Lev för mig

Hon satt där med ögonen på Isas ansikte, försjunken, innesluten i sina tankar.

Hon var trött efter flera dagars anspänning. Nu satt hon här. Och väntade på att Isa skulle dö. Länge länge hade Liv hoppats att livsgnistan skulle tändas igen, att Isa skulle fortsätta kämpa, komma igen. Som den fighter hon alltid varit. Nu önskade bara Liv att Isa skulle ge upp och sluta kämpa.

Liv höll hennes hand i sin. Hon tittade på Isas halvslutna ögon. Och väntade på ett tecken.

Isa.

Tvillingsjälar var vad de var.

Tvillingsjälar från olika planeter. Som aldrig hade mötts om inte…

Liv log när hon mindes hur Isa hade beskrivit sitt första intryck av henne.

Liv var den där nya tjejen på kontoret, den där stroppiga nollåttan som trippade fram i sina skyhöga klackar och chockrosa kavaj med en anteckningsbok i högsta hugg för att inte missa ett ord från gamlingarna i gården. Hade hon trott att hon var någon, som sprang omkring med den där anteckningsboken? Fjäskig och nollåttig.

Isa rosslade till. Hennes ögon var slutna. Hon andades så tungt så tungt. Hon gnydde till, nästan jämrade sig när hon drog in luften i sin avmagrade bröstkorg. Den här gången höll hon den kvar där länge länge. Så länge att Liv oroligt lutade sig fram. Närmare. Men så kom den. En rosslig utandning. Natten var verkligen lång. Minuterna sniglade sig fram. Liv tittade stint in i Isas ansikte. Släppte henne inte med blicken.

Det var den där festen som hade varit "det allt förlösande". Liv hade varit stressad. Ville så gärna smälta in. Och drack på tok för mycket. Hon babblade. Mer än vanligt och det vill inte säga lite. Hon tappade sin cigarettändaren i kaffekoppen så kaffet skvätte och skvalpade ut. De högklackade skorna hade av någon outgrundlig anledning hamnat i bokhyllan. De var båda bra i gasen. Isa hade också utmärkt sig men det var något som inte Liv mindes. Förstås. När sen Liv skulle avsluta kvällen och gå hem sjönk hon ihop i hallen i en liten hög på golvet och gastade: ”Ge mig min päls. Vaar är min päls?” Det var det avgörande. En sån helgalen nollåtta måste ju vara värd att lära känna.

Liv böjde sig fram och viskade i Isas öra: ”Lova mig att komma till mig… ge mig ett tecken… någonting så jag vet att du är med mig. Lova mig.”

Isa låg där så stilla. Inte en blinkning. Det blåsvarta hade spridit sig till händerna och fortsatt uppför armarna. Liv kunde inte se hennes fötter och ben. Ett lakan låg över dem. Isa höll på att försvinna. Livet höll på att rinna ur henne.

Det hade blivit de två. Liv och Isa. Ungefär som bästisar i småskolan. I vått och torrt.

Liv smekte Isas hand.

Den där cykelsemestern som de gjort till Italien tillsammans med sönerna i hennes Volvo med tre cyklar bak och två på taket, skrattandes, farandes genom Europa med hårdrock i öronen. Var det inte Guns N´ Roses och Bob Dylans Knockin´ on Heaven´s door? Liv kommer inte ihåg. Och vem skall hon nu fråga, om… när…?

Musiken. Festivalerna. Konserterna. Roskilde. Rolling Stones i Göteborg. Bob Dylan på Globen. Peace & Love. Vilket stöd, vilken vän Isa hade varit. Nej, var. När hon själv, Liv, till exempel bara hade legat där i sängen apatisk och deprimerad med neddragna rullgardiner så fanns Isa där för henne. För barnen. Isa fick "liv" i henne. Hon fanns där. Alltid. I nöd och lust. Så skulle det ha hetat om Isa varit hennes äkta man. Att hon fanns där i nöd och lust.

Liv skrattade till.

Men de var vänner. Bara vänner.

“Are the Swedish ladies here tonight?”

Tänk när hon, Isa, satt där och spelade och sjöng på den irländska puben. På Mallorca av alla ställen. Det var Livs förtjänst. Det var hon som övertalat Isa att fråga om det gick för sig att hon sjöng några irländska folksånger. Hon sjöng och sen ville de ha henne "på scen", hon, svenskan bland alla irländare, varje kväll. I rampljuset.

