Jag längtar till Moskva

Första gången jag var där var 1980 och då var det ganska annorlunda. Allting fungerade som det skulle, men tolkarna från Intourist ville bara släpa runt oss på kulturella saker som folkdans och teater på kvällarna. Jag var glad att ha svensktalande guide då, eftersom vi ville se det i programmet som intresserade oss. Så vi följde med gruppen genom Kreml och på de större museerna men smet iväg själva på kvällarna. Det var en varm sommar och vi fick stanna och dricka vatten flera gånger. Det fanns i tankbilar där man fick köa och sedan dricka i samma kopp som alla andra. I dag finns det många kaféer och teserveringar nästan överallt.

Jag har sett de båda de museer som handlar om det stora fosterländska kriget och förfärats. Ryssland förlorade flest medborgare i andra världskriget. Många soldater men framför allt civila. Själv förlorade jag en väninna på ett mycket märkligt sätt. Jag skrev om det här på Sourze, i ”När den lilla horan försvann”.

På ett av de heminspelade kassettband jag ärvde av henne säger hon så här: ”Gud bor inte i Stalingrad”. Det måste vara ett citat från någon, men när man ser bilderna av den staden betvivlar man strakt att det alls finns någon Gud.

Båda de här museerna finns i turistbroschyrerna och jag har inget behov av att återvända. Men kortfattat: Världens största pansarmuseum heter Kubinka. Det ligger en bra bit ifrån Moskva men det går bussar. Taxi är billigt i Ryssland men då får man vara mycket modig. Av alla de där hela eller sönderskjutna maskinerna är några unika och det finns bara kvar i ett fåtal exemplar. Ännu ett Fosterländskt museum ligger närmare staden vid Poklonnaya Gora och kallas i turistbroschyrerna för Victory Memorial. Jag har varit på båda men det var som sagt 1980, så jag mins inte var jag såg de förfärliga bilderna av Stalingrad som jag ännu kan se för min inre syn när jag blundar, eller bilderna av den så kallade Stalinorgeln.

I Lars Forsells svenska text, först sjungen av Ulla Sjöblom men som ännu går att höra i höst på Vasateatern till minne av Lars Forsell, står helt riktigt att ”Stalinorglar: det är numera de fattigas piano”. Nu har man så mycket effektivare utrotningsvapen. Jag har ju varit där och jag har sett det jag önskade så till något museum längtar jag inte.

Vad jag känner är en svidande längtan efter det Moskva som det kanske inte står så mycket om i resebroschyrerna. Jag längtar inte till de turisttäta gågator där någon försöker få mig att fotografera mig med en stackars björnunge eller en apa. Shoppinggatorna lämnar mig också oberörd men jag är en dålig shoppare var jag än kommer.

Men tunnelbanan! Det är en upplevelse i sig. Den ligger djupt nere under staden. Jag har aldrig sett så långa rulltrappor någon annanstans och aldrig upplevt dem rulla så snabbt. Första gången man får ett par händer på axlarna av passageraren bakom sig vänder man sig undrande om men de äldre tar tag i någon för att stå säkrare. Båda mina gubbar blev ofta utvalda. Bara i Tokyo åker fler människor tunnelbana per dag. I Moskva färdas lika många per dag som i London och New York tillsammans!

Avstånden i staden är enorma så man kör fort och tågen går med max tre minuters mellanrum. De går fort och tvärbromsar, så att vagnen är fullproppad hindrar fallolyckor. Stationerna i centrum är byggda före 1955 och är som museum. Det hänger kristallkronor i taken och det finns underbara målningar och skulpturer. Jag skulle vilja åka runt en hel dag där igen. Åh så gärna.

Jag vill strosa på de många långa gatorna där vanligt folk lever och bor. Se vad de köper till middag. Kolla hur katterna på bakgårdarna ser ut att må. Har man ännu råd med kattmat eller är de utmärglade? Står det många pensionärer kvar i parkerna med en katt eller hund eller sina krukväxter i famnen, som de vill sälja för mat?

Jag vill titta på gubbarna som spelar schack i parkerna. Fråga ifall någon av dem kan lite tyska. Jag vill gärna träffa människor som jag kan kommunicera med på något slags språk. Ibland räcker det långt med kroppsspråket. Men kan de äldre något europeiskt språk är det nog oftast tyska. De unga läser engelska och även andra språk. Man kan beställa en tolk för de flesta språk via sitt hotell liksom vi gjorde förra året i S:t Petersburg, men ska det vara skandinaviska kan man få köa någon dag. En engelsktalande tolk kan man få på direkten.

Sist jag var i Moskva var det stora demonstrationer i centrum. Det finns många som är missnöjda med den nya ordningen – eller snarare kaoset. Särskilt de gamla, som den sommaren jag var där senast, för cirka tio år sedan, inte fått ut sin pension på fem månader.

