar av typ blindtarmsinflammation. Förbluffande många av den ca 50 personer starka befolkningen har efternamnet Christian, efter myterikaptenen Fletcher Christian, som flydde hit med HMS Bounty 1790. När jag var där lystrade "borgmästaren" till namnet Tom Christian.

Det var en rätt trevlig karl, men som var klart besvärad när han skulle förklara varför nära tjugo procent av ön befolkning satt i fängelse för incest, våldtäkt och sex med minderåriga. Två poliser från Nya Zeeland, som tyckte dom hade världens smörjobb, vaktade internerna på öns relativt komfortabla och nybyggda fängelse. Rättegångarna, som ägde rum på ön, väckte på sin tid stor uppmärksamhet både i Storbritannien och i övriga Oceanien. Poliserna som jobbade i tremånadersskift, var själva inhysta i varsin cell och försedda med rejäla lager av öl. Det sistnämnda kan jag av egen erfarenhet sanningsenligt intyga.

-------
Jo, jag vet vad Ni tänker! Den där Nilsson är fullständigt besatt av att besöka avlägsna och knäppa öar. Men med undantag av Vanuatu, som jag besökt två gångar, är det mer eller mindre en slump nästan som gjort att jag besökt dom andra öarna. Tro det eller ej!

Av Lars Nilsson 23 aug 2009 12:14