”Vill du ha lite kaffe?”
Det var sköterskan som stack in huvudet och frågade. Hon drack kaffe och sån där röd saft som finns på alla sjukhus. Och mindes… och tittade på Isa. Hjärtat knöt sig till en stenhård knut där inne i bröstet när hon gjorde det… mindes.

Det var Peace & Love-festival. Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel. När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit… "låt mig drömma mina drömmar" och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.
” Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.”
Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.
”Du är ju en sån där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket” eller nåt sånt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick… Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.
”Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker? Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nåt sånt?”
Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.
” Äsch” sa Isa som om ingenting hade hänt. Överhuvudtaget. ” Vilken scen skall vi gå till nu?”

Liv reste sig upp och sträckte på sig. Kroppen var stel och frusen av trötthet. Hon gick ut i korridoren. Gick på toa. Och var snabbt tillbaka vid Isas bädd och hand.

De låg och pratade på sina madrasser i ateljén. Isa och Liv. Efter att ha målat kanske och varit inne i sina "målarbubblor". Till långt in på småtimmarna. De pratade om allt. Isa hade bott där på bruksorten. Men långt in i skogen. Det hade saknats nästan allt. Rent fysiskt alltså. Liv hade haft svårt att förstå att de hade med sig så olika bagage, att det var sån skillnad. Verklig skillnad... De var olika. Och ändå var de tvillingsjälar. Isa berättade om alla gubbar och gummor som sjöng och spelade och berättade historier, om sånger som hon lärt sig, skillingtrycken med hundra verser… “I en sal på lasarettet…" och så sjöng hon för Liv. Allt, allt hade de talat om Liv och Isa… Ingen i hela världen känner Liv så väl som Isa. Inte ens hennes man. Och vad mycket de hade gjort tillsammans.

De där orden som Isa sagt på festivalen brände och sved fortfarande. När Liv ville tala mer om hur illa Isa hade gjort henne kom standardsvaret från Isa: ”Äsch.”

Liv böjde sig närmare Isa. Hon viskade in i hennes öra att vad hon än trodde så har i alla fall Liv glömt den där gången. Men hade hon det?

Isa gnydde till, nästan jämrade sig. Liv ringde på sköterskan.
”Är det inte dags för nästa morfindos?”
Mjuka gummisulssteg försvann bort i korridoren. Jo, Isa skulle få en dos morfin till. Hon skulle inte behöva ha några smärtor. Nu fick hon inte ha ont mer.

Liv rätade på ryggen, steg upp och sköljde av sina händer och ansikte med kallt vatten. Det hjälpte. "Skulle hon inte sätta sig i fåtöljen en stund" tyckte sköterskan när hon kom med sprutan. Nej. Liv satte sig som förut på stolen hos Isa och lade sin hand över hennes.

Vad de hade skrattat den där kvällen när de hade träffat ett kufiskt gäng i Mariehamn på Åland. En kock, en sjökapten med stickad tröja med ankare på sin tjocka mage och en yngre grabb som bjöd hem dem till sitt för att titta. Inte på etsningar. Det var aldrig aktuellt. Men väl på en hemmabyggd båt. Hur de, Liv och Isa, sedan smet från "gubbarna" och hukade i bilen för att inte synas när de såg dem kommande vinglande på väg hem till sig och passerade.

Och skrattade. Ingen har skrattat som de, Isa och Liv. En gång körde de nästan av vägen. Så mycket skrattade de. Det var den gången de spånade om att skriva en bok tillsammans. En "sagobok för vuxna". Först skulle rubriken sättas. Den kunde inte heta Bill och Bull. Det hette Isas katter och så var det ju den kombinationen upptagen i Pelle Svanslösböckerna. Knoll och Tott. Nej! Men Pill och Pull då, förslog Liv… Hon visste som vanligt inte hur rolig hon var förrän Isa började gapskratta. Och skratta och skratta… tills de nästan körde av vägen… Pill och Pull…

Prick klockan 7 kom sköterskan in rummet. Liv kunde lägga sig en stund medan hon gjorde i ordning Isa för dagen med nytt linne och fräscha lakan. Hon hade bara hunnit slumrat till då sköterskan varsamt klappade hennes arm. Tiden var inne.

Liv ställde sig rakt framför Isa vid kortsidan av sängen, som var upphöjd.

Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.

"Lev för mig också", hade Isa skrivit i sin svarta bok till Liv. ”Sörj inte för länge. Lev för mig också." Liv läser de där orden. Nu är det dags att börja leva livet levande igen. Så smått... För Liv och för Isa och för livets skull.

Men världen förändrades och är för alltid en annan.

Av Eva Anderson 16 jul 2009 15:33