Jeltsin var föremål för en hel del elak satir. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto. Mannen på bilden och hans kamrater stod i tre dagar nära Röda Torget. De flesta av dem var äldre. Då, för tio år sedan, hade de gamla som sagt inte fått ut sin pension på hela fem månader och krigsinvaliderna blev helt utan ersättning i halvår. Även militären hade svårt att få ut lönen. De nyrika körde runt i limousiner med beväpnade chaufförer, så kontrasten var stor. På plakaten står ungefär ”Jeltsin är folkets fiende och han har ett gäng banditer runt sig. Att alla dessa borde ställas inför rätta”. På det mindre plakatet ser man Lenin och Stalin, Marx och Engels.

Och kön till Lenin som jag brukar kalla Askungen i sin glaskista tyckas aldrig ta slut.

Vi bodde på hotell Moskva för att det ligger vid Röda Torget och är centralt. Eller, snarare låg: I dag finns det inte kvar. Vårt trebäddsrum bestod av ett sovrum med två sängar samt ett jättestort konferensrum utan säng. Jag lät dem bära in extrasängen åt mig två gånger, men när båda sängarna bara klappade ihop gav jag upp och lade en madrass på golvet. Jag hade då lässoffan och kylskåpet bekvämt inom räckhåll. Badrummet var stort nog att dansa i. Gästerna på det här gamla hotellet ifrån Sovjettiden hade bott stort och varit få. Alla beväpnade vakter på hotellet gav ett lite olustigt intryck, men turistrån är tyvärr väldigt vanliga i dagens Moskva.

Nu i sommarkvällen önskar jag att jag satt i Alexanderträdgården som följer den ena av Kremls murar och tittar på de som lägger blommor på den okände soldatens grav. Jag brukade sitta där och gissa. En gammal gumma: förlorade hon någon för så länge sedan i det fosterländska kriget som i vi kallar andra världskriget här i väst? Om jag återkommer i dag, skulle det ännu finnas någon sörjande kvar ifrån det kriget? Det skulle i så fall vara barnen som förlorade sina fäder. Den unge amputerade killen: Lägger han ner en blomma för kamraten som stupat i Afghanistan eller någon annan oroshärd? Sist jag var där hade man påbörjat ett enormt vackert vattenspel i den lilla kanalen. Fontäner i färger och skulpturer som sprutade vatten. Nu bör det vara färdigt. Jag skulle så gärna vilja se det.

Jag längtar efter flocken av de vilda hundarna som jag hade med mig påsar med korv till. De brukade cirkla försiktigt runt mig innan den djärvaste vågade sig fram. När han tagit en korv och dragit sig tillbaka kom resten av flocken, en efter en. Jag bar mig dumt åt en gång. En alldeles underbar liten hund, förmodligen lägst i rang, kom fram och fick den sista korven. Jag tänket mig inte för utan försökte klappa honom. Han blev övertygad om att jag tänkte ta tillbaka gåvan och bet mig.

Jag vill gå över röda torget sent på natten då det inte finns en enda människa där. Bara titta på det fasadbelysta Kreml och tänka på vad Vladimir Vysotskij skrev i en av sina sånger: ”Med guld har vi ryssar klätt kupolerna så att vår Herre ska se på oss ofta”. Ett återbesök vid hans grav hade varit intressant, för tydligen är kön till att få stiga upp på graven och skåla i vodka ännu efter snart 30 år lika lång, och man kan ju alltid dricka en slurk vodka.

Alla färgstarka personer ur den ryska historien är lätta att suggerera fram när man står där med Kremls gyllene kupoler framför sig och Vasilijkatedralen mitt på torget. Det gör det lättare att föreställa sig hur det kunde se ut här då, för så länge sedan. Rysslands historia lämpar sig för nattliga fantasier i stillhet och ensamhet.

Jag skulle vilja gå på den inhemska marknad de kallar Fågelmarknaden, där allting är till salu. Alla slags djur och inte bara fåglar. När jag var där sist hade de både igelkottar och rävar i sina burar. Igelkotten ville jag köpa och försöka få med mig hem, men det förslaget nobbade gubbarna. Den enda nackdel jag hittat med att ha två män är att de kan gå ihop och därmed rösta ner mig. Men, det är inte bara roligt att gå på Fågelmarknaden. Djurplågeriet gör mig illamående så jag borde inte återvända dit. Men ändå. När det säljs ut allting ifrån sjukvård och från det militära, det finns inte en sak här som inte är konstig och väldigt spännande i mina ögon.

Kanske ska jag åka på semester igen i höst. Men eftersom jag var i ST Petersburg förra året får nog Moskva vänta lite. Det finns så många platser jag skulle vilja återse. Men Moskva är magiskt.

Av Sunny Börjesson 31 jul 2009 14:25