Gud finns nog inte?

Organisationen Humanisterna har väckt en del irritation med kampanjen. Vissa, däribland författaren och journalisten Göran Rosenberg, hävdar att humanisterna fokuserar för mycket på Guds varande och tro därpå som roten till mycket av det onda i världen. Religionen är, har varit och kommer att vara en av de primära anledningarna bakom en stor del av världens ondska, i den utsträckning ett sådant adjektiv - ondska - låter sig användas. I lika stor utsträckning, kanske mer, eller mindre, ansvarar dock även det sekulariserade samhället för existensen av ondska.

Med den uttalade satsen ”Gud finns nog inte” ges individen uppenbarligen en snabbkurs i moraliskt förfarande; det verkar vara budskapet som kommuniceras från reklampelarna, vilket givetvis inte stämmer. Frasen är bundet till en PR- logik vars mål alltid är att synas. Humanisterna vill göra sig synliga mot bakgrund av de tre stora monoteismerna. Finns det en bättre bakgrund? Nej.

Det finns ingen bakgrund som, i så stor utsträckning, framhäver en organisations agnosticism och ateism än de tre stora monoteismerna, och då agnosticism och ateism i sig själva anses vara något värdemässigt gott, nås målet enkelt med påståendet att Gud nog inte finns. Samtidigt som det är lika lätt, för att låna det engelska uttrycket, att skjuta fisk i en tunna som att hävda sin agnosticism/ateism mot bakgrund av de tre stora monoteismerna, är det lika meningslöst. Framförallt i ett land som Sverige, som toppar världens lista över länder med flest icke-troende invånare.

Påståendet att Gud nog inte finns i kombination med de konnotativt starka svenska färgerna och religiösa symbolerna, ställer Humanisterna i en sorts antagonistisk relation till religion. Varför? Än en gång är detta bundet till PR-logikens förfarande. En klar dualism, en klar uppdelning mellan den ena och den andra, fångar lätt in en förbipasserandes blick och tanke. Det finns dock, enligt mig, ingen anledning att på detta sätt relationellt berättiga sig själv, framförallt inte hos Humanisterna, vars agnosticism och ateism bara utgör en del av organisationens helhet. Det förefaller mig klumpigt och en aning slött att, så att säga, hävda sin humanism genom sin antagonism.

Personligen ser jag mig själv, i likhet med många andra, som en humanist. Jag är även en ateist. Humanisternas reklamkampanj anser jag dock missriktad. Den är för ensidig. Den frigör sig från djup och diskussion då den framställer en tusentals år gammal schism mellan troende och icke-troende, en schism som till sin kärna i slutändan blir icke-konstruktiv och inget annat. Varför blöta och stöta Gud på detta sätt?

Samtidigt får man kanske inse att det är det mest effektiva sätt att fånga uppmärksamhet, och då detta, som hos alla andra reklamkampanjer, är syftet, kan man kanske anse att organisationen Humanisterna lyckats.

Av Aje Björkman 17 jul 2009 13:17